Nattliga monologer 5: Den sista sträckan

Publicerat i Nattliga monologer av

När vi närmar oss hamninloppet har dagen blivit kväll. Kustens långa mjuka remsa har ersatts av ljus i mängder och regelbundna former.

Kvällen är ljum, det är nästan vindstilla.

Den starka söta doften av blommor som följt oss under dagen blandas nu med en annan söt lukt. Lukten av strand. Tång, sjögräs och något som förmultnar. 

Vi glider förbi den oändliga vågbrytaren för motor, och känner oss väldigt små. Last- och tankfartyg ligger utspridda för ankar lite huller om buller. Deras ljus speglas i det mörka vattnet. Dieselångor och matos dyker upp ur mörkret. Fartygen är som små världar, flytande omöjligheter. Innanför vågbrytaren är Medelhavet kav lugnt. Måsar skränar högljutt men osynligt. Blinkande ljus visar vägen, som så många gånger förr. Även vi är en liten värld för sig.

Den sista sträckan under en lång dag kan kännas nästan oändlig. I skymningen går det inte längre att bedöma avstånd. Det som känns nära intill fortsätter att vara utom räckhåll. Vi har inte bråttom, det kan man inte riktigt ha på en segelbåt. Trots det längtar jag efter att få komma fram, lägga till, och slappna av. Det här är en övning i att vara närvarande. Övningen har pågått sen vi kastade loss för väldigt många timmar sedan. Nu känns rörelsen, båtens lunkande takt, i kroppens alla ben. Vi är ett med rörelsen.

Framför oss i det tilltagande mörkret breder Barcelona ut sig. Av miljonstaden ser vi bara pirer, lyftkranar och den här vågbrytaren som vi redan sett från andra sidan. Trafikljuden är dämpade, och andra ljud kommer inte just från staden. 

Jag vet inte hur länge det tar, eller var vi slutligen lägger till. Jag minns den sista sträckan in till kaj, fast jag glömt mycket annat från resan. Jag kommer ihåg känslan, ljusen som speglar sig i vattnet. Jag kommer ihåg känslan av att vara vid liv.

Nattliga monologer 5: Den sista sträckan.

Nattliga monologer 4: Mörkrädd

Publicerat i Nattliga monologer, reflektion av
Ditt inre ansikte tittar på dig.

Svarta konturer, otydliga former. Det kan vara vad som helst. Har du tänkt på hur saker, alldeles vanliga saker i vår omgivning, tappar sina former och blir till svarta utrymmen, till outtalade möjligheter, efter mörkrets inbrott? Kombinationen av välbekant och okänt, otydligt, gör förvandlingen extra skrämmande. Det som ligger under ytan. Det som du håller i schack med lampor, aktiviteter eller andra människor, bubblar fram, och du är chanslös. 

Skiljelinjen mellan oss och kaos är hårfin. Det är lätt att glömma bort det ibland.

Varför är mörkret skrämmande? När jag kör bil genom natten är det intensivt, vackert, men också farligt. Hastigheten (som inte behöver vara särskilt hög) suger i magen. Världen är upplyst, men bara en smal remsa och bara en sekund åt gången. Allt det andra är osynligt. Kanske finns det inte. Jag tänker ofta att de när som helst kan dyka upp. De stora runda ögonen som bländas av ljuskäglan, och för ett ögonblick ser rakt in i mig. 

Trots alla våra försök att leva i ljuset hittar mörkret alltid en väg in. Varje gång vi blinkar möter vi mörket. Varje gång vi somnar. Mörkret finns också inom oss, och det svarar gärna på tilltal. Även mörkret behöver annat mörker för att känna igen sig. För att växa och fylla ut sin plats. Så nej, att förneka mörkret är inte lösningen. Dessutom är det omöjligt, av de skäl jag angivit ovan. Det är bara att acceptera. 

Betyder det att mörkrädslan är obefogad? Inte alls. I mörkret finns såväl påhittade som högst verkliga monster. Mörket inom oss tar gärna över om det kan. Och i universum dominerar den mörka massan (och energin). Nej, jag tror inte vi kan förneka mörkret, eller jaga det på flykten. 

Att omfamna mörkret som en länge förlorad vän är även det riskabelt. Det fyller all plats som det kommer åt, och gör vad det kan för att få mer. Mörkret är en hunger utan slut, något bortom förnuftet. Du kan alltså inte tala det till rätta, eller styra det. Mörkret är sig självt nog, det är bortom vår förmåga att förstå.

Med augusti kommer de mörka nätterna. Prasslet i väggarna, vågor som slår mot klipporna. Med augusti kommer nattankarna, vind som drar i grenarna. Blinkande stjärnor och moln som pilar över himlen, gömmer månen. Blommorna har blommat ut, fåglarna har flytt sin väg igen. Kvar finns mörkret. Mörkret och den smygande nattkylan.

Kanske handlar det här därför om någon slags balansgång. Inte älska, inte förneka. Inte släppa in, inte stänga ute. Eller? Inte är det väl själva mörket i sig vi ska undvika? Det är väl snarare det som gömmer sig där? Inte de inbillade, utan de högst verkliga monster som lever av skuggan. Det där som också bor inne i oss, och som vi måste våga bemöta, eftersom det inte kommer att försvinna. 

Mörkrädslan är befogad, men om den gör dig paralyserad när strålkastarlujset bländar dig mitt på vägen kommer den att ta livet av dig. Lika säkert som fullständig avsaknad av rädsla kommer att göra.

Eller?    

Nattliga monologer 3: Med luren mot örat

Publicerat i Nattliga monologer, reflektion av

Det är luren mot örat och ögonen fast. Natten ute blir natten inne. Vi är röster. Röster som fyller etern. Du och jag, självklart. Den slags närhet som ännu är hudlös. Beroendeframkallande och lätt att missbruka. Där ute är gatorna osäkra, mannen med k-pist smyger i förortens buskar nära ditt barndomshem. Hot sprayas på betongväggar, men Palme lever ännu. Något ligger och trycker i hörnen, bidar sin tid. Det är öra mot öra och vad kan egentligen sägas då? Linjen är öppen i timmar. Det är långa andetag av delad tystnad. Plötsliga infall som bubblar fram. Det svaga prasslet från telefonlinjen. Luren obekväm mot kudden. En eufori som börjar i tåspetsarna. Ordbilder fyller den imaginära himlen, genomskinliga, omöjliga luftslott. Nattens samtal fyller hela världen och tiden finns inte. Inte egentligen. Det enda som finns är detta pågående nununu. Och vivivi. Jag var helt säker på det då. Så säker att jag inte ens reflekterade över det. Jag tog det för givet, och ansåg det självklart att jag hade rätten till det. Ingenting att skriva om, analysera eller betrakta utifrån. Nej, inga tvivel skymde sikten. 

I natten växte världen och blev oändlig. Blev möjlig. De vanliga hierarkierna upplöstes. Medelsvensson hade gått och lagt sig för länge sedan. TV-rutan slocknat. Alla fönster var mörka, både på kontoren och i höghusen. De gulaktiga gatlyktorna gungade i vinden, lyste upp tomma gator, raderna av parkerade bilar. Vi som var kvar var de utanför. Det var inget konstigt med det. Där fanns ingen avundsjuka, snarare tyckte vi synd om knegarna. De som köpt nitlotten och gått på systemet. Vi, vi skulle något annat. I natten utan konturer var luftslotten verkligare än vardagen. Och närheten, den värmde. Den fick kroppen att pirra och gjorde mig klarvaken. Kroppen var så påtaglig, så tillräcklig. Det minns jag tydligt, fast jag säkert glömt det mesta andra, det runtomkring. Orden var smekningar, försiktiga krumbukter och avsiktliga sidospår. Det handlade verkligen inte om att komma fram, utan om att vara. Jag speglade mig i natten och lät resten vara. Jag smekte din rygg i oändliga cirklar och du låg med ögonen slutna. 

Nattliga monologer 2: Han och hon

Publicerat i Nattliga monologer, reflektion av

Så nu har vi blivit främlingar, han med det trassliga håret, hon med de trassliga relationerna. Det fanns en tid då de var en, eller det var åtminstone vad deras kroppar sa varann där i halvdunklet. Kanske var det åtrån som spökade, hur ska man egentligen veta? Utan att blinka sprang han efter henne, ner för trappan, rådvill. Det var alltid samma sak i skarpt läge. Den frusna minuten, blanksteg. Att sätta sig i en annan bil och uttala längtan. Att omsvepas och sätta tilltron till ögonblicket. Det var en eld och jag lockades, kanske saknades impulskontrollen. Det var ju trots allt bara tisdag. Han tänkte ofta så, såg scenen spelas ut som handlade det om en pjäs, eller om någon annan. Det var åttital och färgskalorna var annorlunda, lite som bleknade färgfotografier. Det var här och nu, men bara för ett fåtal. Fast aldrig var väl luften så klar, tankarna så rena. Det fanns ett intensivt och det kändes. Det fanns och det hade sin egen agenda. Ibland kunde jag känna att jag bara var en passagerare i min egen kropp. Jag kunde höra mig själv säga saker, uttrycka åsikter som jag förundrat lyssnade på och undrade vad som sedan skulle komma ur min mun. Ibland svävade jag en bit ovanför, det var, när man tänker efter, en ännu mer corny känsla. Att vara där, men intill.

Ja, längst ner i botten fanns nog detta. Det var så självklart.

Och ingen hade någonsin känt så förr. Detta här och nu speglade ett unikt ögonblick i mänsklighetens historia, vilket tyvärr de flesta aldrig lade märke till. De var alltför upptagna av sina egna problem. Ingen tittade hitåt. Om de hade gjort det, om så bara för ett par sekunder, hade himlen lysts upp av fyrverkerierna och allt skulle varit förklarat. Som det var fick vi hanka oss fram bäst vi kunde. Snåläta på Bullens’ och slicka tallrikarna rena. Se hela skådespelet men inte kunna ingripa. Det är sådant som kan få en människa att tappa livsgnistan. En långsam stadig nedgång i svartvitt med det där smöriga soundtracket till. Det där som A bandade på c-kassett åt dig, och du inte förstod att läsa mellan raderna. Du var ett sådant represserat barn. Alltid i kontroll, sällan närvarande.

Hennes spiral såg lite annorlunda ut. Det var ett väldigt sökande efter bekräftande och en stor nyfikenhet (som inte ansågs riktigt passande) som ledde till trassligheterna. Mest och oftast för andra. Den som befinner sig i stormens öga vet att det är lugnt där. Tillochmed svårt att riktigt köpa meteorologens varningar och förmaningar. Det är också sant att det som vi inte släpper inpå oss sällan kan skada oss på djupet. Jo, det kan låta paradoxalt, men ingen tror väl längre på självhjälpsböckernas uppradade 6-stegsvardag? Paradoxer är till för att leva med. Detta gav henne ett visst skydd mot de värsta stormbyarna och gav tillräckligt med styrfart för att låta det hela hålla på. Där och då fanns tiden inte. Det var omöjligt att tänka sig en ålderdom, försjunken i förälskelsen av sig själv. Allt var avhugget, ständiga avbrott och ingen vilja att ta i saker. Hellre då brygga en kopp Lapsang till och se gatlyktornas skugglek på väggen. Kanske, bara kanske skulle allt kännas annorlunda imorgon. Kanske, bara kanske, fanns inte tiden.

Nattliga monologer 1: Alla hör vi röster

Publicerat i Nattliga monologer, reflektion av

Här kommer den första i en serie nattliga monologer. De är alla fristående, men kompletterar, korrigerar och kommenterar ofta varandra. Du hittar dem under etiketten nattmonologer.

Varför ska man tala om ingen lyssnar? Natten är tystnadens tid, de flesta av oss sänker rösten helt automatiskt när mörkret kommer. Vi gör det på samma sätt som när vi stiger in i kyrkan, eller på biblioteket. Kanske är det det samma med vår inre röst. Hur hör du din? Är den påstridig, högljudd, envis? Eller viskar den i ditt öra? 

Alla hör vi röster. En del av dem är vår egen. Rösterna följer oss vart vi än går. När jag var yngre trodde jag på att börja om, på att lämna saker bakom sig. 

Jag lärde mig att det du lämnar bakom dig väntar en bit längre fram på vägen. Jag brukade också tro att det (minnesbagaget, det som hämmade mig, mina begränsningar) var något man gjorde sig av med, rent konkret. Som en kappsäck du lämnar kvar på rummet då du checkar ut. Nu tänker jag att det vi bär med oss, det som vi inte kan skaka av oss, är rösterna. De sitter fast i oss, ungefär som vår skugga. Kanske gör de mig till den jag är. Jag menar att de hjälper till med att fylla ut konturerna, bli en del av den helhet som är jag.

Jag vet inte riktigt var i mig de bor, eller vad de vill mig. Det vill säga, ibland är det helt glasklart vad de vill, eftersom de upprepar samma sak om och om igen. Men för det mesta är budskapen inte så klara. De är som när du har varit vaken en stund och ännu minns fragment av drömmen, men saknar stora sjok, vilket gör bilden till ett pussel med många saknade bitar. Hjärnan, som alltid letar efter mönster och samband, fyller i tomrummen, men jag misstänker att den gör det utan större insikter, mest på autopilot, och kanske, ibland, för att underhålla sig själv. Om det stämmer kommer bilden alltid att förvrängas, färgas av dina tidigare upplevelser, vilket är det enda hjärnan har att ta till. Eller, de bilder hjärnan gillar att sätta ihop för sin egen förströelse. Du kan bara vandra i de landskap du redan besökt. Utan kontext blir det du upplever dessutom verkligt, men inte sant.

Det är på sin plats att fråga sig vem som egentligen bestämmer, du eller din hjärna? Och du, ställ inte frågan om du inte är beredd på ett svar som kanske inte tilltalar dig.

Så varför röster? Och vet de vad de pratar om? Någonstans läste jag att en människa tänker 100.000 tankar under ett dygn. Hur någon har kunnat räkna dem övergår min fattningsförmåga. Men okej, tankar svischar omkring där inne, åker synapsspårvagn. En del (en mycket liten del, som tur är, annars vorde det bara ett ofattbart kaos av röster inuti mig) har en röst, är en tanke som talar inne i mig. Det är någon som ser ut som jag. Eller, som ser ut som min inre bild av mig själv. Det är inte riktigt samma sak. Jag kan få syn på mig själv i spegeln, eller på ett foto, och undra varför jag inte ser ut som jag gör. Det är samma sak med rösten, den tillhör ett uppdiktat jag. I den världen har jag en begränsad rörelsefrihet. Jag kan påverka tankarna, rösterna, men bara till en viss grad. Ibland lyssnar de inte alls. Ibland protesterar de. Och ibland är de tysta. När de vill vara jobbiga grälar de, eller så talar de i mun på varandra. Jag har märkt att det bästa sättet att umgås med dem är att flyta med, låta dem vara, ge dem lite tuggmotstånd ibland, och ge dem tid. Kanske är det frågan om en slags symbios. De kan inte existera utanför mig, eller utan mig. Jag skulle vara en tom och helt instinktsdriven varelse utan dem.

Behöver vi varandra? Det är svårt att säga. Det är helt möjligt att jag inte skulle sakna dem om jag inte visste att de fanns. Om de aldrig flyttat in i mig. Men om de skulle tystna nu – det skulle nog kännas svårt. Svårt på ett depressionsframkallande sätt. 

Är de då jag? Det är en svår fråga. Jo, det måste de ju vara, vem annars? Men de är också sina egna, på något sätt som jag inte riktigt förstår, eller kan förklara. Kanske har vi inte kapacitet att begripa sånt här. Eller så är det bara jag som inte fattar, som inte klarar av att sätta ihop pusslet. 

Berättelsen om Fredag

Publicerat i Fredag av

Detta är en berättelse i 13 kapitel, du kan läsa dem ett och ett genom att scrolla neråt på den här sidan. Om du hellre läser hela berättelsen i ett svep (och kanske tycker det blir lättare med ordningsföljden) så kommer den ocksä här som ett enda inlägg. Detta är min första lite längre historia, så kommentera gärna!

Fredag

En berättelse i 13 kapitel

Fredag

Han har just hunnit fram till sin hållplats när han känner en skakning i benen. Det börjar som en omärklig vibration, nästan omöjlig att skilja från bussens egna skakningar. Men eftersom Fredag är alert känner han snabbt av tryckförändringen. Det är därför han alltid sätter sig på åttonde raden, innebänken till höger. Det är den mest skyddade om det här skulle hända. Som nu är på väg att hända. Han känner sig lugn. Samlad. Väntan har varit påfrestande. Nu, när det faktiskt händer, flyter tankarna ut som svala spiraler genom blodomloppet. Detta är fokus.

Han släpper långsamt greppet om sitsen, psykar sig själv att följa strömmen. Han låter skakningarna ha sin gång, han känner hur de bygger upp sin kinetiska energi, som hade de ett medvetande. Lojt undrar han hur långt det skall gå denna gång. Var han skall vakna. Vem han kommer att vara. Hur det hela slutar undrar han däremot inte alls. Flödet har pumpat igenom samma moment tillräckligt många gånger för att han skall känna sig säker på utgången.

Inte för att det gör processen enklare, eller mindre smärtsam. Det innötta mönstret behåller alltid sina toppar och dalar. Varje gång är som första gången, minus en del livsångest. När det tredje stadiet inleds har himlen hunnit anta sin normala blygrå nyans. Han ser sig om i bussen, detta är sista chansen. Men nej, det är precis som de tidigare gångerna. Ingen tittar upp, ingen reagerar på spektaklet som är Fredag.

Utanför bussfönstret vrids byggnaderna ur led, vägen tappar sina markeringar och trottoaren har försvunnit. Ljuset böljar i mönstersvängar kontrapunktiskt mot skakningarna. En bit in i det fjärde stadiet känner Fredag inte längre sina ben. Han ser dem, men kan inte förstå att de är en del av honom. Nu kan inte ens de mest introverta av hans medpassagerare undgå att märka förändringen. Ljus ska inte bete sig så där. Och en buss skall inte kunna nystas upp som en tröja, med början längst bak. Mannen som satt längst bak för att sova bort en stund syns inte längre till. Eller, kanske är det hans skospetsar som ännu skymtar under sätet. 

Kapitel 2: Två dagar tidigare

Allt bara flödar. Jag känner hur världen forsar runt och genom mig. Genomborrad av strålar, utan skyddsnät sträcker jag ut mina armar. Jag låter det forsa. Jag känner energin som rännilar av rörelse längs med ryggen. Det är utanför mig, men samtidigt är jag en del av det. Utan tvekan kommer jag att få ångra mitt tilltag. Strömmen är oemotståndlig, en naturkraft. Flödet bryr sig inte. Det följer minsta motståndets lag. Ingenting utanför kan längre nå mig. Jag är inte odödlig, bara inkopplad. Flödet ger mig inga extra krafter eller egenskaper. Det är berusande, utan att vara beroendeframkallande. Eller, det intalar jag mig varje gång himlen skimrar i det som förebådar flödets ankomst. Lik förbannat sätter jag på mig utrustningen, inklusive de obehagligt trånga handskarna och det löjliga bältet. Väntan är jobbig, inte alls som en ljuv upptakt till en kärleksakt. Den är snarare långtråkig, ungefär som att vänta på betjäning på skattekontoret. Ibland går det fort, ibland slinker floden förbi utanför mitt fönster. Det handlar om sekunder om jag skall klara synkandet. Ibland mindre än så. Och ibland spelar det ingen roll vad jag gör, det är ändå kört. I sådana ögonblick känner jag mordlusten färga tinningen röd. Oavsett slutresultatet är jag helt slut, utkörd, efter varje session. Jag är inte klokare, starkare, snabbare. Bara äldre. Flödet upphör tiden, och även om det inte kan jämföras med baksmälla (eller värre) är uppförsbacken efteråt brant och full av vassa stenar, hack i tiden som hoppar fram ovarsamt över min själ (och min kropp).

Jo, detta är orsaken till att jag lever här ute. Sannolikheten att hamna mitt i fåran är statistiskt sett större här. Annars finns det inte mycket som talar till ställets fördel. Vattenledningen är rostig, två av fönstren på bottenvåningen släpper in såväl regn som flygande kryp. Vinden river loss ostämda orgelackord i de lösa takplåtarna. Doften av surt regn blandas ofta med de kemiska fabrikernas avfallsrök. Jag tänder rökelsekaren mot eländet och slår upp en bok i bokhyllan på måfå. ”I skymningen åt de resten av sälköttet under det att Anoak ritade upp en enkel karta i snön. De hade ännu hundratals miles kvar till närmaste utpost. Maten var slut och moralen började tryta. John kände blickarna i ryggen och visste att något måste vända snart. Annars skulle allt vara förlorat.”

Väntan är långtråkig, för den kräver min uppmärksamhet. Om jag visste hur lång den skulle bli kunde jag fylla den med allehanda distraktioner, men det är just det. Det går inte att förutspå. Du måste vara beredd hela tiden, vilket gör att varje sekund känns i kroppen. Väntan ritar spår i mitt ansikte. Mjölken surnar. 

När Fredag öppnar ögonen ser han Paris.

Kapitel 3: Paris

Paris är inte allt det gett sig ut för att vara. En närmare granskning visar att det finns sprickor i fasaderna. Hus som hänger på trekvarten. Långsamma ögonblick väntar runt hörnet. I själva verket går det aldrig att leva upp till förväntningarna. De har inget med verkligheten att göra, och allt med den som projicerar dem att göra. Så blir världen skapad i vår avbild. Det är inte ögat som styr. Det är hjärnan. När dallrandet har lagt sig i bakgrunden igen ser han det klart för några ögonblick. Några ofiltrerade sekunder som hjärnan inte hinner redigera. Det han ser både förskräcker honom och drar honom till sig. När cirkeln sluts bidrar det till känslan av overklig dröm. Om du tror att det är hjärnan som bygger ut en kuliss i efterhand för att rädda vad som räddas kan har du fel. Nej, det är just ögonblickens flyktighet som förstärker kopplingen till det just sedda, och till dess drömska karaktär. Det är som en dröm i en dröm.

Fredag vet bättre än att hålla fast blicken någonstans. Det blir snabbt ett hot som initierar en respons. Och just nu är han i ärlighetens namn inte helt sig själv för att hållas på benen om något sånt skulle hända. Bäst alltså att hålla huvudet nere, mumla otydligt och vandra ut ur vårt blickfält.

Kapitel 4: Lärdomar

Det som inte är synligt ditt kan inte tas ifrån dig.

Detta är en dyrköpt lärdom. Detta är sant. Så det gäller att vara förberedd. Men just nu minns Fredag att han är hungrig. Han reser sig, borstar obesvärat bort Londondammet och några större delar som han helst inte vill tänka närmare på, och går med tvärsäkra steg på en obekant gata någonstans i Paris centrum. Tror han.

– Även Parisare måste ju äta, eller hur?

Det är alltid lika förvånande självklart att människor lever sina liv där precis som här, och fortsätter göra det utan att tänka desto närmare på saken. Om någon kraschlandar på en gata med en förvirrad uppsyn och skrämmer upp en katt som vilat sig på skjulets plåttak kanske en eller annan lyfter på ögonbrynen, men sedan fortsätter de precis som innan. Det är mat som skall lagas, sopor som skall slängas, läxor som skall göras, butiker som skall rånas. Där liksom här. 

När skylten Bistro Sceller dyker upp bakom ett hörn i ändan på en liten återvändsgränd tvekar han inte. Inne i lokalen är det skumt och halvtomt. Precis som hans (något naiva) bild av ett Paris han bara läst om skall vara. Det teatraliskt överdrivna känns rätt, och gör honom en liten smula lugnare. Det finns ett utrymme. Det finns plats. Han sätter sig vid ett inte alltför rent bord och väntar tålmodigt på att bli serverad.

– Un Phoque grillé säger han utan att titta på menyn. Et un pastis.

Medan han väntar på sin mat dricker han pastisen långsamt och passar samtidigt på att ögna igenom klientelet. Det är fort gjort. Om Sceller någonsin varit ett populärt pariserhak måste det ha varit före han fötts. Här syns inga avtryck av de senaste århundradet.

Kapitel 5: Tidspress

Som så många gånger tidigare känner Fredag på sig att vistelsen kommer att  bli kort. Han försöker därför hinna uppfatta så många ledtrådar som möjligt. Är det något som skaver i utkanten av synfältet? Var finns anomalierna? Det är alltid något som inte riktigt stämmer, även om han beundrar byggarnas förmåga att lära sig av tidigare misstag. Det är en katt- och råttalek. Och klickan tickar. Över tid har han också lärt sig att det inte lönar sig att rusa, det är i själva verket ett säkert sätt att missa avgörande detaljer. Nej, fokus är det enda som hjälper. Fokus och envishet. Ibland undrar han om det hela är ett elakt experiment, ibland blir han rädd att slumpen styr och att det inte finns någon medvetenhet bakom dessa episoder. Vad som är värre är stuff för sådana jobbiga grubblerier att han inte kan somna om han låter dem härja fritt. Därför håller han hårt på reglementet, och speciellt förstås sektion C. Till och med när ingen tittar och ingen rimligen bryr sig lever han enligt kodex. Han vet många som skulle…

Fredag hajar till av dörrklockans pling. Naturligtvis är det just så dunkelt vid dörren att han inte kan urskilja den nyanländes konturer. Ett par ögonblick är han obeslutsam, mitt emellan. Sedan kommer klicket. Nackhåren reser sig medan han med tillkämpat lugn håller kvar blicken en sekund till, för att inte avslöja sig. Den nyanlände hasar sig fram över golvet utan att göra något väsen av sig. Hen nickar kort åt barägaren som redan satt fram ett glas och nu häller upp en tjock mörk vätska från en flaska han tagit fram under bänken. Allt är precis som förut. Förutom att luften dallrar tyst, den obesvärade tystnaden är nu besvärad. Ljuden från gatan har tystnat. Fredag tänker att det är som före stormen. Staden, visst finns den kvar? Och alla människorna, nog håller de väl på som förut? Någonting i den nyanlände får Fredag att tvivla på sina sinnesintryck, på Paris. 

Molnen över 33:e arrondissemanget formar sig tyst till måndrakar. Men det är Fredag alldeles för upptagen för att märka.

Kapitel 6: Okänt möte

När det tionde klicket slår tystnar baren. Fönstren täcks på ett ögonblick av en märkligt bekant…Londondimma? Det är verkligen något som skevar, men vad? Nu rör vi oss på outforskat territorium, där isen är svag och vägvisarna få.  

Fredag försöker se genom dimman, försöker spåra anomalin. Det heter i manualens torra ingenjörsspråk att han vid det här laget bör tömma sina flux-reserver och flöda in. Han blundar och söker efter energins mittpunkt, precis som så många gånger tidigare. Under träningspassen lyckas han nästan alltid. Men nu är det skarpt läge. När de hydrauliska bromsarna pyser ut överloppsluft och bussen sätter sig i rörelse igen känner han paniken stiga, samtidigt som han tror sig se felet. Bussens säten är gröna. Någon har slarvat. Eller? Är det byggarna som försöker säga honom något? Han tittar koncentrerat men ur ögonvrån för att försöka dechiffrera meddelandet, om det nu är ett sådant. Ibland önskar han att saker vore annorlunda. Att han hade rena kläder, ett vanligt jobb, en mindre sur andedräkt. Och att byggarna skulle sluta tala i gåtor. Då kunde han få saker gjorda, vända på en del blad, börja planera en framtid.

Han kunde ibland känna dess närhet, ana konturer från de parallella världarna. De som var just så där organiserade och…ja effektiva. Han tyckte inte det var för mycket begärt. Liksom alla andra hade han gått den långa vägen, men till skillnad från alla andra tycktes han ha fastnat på vägen.

Så varför fortsätter Fredag? Vad är det som driver honom? Jag tror det är en blandning av nyfikenhet och gammal vana. Livet har inte riktigt öppnat några andra lika lockande dörrar, och dessutom är arbetstiden…ja…flexibel. Inte så att han tänker stanna här resten av livet, haha, nej då! Det här är tills något bättre dyker upp. Eller tills han hittar några svar som går att sälja vidare. För, i den här världen har allt ett pris. Även livsdrömmarna.

Så läggs dag till dag, vecka till vecka, månad till..ja du fattar. 

När servitören smäller ner den stora täckta silverbrickan med grillad säl på matbordet tappar han samtidigt något av sin gnista. 

Kapitel 7: Avmätt

Nere i maskinrummet plingar en klocka. Albert tycker om ljudet. Han föreställer sig att samma plingande hörts i maskinrum genom tiderna. Precis så känns det, liksom lite högtidligt och samtidigt påtagligt. Det betyder att han är Någon. En i raden som checkat av mätarna, reglerat pulsflödet och stylerat flux. Trots att det alltid finns saker att åtgärda, de flesta mer brådskande än andra, hittar Albert tid att dagdrömma. Han har gjort sig förtjänt, ingen kommer att säga något. Den genomträngande lukten av inlagd terpentin gör processen kort med den som trots allt försöker. För, det finns alltid den där ena. Den som tror att reglementet skrevs i förrgår i nit och precision, som tänker att världen står och faller med instruktionernas efterlevnadsgrad. Han vet, han var själv en sådan. En gång för mycket mycket länge sedan. Han kryssade mellan slagen som en besatt, fullständigt fokuserad på fel saker. Det var nära att kosta hela hans bataljon livet den där gången utanför Schretz…men, nu går vi händelserna i förväg, eller bakväg, tid har ju ingen betydelse här.

Albert steg i graderna genom åren av rutiner och slit. En del förtjänade han, en del var ren tur, om nu något sådant som slumpen har någon betydelse här. Hur som helst, Albert är nu andremaskinist, och har varit det så länge någon kan minnas (man blir inte långlivad här, det är liksom själva poängen). Med rollen kommer en viss intjänad status, gröna epåletter, och en bättre plats vid bordet. Trots det (eller kanske just därför) avsätter Albert alltså tid åt intramedialt korrigerande verksamhet, vanligen i horisontalläge. Klockans dimensioner, tyngd, ljudvågor, tyngdkraft och ande är de centrala ingredienserna. Den här dagen börjar likadant som de andra. Med plinget. Albert har ingen orsak att tro något annat (även om han vet en del om universums lagar, av vilka två är direkt relevanta här, men de kan vi av upphovsrättsliga skäl inte gå in på närmare, meddelar vår agent).

När han styrt igenom det tredje stadiet känner han en darrning. Den skall inte vara där. Han står bortom (också det är själva poängen). Vid det här laget är det för sent att backa, och det är dessutom något han aldrig skulle göra. Den militära diciplinen och hans (jämförelsevis) långa erfarenhet av dylika situationer säger honom att ta det lugnt, göra sitt, och ge upp resten. Trots det kan han inte låta bli att rysa vid tanken på det otänkbara. Det Som Sett Honom I Ögonen. Bara för att genast dra sig tillbaka och sprida rykten om obetalbarhet.

Han börjar just

Kapitel 8: Handfast

Vad tänker du när du känner mullret i tunneln och ser ljusen? Är du på alerten? Kanske är du tankspridd och utan fokus. Det är konstigt hur fort vi vänjer oss. Livet i tunnlar känns ju helt självklart nu, eller hur? Jag tippar att du inte reflekterar över hur många ton jord och sten som just nu finns ovanför dig. Eller att du befinner dig i själva definitionen av ett icke-rum. Nej, jag skulle faktiskt gissa att detta är något du tar för självklart. Ett livets faktum, lika påtagligt som trafikljus eller sparkstöttingar. Om du tillåter mig spekulera ytterligare en aning tror jag dessutom inte du är unik i detta. Visst kan det hända att alla de andra, de du ser runt omkring dig just nu, i hemlighet går och uppskattar massa och tyngd, men handen på hjärtat, skulle de inte se lite mer oroliga ut då? Alerta, liksom.

Samma sak är det med hastigheterna. För bara ett tjugotal år sedan skulle man ha himlat med ögonen och ryggat tillbaka förskräckt. Nu höjs inga ögonbryn. Den nya tiden är här, vi har bara inte hängt med. Ja, jag vet, jag säger vi, men det är för att jag känner det så starkt. Vi är utlokaliserade, sanningen gick aldrig förbi här. Det enda vi får är pumpar och upplyst reklam. De skyler skickligt över kanterna, guppen, det som skaver.

Nej, du behöver inte höja på ögonbrynen så där. Jag vet hur det låter. De och de. Men då ska jag berätta en sak för dig. Jag skulle be dig hålla tyst om det, om jag trodde att det spelade någon roll. Allt det som hände efter 95…jag du vet ju själv.

I alla fall. Jag var de. Jag minns ännu lukten i kontrollrummen, svagt metallisk, inte helt obehaglig. Mitt jobb var inte så värst speciellt, jag vakade på nivå 4. Åtta roterande skärmar och en AI som vi halvt på skämt halvt oroliga kallade Abel gjorde i praktiken allt jobb. Men eftersom toppen ville ge sken av mänsklig kontroll satt de oss där. Det var mördande tråkigt, men det var ett jobb. Jag kände inte riktigt de andra i gruppen, ledningen ogillade fraternisering. Det gjorde oss mindre alerta hette det. Mest tror jag de var rädda för att bli avundsjuka på människor som faktiskt kunde få kontakt, som ännu hade den förmågan. Du tror mig inte när jag säger att det en gång var något som alla kunde. Jag vet, jag skulle väl inte heller tro det om jag inte själv levat det. Det är svårt att sudda ut sina egna minnen. I alla fall en del av dem. Nya kan man tillverka, det gör ju alla nuförtiden. Jag skulle ha hakat på den trenden för 20 cykler sedan då…men nej, nu råddar du bort mig. Det är lätt gjort, det vet jag. Det finns inte längre någon att hålla i handen, du vet? Visst, bruset håller oss sällskap, men det är inte samma sak. Nej, jag vet. Du förstår inte. Kan inte omfatta. Okej. Vi gör så här istället:

Kapitel 9: Beslut

Det är svårt att få i sig allt. Han tuggar och tuggar, men det verkar alltid finnas lika mycket kvar på tallriken. Det hela känns overkligt. Som i en dröm. Eller…Fredag knäpper med fingarna för att ta sig ur loopen. Han måste ha börjat släppa taget, så där lätt ska det inte gå. Fredag nyper sig i armen och räknar baklänges från 19, allt enligt reglementet. Det går helt automatiskt, träningen kickar in. Ett djupt andetag och försiktiga ögonkast för att se om Markörerna reagerat. Nej, det verkar lugnt. För säkerhets skull smackar Fredag lite extra ljudligt i brott mot tidens konvenans. Det är ett litet trick han plockat upp på vägen, Markörerna kan aldrig hålla masken om någon går utanför sin roll. Ingen reaktion, musiken plinkar på i bakgrunden som bikupors surrande en sval augustidag. 

Fredag fortsätter sin svepande runda, och fortsätter räkna ner. Det kan inte vara långt kvar, ändå känner han sig konstigt lugn. Ibland blir det så där. Mitt i stormens öga saktar pulsen ner, färgerna blir klarare, tankarna samlas. Då gäller det att ta vara på ögonblicken, hitta anomalin, och logga den.

Fredag dubbelknäpper med fingrarna för att ta sig ur loopen. Någonting är fel. Hade han inte redan? Och dörrklockan? Plingade den för en stund sedan?

Han lyfter blicken mot lokalens norra ände. Naturligtvis är det just så dunkelt vid dörren att han inte kan urskilja den nyanländes konturer. Ett par ögonblick är han obeslutsam, mitt emellan. Sedan kommer klicket. Nackhåren reser sig medan han med tillkämpat lugn håller kvar blicken en sekund till, för att inte avslöja sig. Är det nu det sker? Skall alla hans förberedelser, den långa träningen, försakelserna, faktiskt bära frukt? Ska han, Fredag, få bevittna Svängen? Det hela känns overkligt. Som i en dröm. Eller…Den nyanlände hasar sig fram över golvet utan att göra något väsen av sig. Hen mumlar något ohörbart åt barägaren som redan satt fram ett stop och nu häller upp en tjock ljus vätska från en flaska han tagit fram under bänken. Allt är precis som förut. Förutom att luften dallrar tyst, den obesvärade tystnaden är nu besvärad. Ljuden från gatan har tystnat. Fredag tänker att det är som före stormen. Elektriskt på ett sätt som de aldrig förberett honom på. Motvilliga kontrastfärger, en doft av….något. 

Det är besluten som är svårast. De lär dig kodexen, de lär dig de mentala träningarna, de lär dig språket. Men de kan aldrig lära dig hur och när du ska fatta besluten, eftersom det finns för många variabler som inte går att förutse. För en del kollegor blir det för mycket, de rispar upp i kanterna och tappar sina konturer. Fredag har under sin tid vid agenturen sett två av sina kollegor gå den vägen. Det finns inget att göra när processen satt igång. Han ryser, men nu hjälper det inte att grubbla. Nu behövs Beslut. 

Kapitel 10: Rutinerna tar över världen

Bara ett fåtal hittar fram. Av dem är det bara några enstaka som tar sig förbi Dörren. I väntrummet bakom dråsar de flesta ner för att sedan inte resa sig mer. Krafterna räckte hit, men inte längre. Det kan gå eoner från det att en passerar receptionen till att nästa gör det. Här betyder tid inget. Tiden efteråt mäts desto noggrannare. Att få sitt namn i Boken är att bli antagen, anställd, godkänd. Ingen vet hur namngivandet går till, vem som bestämmer. Här finns ingen du kan fråga. Det verkar inte finnas någon synbar ordning, inga regler som styr. Fredag får namnet för att det är fredag när han passerar receptionen, tröttare än han någonsin känt sig. Hans kollegor Darsh och Måndag fick sina namn på en onsdag. Vad han hette förr är arkiverat och nedstängt. Han tänker inte längre på det. Minnena finns där, men de är oväsentliga. Fredag känner att livet började när han fick sitt (Nya? Enda? Rätta?) namn. 

Om vägen hit var långsvår går träningen desto lättare. Fredag är inte säker, men han har ofta känslan av att övningarna mest är formaliteter. Han hör inte att någon som kommit så här långt avbrutit, eller kickats ut. Helt säker kan han inte vara, så han sköter sina uppgifter efter bästa förmåga. Tränarna följer impassivt med. De uttrycker inte med en min vad de tycker eller tänker om någonting. Så är det bara. Det känner man ju till. Det vet man. Det har man hört.

Och det är sant.

Sedan är det dags för handling. Det blir Fredags första stora överraskning (men inte den sista). Han placeras i slussvakten. Dagarna fylls av att läsa kartor, dag ut och dag in. Svara på VHF-meddelanden. Lära känna stammisarna. Ingen frågar något om vem han är, varifrån han kommer, eller vad han gör där. 

Sakta utmejslas en rutin, ut ur ena dagen in i nästa. Han vet inte om detta är en straffkommendering, ett test, eller skarpt läge. All träning, alla manualer, de handlade om vägen hit, och något annat, något senare. Det här, som han tänker som mitti-ingenting, det finns det inga instruktioner för. Han misstänker ofta att någon högre upp hade en egensinnig humor som satte honom hit. Men han kan inte vara säker, så han gör sitt bästa.

En normal dag kan han få 3 anrop på kanal 42, två eller 3 anläggande pråmar, och ett par statistikmappar att arkivera. En spännande dag kan han få 4 anrop på kanal 42, ett på kanal 11, 3 anläggande pråmar och en fraktare, samt väderstatistik att bokföra.

Arbetskuben var en gång gladgul och säkert har den varit städad. Nu är den grådassegul och väldigt oorganiserad. Fredag kan inte ta ett steg utan att stöta på tomma piptobaksburkar, gröna ölbuteljer (tomma), reklamroschyrer, en gammal madrass, tre exemplar av Het Laaste Niews årgång 1971 inbundna, två trasiga VHS-sändare, en burkTV, en kyl som läcker och surrar (och som inte håller kylan), två stora skrivbord som en gång varit vackra handarbeten, en grönmålad plastanka (nej, fråga inte) och ett par trasiga svarta sopsäckar med vad som ser ut som lump. Fredag är rätt säker på att det bor något i dem, så han försöker hålla sig på avstånd.

De enda avbrotten under dagen är när toaletterna städas (jo, de är skrikfint rena), när det är rökpaus (alla här röker utan han), när det är lunch (alltid samma gråsimmiga soppa på säl och rådbetor) och när det är kaffepaus(er).

Efter en obestämbar tid börjar Fredag urskilja ett mönster under mönstret. Kaarle och John, de två alternerande förmännen, har båda samma egendomliga ovana. De går in tillbaks lite före alla andra var tredje dag efter toalettsädningen. Först tror Fredag att de vill utnyttja renheten, men de går inte in på vessan. En dag slinker han in bakom dem innan porten slår igen och ser i ögonvrån hur Kaarle (som har skiftet denna dag) verkar trycka på en knapp (eller något) under skrivbordet. Vid nästa rökpaus annonseras stannar han kvar och upptäcker då mycket riktigt en knapp som dolts under skivan. Brevid knappen står en rad oläsliga siffror och han tycker sig kunna uttyda bokstaven A, men är inte säker. 

Om det är en slump eller inte får vi aldrig veta, men Fredag omplaceras tre dagar senare. Han sätts på en av fraktarna med destination London.

Kapitel 11: Trygg passage

Fredag vet vad det är nu. Han har koden, han ser felet. Eller, egentligen vet han inte säkert, liksom ingen nånsin kan veta säkert. Men träningen hjälpte. Han känner det i hela sin kropp. Den vibrerar enligt en ny melodi, och det räcker för att han skall fatta sitt beslut. Nu andas han igen. Ljuden kommer tillbaka, långsamt, som daggdroppar på ett grässtrå. Byrån kommer att få sitt. Han behöver inte längre låtsas, inte längre tugga ner det segt motvilliga köttet. 

När energierna höjs över ribban och fägerna börjar byta färg är han mer än färdig. Nu väntar pappersjobbet. Till skillnad från flera av hans fältkollegor käner han ingen motvilja mot kontorsexercisen. Visst är det tråkigt, och tradigt, och irriterande. Men det är också avkoppling, en trygg passage, tid att bygga upp nerverna igen.

Du vet den där känslan när du väntar väldigt mycket på något? Förväntan blandat med nervositet, upphestning och irriterad oro. Efteråt blir det ofta tomt inuti en, eller hur? Man pyser ut som en avvecklad ballong. När jobbet är klart är det inte precis ett pysande som bäst beskriver efterhanteringen. En kort tid hänger mycket fast i själva fallet, och inget är det andra likt. Ibland dyker grubbel upp, varför just så, vad var det som fick…och så vidare. 

I efterdyningarna av Paris-moraset som incidenten senare kom att kallas i historieböckerna tänkte väl Fredag inte så mycket på de olika scenarierna. Han kände mest lättnad över att ha hittat anomalierna i tid, kände nog att han gjort ett ok jobb. 

Efter varje tillslag av motsvarande kaliber ges den utsände en obligatorisk debriefing följt av läkarordinerade aktiviteter, alltid olika, alltid i relation till det inträffade. 

Så hade det inte alltid varit. I byråns ungdom förstod man ännu inte konsekvenserna av en otillräcklig rehab-avdelning med flera allvarliga konsekvenser som följd. Jag behöver väl bara nämna Detroit-fadäsen, Uttar Pradesh-soppan eller varför inte Inari-graven så förstår du nog vad jag menar. De inträffade alla i byråns ungdom. Fredag protesterade inte, han tog emot. Tre veckors ledighet. Om man bortser från de regelbundna sjukhusbesöken, den nyss nämnda pappersexecrisen och…Martina. Han måste ringa Martina.

– Detta nummer är inte i bruk. Kontakta assistens, eller använd Minitel, det nya sättet att söka! Kan jag intressera er för lite underhållning? Alla vet att…klick

 -Ja, hej G, det är..ja det vet du ju. Jag behöver en tjänst? Att vaddå? Ja, det är klart. Jo alltså, du vet Martina, hon verkar ha gått upp i rök. Kunde du…ja precis…nej, vi gräla in..javisst, tack!

Inget annat att göra än att vänta. Vänta och se. Det är han bra på. Lika bra att få undan sit-rep. Fredag fokuserar, går in i sitt sinne som en gäst på besök. Han slår sig ner vid ett bord och flyter med. En vanlig, otränad människas sinne är snårigt och full av både fallgropar och återvändsgränder. Det är en del av träningen att klippa upp buskaget och markera gränderna. Det gör det möjligt att besöka sitt inre utan risk för att gå vilse. Byrån använder den nyare versionen av Eko-Toomlins analys och skrap, oftast genast efter en operation. På så sätt sparas tid, vilket är en värdefull tillgång när balansen räknas ut.

Fredag ser tankarnas moln samlas över sitt huvud, ivriga att få spilla ut. Han räknar till tre baklänges. Bandet börjar snurra.

Vad var det som hade gett honom insikten de där intensiva sista sekunderna i Paris? Det var mycket enkelt. Eftersom han studerat torsken noggrant under prep visste han. Varelsen var vänsterhänt. När den dunkla figuren höjde glaset med den mörka vätskan gjorde han det med höger hand, som den spegelbild han var.

Kapitel 12: Beslutet som får bära eller brista

Efter det är det bara en fråga om deduktion. Stämmer hans minnesbild med det han ser? Är det rätt person han observerar? Finns där andra som beter sig mer underligt? Hur mycket tid har han kvar? 

Fredag tvingar sig att numrera stegen ännu en gång. Han vet att han bara har en chans, och han vet priset om han får det här fel. Det har Byrån bränt in i dem. Han ryser fortfarande när han ser minnesbilderna från de sargade resterna av Detroit. Nej, han ska inte begå en annan Andersen-blunder. 

Det spelar ingen roll hur många gånger han räknar. Slutresultatet förblir detsamma. Han ska just sätta ner händerna i byxfickorna för att aktivera kodlåset när han märker att de redan är där, ivriga och lite nerviga. Han förstår inte hur det är möjligt, såvida inte….såvida inte glappet är större här. Han önskar att Byrån kunde gett honom dispens, med tanke på situationens allvar, och låtit honom behålla Peresium-implantatet (som alla kallade glappkollaren). Men inga undantag gjordes, riskerna ansågs för stora. Fredag trycker in de två knapparna samtidigt och ser den (inte längre så) nyanlände tappa sina konturer. Det är skickligt gjort, det måste han erkänna.Varelsen, kläderna hen bär, ja till och med glaset med den gräddgröna vätskan tunnas ut, försvinner ljudlöst.

Ingen reagerar. Manualen hade rätt. Igen.

Nu är det hans tur. Ett par ögonblick tvekar han om vad som är bästa exit, bestämmer sig sedan och reser sig bullersamt och går mot dörren med hög röst och en ogillande min. När han passerar bardisken slänger han en sedel i bartenderns allmänna riktning, skakar besviket på huvudet och drämmer igen porten bakom sig.

Ute har det blivit halvdager och tiden har börjat ticka igen. Fredag går med bestämda steg in i en återvändsgränd och väntar på det elfte klicket. Han hinner lägga märke till strykarkatten som betrtaktar honom ett par ögonblick innan han också löses upp i dimman och landar på sitt säte på buss 42 till Riding.

Han är säker, för ögonblicket. Men han är inte på torra land ännu. Har han fattat Rätt Beslut? Läste han Tecknen rätt? Det klarnar först då han når Byrån, eller himlen slocknar, vilkendera som nu kommer först. Det svindlar till.

Fredag blundar för att komma undan den alltid lika jobbiga vertigon som följer på en transport och försöker tänka. Det vill sig inte riktigt. Tankarna ligger huller om buller och i fel ordning, en annan sidoeffekt. De har hamnat i lätt osynk, och nu finns det ingenting annat att göra än att vänta. 

Det här hände på den tid som brukar kallas Red-Mal, alltså hade (som namnet antyder) Byrån ännu inte utvecklat protokoll för återinförandet. Fredag (och alla hans olycksbröder) fick reda sig igenom passagen bäst de kunde. Han hade försökt fråga, men ingen ville säga något. Det vill säga, de som varit i fält var tättläppade. Hans kursare visste berätta desto mera om diverse ”idiotsäkra” huskurer, men han lyssnade inte särskilt noga. Det ångrade han nu. Inte för att han trodde de kanske visste vad de pratade om, men just i detta ögonblick hade han varit beredd att pröva (nästan) vad som helst. Om du nån gång fastnat i en tankesvindel vet du vad jag talar om. Nu har vi enkla metoder att tillgå, som tur är, så risken är väl inte så stor.

Den här disorienteringen som gör det svårt att avgöra om tiden går framåt eller bakåt påverkar förstås också orienterings- och koncentrationsförmågan. Därför är Fredag nära att missa hållplatsen där han måste byta till Grön linje, men något (kanske slumpen, kanske en högre makt) knuffar till honom så att han sträcker ut handen och råkar klämma till en kvinna som sitter brevid honom.

-Vad gör du drummel? Är du inte riktigt klok?

-Oj herregud, ursäktaförlåt. Det var verkligen..

-Nej, det hoppas jag verkligen inte.

-Fredag. Vad gör jag? Varför kan jag inte bara…Var är vi?

-Martina. Inte vet jag. Greens Cross.

-Oj, här ska jag, ursäkta igen…tackoförlåt.

-Det var det…

-Stopp, stanna, jag måste av!

Kapitel 13: Spåren i vattnet

Utanför Byrån står en skulptur. Den är (förstås) helt abstrakt. Tänk dig en cyklon i massivt stål, borstat till glansputs. Tänk dig en radius utanför, i tangenten brevid. Okej? Då ser du minnet som det var uppställt för alla levande, före Svängen. Och tro mig, de skulle ha lika svårt att omfatta den här liknelsen som du har att förlika dig med att någon inte skulle kunna förstå den. Det är ju trots allt något vi föds med idag.  Ingen vet varför det är så, eller hur det började. Du kunde lika gärna fråga varför himlen är grå. Så är det bara. Därför är det ingen idag som längre lägger märke till den. Du och jag, kära läsare, skulle inte heller göra det, om det inte vore för att Fredag är försenad, och vi inte har något bättre för oss. Vad har hänt?

Fredag har distraherats.

Hon sträcker sig efter kaffekoppen utan att ta ögonen från boken hon läser. Fredag ser henne genom fönstret när han går förbi. Ser att hon läser, försjunken i sin egen värld. Men han ser inte vad hon läser, eller på vilket språk. Hon är vacker, på ett sånt där omedvetet sätt. Kanske är ljuset som faller på henne extra mjukt, kanske finns det något i henne som påminner om människor som nu försvunnit ur hans liv. Fredag ser henne, och sedan är ögonblicket förbi. En hund drar sin matte snett över gågatan så att han måste väja. Hunden har bråttom och matten är ofokuserad. Kvinnan lyfter urskuldande på ögonbrynen och fortsätter sedan att tala i sin mobil. Sedan kommer regnet, och han skyndar på stegen. Kanske var det regndoften som drev på hunden. Ett par ögonblick undrar Fredag om han borde ha gått in, satt sig ner och presenterat sig. Beställt en chai latte och landat i stunden. Men vad skulle han säga? Och skulle han inte komma försent till sitt möte på Byrån? Dessutom, vem är väl han att ta mig ton? Det är ofta så för Fredag. Han kommer först efteråt på vad han borde ha sagt, gjort, eller svarat. Det är som att ögonblicken som är (eller kan vara) viktiga skyndar förbi alldeles för snabbt. Andra, ögonblick av väntan, kompenserar sedan genom att dra ut på tiden, så att det på det hela taget kan sägas att tiden rör sig i en konstant hastighet (om det är framåt, bakåt eller i en cirkel lämnar jag osagt).

Jag vet inte riktigt vad längtan består av. Vilka ingredienserna är, och hur de fördelar sig. Det är svårt, tycker jag, att förstå vilka de ögonblicken är. Jag vet inte heller vad hon skulle ha svarat, om hon alls skulle svarat. Jag kunde ju ha klampat in mitt i en pågående katastrof, bara för att jag för några ögonblick bar mina känslor på rockärmen. Tanken på ett missat ögonblick är kanske en del av den där undflyende längtan. Den som är utan ord, utan form. Jag skriver att hon är vacker. Det är sant. Men det är inte därför fjärilarna fladdrar förbi. Det är något med att hennes närvaro i det ögonblicket kittlar mig. Hjärtat klappar till och fortsätter sedan sin sävliga rytm. Långsamt, envetet, utan att se åt höger eller vänster. Utan egentlig kontakt med omvärlden. En ilande känsla i korsryggen liknar sena nätters tandborstande på stugan, då mörkret gör något med mig. Hjärnan är trött och ”ser” saker. Kanske är det instinkt, kanske är det något animaliskt. En flyktinstinkt. Eller så är det bara just hjärnspöken. Hur som helst, de känns verkliga nog. De gör mig varse, påminner mig om saker utanför ljuskäglan. Saker som saknar ord. Saker som inte låter sig fångas så lätt.

Att ställas inför det oerhörda, det ofrånkomliga. Att se det och inse. Veta att ögonblicken radas upp som pärlor på ett band, eller smultron på ett grässtrå. Att känna ändlighetens gränser. I det ögonblicket känner, snarare än förstår jag, att jag ska dö.  

Ljuden återkommer, gatans realiteter. Ingen har märkt något. Ingen märker någonsin något. Även skönheten är förgänglig. Men mötet, ögonblicket, är det inte. Martina läser oberörd vidare i Marcus Aurelius Metamorfoser.

Den dagen kom han att tänka på alla begränsningar som begränsade honom. Han såg klart att det var hinder han satt upp alldeles själv, utan att ha behövt fråga någon annan om hjälp eller råd. Eftersom de fanns i hans hjärna och inte på riktigt tycker han att det vore logiskt om de därmed skulle gå att tänka bort, alternativt helt ignorera.

Det skulle visa sig att det inte var riktigt så enkelt. Jo, de hade formats av hans hjärnspöken, men sedan var det alldeles som om de tagit sig vidare på egen hand, byggt nya slott på vägen. Eller så kände han det i alla fall efter att ha sprungit in i några återvändsgränder och blivit lika förvånad varje gång.

Efter ett tag började han tvivla på sig själv. Detta kunde inte vara så svårt. Han såg det ju så klart! Han kunde vakna upp klockan fyra på morgonen och se hela bilden. Se det liv han var menad att leva. Då insåg han vad begreppet söndagsseglare betydde. Vem som helst kunde gå ut och erövra världen en solig söndag i juni. Försök med det när ungen håller dig vaken hela natten, det regnar snöblandat underifrån och bilen gått sönder. Det, tänkte han samtidigt, är en utmaning som han kan ta sig an. Alltid när motgångarna blev konkreta lät de sig stävjas. Hjärnspökena var det värre med. De gled bara hånfullt undan och visste på nåt märkligt sätt precis vilka knappar de skulle trycka på för att lura fram smärtan.

Inte heller den var riktig i den mening att han var fysiskt skadad. Psykiskt hade han däremot fått en hel del stryk under åren. Det var sådana där ärr som inte syntes, men som kunde blänka till i en plötslig aggression mitt på blanka dagen.

Spåren ledde rakt fram.

Spåren ledde honom fel.

Slut på berättelsen om Fredag

Spåren i vattnet

Publicerat i Fredag av

Utanför Byrån står en skulptur. Den är (förstås) helt abstrakt. Tänk dig en cyklon i massivt stål, borstat till glansputs. Tänk dig en radius utanför, i tangenten brevid. Okej? Då ser du minnet som det var uppställt för alla levande, före Svängen. Och tro mig, de skulle ha lika svårt att omfatta den här liknelsen som du har att förlika dig med att någon inte skulle kunna förstå den. Det är ju trots allt något vi föds med idag.  Ingen vet varför det är så, eller hur det började. Du kunde lika gärna fråga varför himlen är grå. Så är det bara. Därför är det ingen idag som längre lägger märke till den. Du och jag, kära läsare, skulle inte heller göra det, om det inte vore för att Fredag är försenad, och vi inte har något bättre för oss. Vad har hänt?

Fredag har distraherats.

Hon sträcker sig efter kaffekoppen utan att ta ögonen från boken hon läser. Fredag ser henne genom fönstret när han går förbi. Ser att hon läser, försjunken i sin egen värld. Men han ser inte vad hon läser, eller på vilket språk. Hon är vacker, på ett sånt där omedvetet sätt. Kanske är ljuset som faller på henne extra mjukt, kanske finns det något i henne som påminner om människor som nu försvunnit ur hans liv. Fredag ser henne, och sedan är ögonblicket förbi. En hund drar sin matte snett över gågatan så att han måste väja. Hunden har bråttom och matten är ofokuserad. Kvinnan lyfter urskuldande på ögonbrynen och fortsätter sedan att tala i sin mobil. Sedan kommer regnet, och han skyndar på stegen. Kanske var det regndoften som drev på hunden. Ett par ögonblick undrar Fredag om han borde ha gått in, satt sig ner och presenterat sig. Beställt en chai latte och landat i stunden. Men vad skulle han säga? Och skulle han inte komma försent till sitt möte på Byrån? Dessutom, vem är väl han att ta mig ton? Det är ofta så för Fredag. Han kommer först efteråt på vad han borde ha sagt, gjort, eller svarat. Det är som att ögonblicken som är (eller kan vara) viktiga skyndar förbi alldeles för snabbt. Andra, ögonblick av väntan, kompenserar sedan genom att dra ut på tiden, så att det på det hela taget kan sägas att tiden rör sig i en konstant hastighet (om det är framåt, bakåt eller i en cirkel lämnar jag osagt).

Jag vet inte riktigt vad längtan består av. Vilka ingredienserna är, och hur de fördelar sig. Det är svårt, tycker jag, att förstå vilka de ögonblicken är. Jag vet inte heller vad hon skulle ha svarat, om hon alls skulle svarat. Jag kunde ju ha klampat in mitt i en pågående katastrof, bara för att jag för några ögonblick bar mina känslor på rockärmen. Tanken på ett missat ögonblick är kanske en del av den där undflyende längtan. Den som är utan ord, utan form. Jag skriver att hon är vacker. Det är sant. Men det är inte därför fjärilarna fladdrar förbi. Det är något med att hennes närvaro i det ögonblicket kittlar mig. Hjärtat klappar till och fortsätter sedan sin sävliga rytm. Långsamt, envetet, utan att se åt höger eller vänster. Utan egentlig kontakt med omvärlden. En ilande känsla i korsryggen liknar sena nätters tandborstande på stugan, då mörkret gör något med mig. Hjärnan är trött och ”ser” saker. Kanske är det instinkt, kanske är det något animaliskt. En flyktinstinkt. Eller så är det bara just hjärnspöken. Hur som helst, de känns verkliga nog. De gör mig varse, påminner mig om saker utanför ljuskäglan. Saker som saknar ord. Saker som inte låter sig fångas så lätt.

Att ställas inför det oerhörda, det ofrånkomliga. Att se det och inse. Veta att ögonblicken radas upp som pärlor på ett band, eller smultron på ett grässtrå. Att känna ändlighetens gränser. I det ögonblicket känner, snarare än förstår jag, att jag ska dö.  

Ljuden återkommer, gatans realiteter. Ingen har märkt något. Ingen märker någonsin något. Även skönheten är förgänglig. Men mötet, ögonblicket, är det inte. Martina läser oberörd vidare i Marcus Aurelius Metamorfoser.

Den dagen kom han att tänka på alla begränsningar som begränsade honom. Han såg klart att det var hinder han satt upp alldeles själv, utan att ha behövt fråga någon annan om hjälp eller råd. Eftersom de fanns i hans hjärna och inte på riktigt tycker han att det vore logiskt om de därmed skulle gå att tänka bort, alternativt helt ignorera.

Det skulle visa sig att det inte var riktigt så enkelt. Jo, de hade formats av hans hjärnspöken, men sedan var det alldeles som om de tagit sig vidare på egen hand, byggt nya slott på vägen. Eller så kände han det i alla fall efter att ha sprungit in i några återvändsgränder och blivit lika förvånad varje gång.

Efter ett tag började han tvivla på sig själv. Detta kunde inte vara så svårt. Han såg det ju så klart! Han kunde vakna upp klockan fyra på morgonen och se hela bilden. Se det liv han var menad att leva. Då insåg han vad begreppet söndagsseglare betydde. Vem som helst kunde gå ut och erövra världen en solig söndag i juni. Försök med det när ungen håller dig vaken hela natten, det regnar snöblandat underifrån och bilen gått sönder. Det, tänkte han samtidigt, är en utmaning som han kan ta sig an. Alltid när motgångarna blev konkreta lät de sig stävjas. Hjärnspökena var det värre med. De gled bara hånfullt undan och visste på nåt märkligt sätt precis vilka knappar de skulle trycka på för att lura fram smärtan.

Inte heller den var riktig i den mening att han var fysiskt skadad. Psykiskt hade han däremot fått en hel del stryk under åren. Det var sådana där ärr som inte syntes, men som kunde blänka till i en plötslig aggression mitt på blanka dagen.

Spåren ledde rakt fram.

Spåren ledde honom fel.

Slut på berättelsen om Fredag

Beslutet

Publicerat i Fredag av

Efter det är det bara en fråga om deduktion. Stämmer hans minnesbild med det han ser? Är det rätt person han observerar? Finns där andra som beter sig mer underligt? Hur mycket tid har han kvar? 

Fredag tvingar sig att numrera stegen ännu en gång. Han vet att han bara har en chans, och han vet priset om han får det här fel. Det har Byrån bränt in i dem. Han ryser fortfarande när han ser minnesbilderna från de sargade resterna av Detroit. Nej, han ska inte begå en annan Andersen-blunder. 

Det spelar ingen roll hur många gånger han räknar. Slutresultatet förblir detsamma. Han ska just sätta ner händerna i byxfickorna för att aktivera kodlåset när han märker att de redan är där, ivriga och lite nerviga. Han förstår inte hur det är möjligt, såvida inte….såvida inte glappet är större här. Han önskar att Byrån kunde gett honom dispens, med tanke på situationens allvar, och låtit honom behålla Peresium-implantatet (som alla kallade glappkollaren). Men inga undantag gjordes, riskerna ansågs för stora. Fredag trycker in de två knapparna samtidigt och ser den (inte längre så) nyanlände tappa sina konturer. Det är skickligt gjort, det måste han erkänna.Varelsen, kläderna hen bär, ja till och med glaset med den gräddgröna vätskan tunnas ut, försvinner ljudlöst.

Ingen reagerar. Manualen hade rätt. Igen.

Nu är det hans tur. Ett par ögonblick tvekar han om vad som är bästa exit, bestämmer sig sedan och reser sig bullersamt och går mot dörren med hög röst och en ogillande min. När han passerar bardisken slänger han en sedel i bartenderns allmänna riktning, skakar besviket på huvudet och drämmer igen porten bakom sig.

Ute har det blivit halvdager och tiden har börjat ticka igen. Fredag går med bestämda steg in i en återvändsgränd och väntar på det elfte klicket. Han hinner lägga märke till strykarkatten som betrtaktar honom ett par ögonblick innan han också löses upp i dimman och landar på sitt säte på buss 42 till Riding.

Han är säker, för ögonblicket. Men han är inte på torra land ännu. Har han fattat Rätt Beslut? Läste han Tecknen rätt? Det klarnar först då han når Byrån, eller himlen slocknar, vilkendera som nu kommer först. Det svindlar till.

Fredag blundar för att komma undan den alltid lika jobbiga vertigon som följer på en transport och försöker tänka. Det vill sig inte riktigt. Tankarna ligger huller om buller och i fel ordning, en annan sidoeffekt. De har hamnat i lätt osynk, och nu finns det ingenting annat att göra än att vänta. 

Det här hände på den tid som brukar kallas Red-Mal, alltså hade (som namnet antyder) Byrån ännu inte utvecklat protokoll för återinförandet. Fredag (och alla hans olycksbröder) fick reda sig igenom passagen bäst de kunde. Han hade försökt fråga, men ingen ville säga något. Det vill säga, de som varit i fält var tättläppade. Hans kursare visste berätta desto mera om diverse ”idiotsäkra” huskurer, men han lyssnade inte särskilt noga. Det ångrade han nu. Inte för att han trodde de kanske visste vad de pratade om, men just i detta ögonblick hade han varit beredd att pröva (nästan) vad som helst. Om du nån gång fastnat i en tankesvindel vet du vad jag talar om. Nu har vi enkla metoder att tillgå, som tur är, så risken är väl inte så stor.

Den här disorienteringen som gör det svårt att avgöra om tiden går framåt eller bakåt påverkar förstås också orienterings- och koncentrationsförmågan. Därför är Fredag nära att missa hållplatsen där han måste byta till Grön linje, men något (kanske slumpen, kanske en högre makt) knuffar till honom så att han sträcker ut handen och råkar klämma till en kvinna som sitter brevid honom.

-Vad gör du drummel? Är du inte riktigt klok?
-Oj herregud, ursäktaförlåt. Det var verkligen..
-Nej, det hoppas jag verkligen inte.

-Fredag. Vad gör jag? Varför kan jag inte bara…Var är vi?
-Martina. Inte vet jag. Greens Cross.

-Oj, här ska jag, ursäkta igen…tackoförlåt.
-Det var det…
-Stopp, stanna, jag måste av!

Fortsättning följer (detta var kapitel 12)

Trygg passage

Publicerat i Fredag av

Fredag vet vad det är nu. Han har koden, han ser felet. Eller, egentligen vet han inte säkert, liksom ingen nånsin kan veta säkert. Men träningen hjälpte. Han känner det i hela sin kropp. Den vibrerar enligt en ny melodi, och det räcker för att han skall fatta sitt beslut. Nu andas han igen. Ljuden kommer tillbaka, långsamt, som daggdroppar på ett grässtrå. Byrån kommer att få sitt. Han behöver inte längre låtsas, inte längre tugga ner det segt motvilliga köttet. 

När energierna höjs över ribban och färgerna börjar byta färg är han mer än färdig. Nu väntar pappersjobbet. Till skillnad från flera av hans fältkollegor käner han ingen motvilja mot kontorsexercisen. Visst är det tråkigt, och tradigt, och irriterande. Men det är också avkoppling, en trygg passage, tid att bygga upp nerverna igen.

Du vet den där känslan när du väntar väldigt mycket på något? Förväntan blandat med nervositet, upphestning och irriterad oro. Efteråt blir det ofta tomt inuti en, eller hur? Man pyser ut som en avvecklad ballong. När jobbet är klart är det inte precis ett pysande som bäst beskriver efterhanteringen. En kort tid hänger mycket fast i själva fallet, och inget är det andra likt. Ibland dyker grubbel upp, varför just så, vad var det som fick…och så vidare. 

I efterdyningarna av Paris-moraset som incidenten senare kom att kallas i historieböckerna tänkte väl Fredag inte så mycket på de olika scenarierna. Han kände mest lättnad över att ha hittat anomalierna i tid, kände nog att han gjort ett ok jobb. 

Efter varje tillslag av motsvarande kaliber ges den utsände en obligatorisk debriefing följt av läkarordinerade aktiviteter, alltid olika, alltid i relation till det inträffade. 

Så hade det inte alltid varit. I byråns ungdom förstod man ännu inte konsekvenserna av en otillräcklig rehab-avdelning med flera allvarliga konsekvenser som följd. Jag behöver väl bara nämna Detroit-fadäsen, Uttar Pradesh-soppan eller varför inte Inari-graven så förstår du nog vad jag menar. De inträffade alla i byråns ungdom. Fredag protesterade inte, han tog emot. Tre veckors ledighet. Om man bortser från de regelbundna sjukhusbesöken, den nyss nämnda pappersexecrisen och…Martina. Han måste ringa Martina.

– Detta nummer är inte i bruk. Kontakta assistens, eller använd Minitel, det nya sättet att söka! Kan jag intressera er för lite underhållning? Alla vet att…klick

 -Ja, hej G, det är..ja det vet du ju. Jag behöver en tjänst? Att vaddå? Ja, det är klart. Jo alltså, du vet Martina, hon verkar ha gått upp i rök. Kunde du…ja precis…nej, vi gräla in..javisst, tack!

Inget annat att göra än att vänta. Vänta och se. Det är han bra på. Lika bra att få undan sit-rep. Fredag fokuserar, går in i sitt sinne som en gäst på besök. Han slår sig ner vid ett bord och flyter med. En vanlig, otränad människas sinne är snårigt och full av både fallgropar och återvändsgränder. Det är en del av träningen att klippa upp buskaget och markera gränderna. Det gör det möjligt att besöka sitt inre utan risk för att gå vilse. Byrån använder den nyare versionen av Eko-Toomlins analys och skrap, oftast genast efter en operation. På så sätt sparas tid, vilket är en värdefull tillgång när balansen räknas ut.

Fredag ser tankarnas moln samlas över sitt huvud, ivriga att få spilla ut. Han räknar till tre baklänges. Bandet börjar snurra.

Vad var det som hade gett honom insikten de där intensiva sista sekunderna i Paris? Det var mycket enkelt. Eftersom han studerat torsken noggrant under prep visste han. Varelsen var vänsterhänt. När den dunkla figuren höjde glaset med den mörka vätskan gjorde han det med höger hand, som den spegelbild han var.

Fortsättning följer (detta var kapitel 11)

Rutinerna tar över världen

Publicerat i Fredag av

Bara ett fåtal hittar fram. Av dem är det bara några enstaka som tar sig förbi Dörren. I väntrummet bakom dråsar de flesta ner för att sedan inte resa sig mer. Krafterna räckte hit, men inte längre. Det kan gå eoner från det att en passerar receptionen till att nästa gör det. Här betyder tid inget. Tiden efteråt mäts desto noggrannare. Att få sitt namn i Boken är att bli antagen, anställd, godkänd. Ingen vet hur namngivandet går till, vem som bestämmer. Här finns ingen du kan fråga. Det verkar inte finnas någon synbar ordning, inga regler som styr. Fredag får namnet för att det är fredag när han passerar receptionen, tröttare än han någonsin känt sig. Hans kollegor Darsh och Måndag fick sina namn på en onsdag. Vad han hette förr är arkiverat och nedstängt. Han tänker inte längre på det. Minnena finns där, men de är oväsentliga. Fredag känner att livet började när han fick sitt (Nya? Enda? Rätta?) namn. 

Om vägen hit var långsvår går träningen desto lättare. Fredag är inte säker, men han har ofta känslan av att övningarna mest är formaliteter. Han hör inte att någon som kommit så här långt avbrutit, eller kickats ut. Helt säker kan han inte vara, så han sköter sina uppgifter efter bästa förmåga. Tränarna följer impassivt med. De uttrycker inte med en min vad de tycker eller tänker om någonting. Så är det bara. Det känner man ju till. Det vet man. Det har man hört.

Och det är sant.

Sedan är det dags för handling. Det blir Fredags första stora överraskning (men inte den sista). Han placeras i slussvakten. Dagarna fylls av att läsa kartor, dag ut och dag in. Svara på VHF-meddelanden. Lära känna stammisarna. Ingen frågar något om vem han är, varifrån han kommer, eller vad han gör där. 

Sakta utmejslas en rutin, ut ur ena dagen in i nästa. Han vet inte om detta är en straffkommendering, ett test, eller skarpt läge. All träning, alla manualer, de handlade om vägen hit, och något annat, något senare. Det här, som han tänker som mitti-ingenting, det finns det inga instruktioner för. Han misstänker ofta att någon högre upp hade en egensinnig humor som satte honom hit. Men han kan inte vara säker, så han gör sitt bästa.

En normal dag kan han få 3 anrop på kanal 42, två eller 3 anläggande pråmar, och ett par statistikmappar att arkivera. En spännande dag kan han få 4 anrop på kanal 42, ett på kanal 11, 3 anläggande pråmar och en fraktare, samt väderstatistik att bokföra.

Arbetskuben var en gång gladgul och säkert har den varit städad. Nu är den grådassegul och väldigt oorganiserad. Fredag kan inte ta ett steg utan att stöta på tomma piptobaksburkar, gröna ölbuteljer (tomma), reklamroschyrer, en gammal madrass, tre exemplar av Het Laaste Niews årgång 1971 inbundna, två trasiga VHS-sändare, en burkTV, en kyl som läcker och surrar (och som inte håller kylan), två stora skrivbord som en gång varit vackra handarbeten, en grönmålad plastanka (nej, fråga inte) och ett par trasiga svarta sopsäckar med vad som ser ut som lump. Fredag är rätt säker på att det bor något i dem, så han försöker hålla sig på avstånd.

De enda avbrotten under dagen är när toaletterna städas (jo, de är skrikfint rena), när det är rökpaus (alla här röker utan han), när det är lunch (alltid samma gråsimmiga soppa på säl och rådbetor) och när det är kaffepaus(er).

Efter en obestämbar tid börjar Fredag urskilja ett mönster under mönstret. Kaarle och John, de två alternerande förmännen, har båda samma egendomliga ovana. De går in tillbaks lite före alla andra var tredje dag efter toalettsädningen. Först tror Fredag att de vill utnyttja renheten, men de går inte in på vessan. En dag slinker han in bakom dem innan porten slår igen och ser i ögonvrån hur Kaarle (som har skiftet denna dag) verkar trycka på en knapp (eller något) under skrivbordet. Vid nästa rökpaus annonseras stannar han kvar och upptäcker då mycket riktigt en knapp som dolts under skivan. Brevid knappen står en rad oläsliga siffror och han tycker sig kunna uttyda bokstaven A, men är inte säker. 

Om det är en slump eller inte får vi aldrig veta, men Fredag omplaceras tre dagar senare. Han sätta på en av fraktarna med destination London.

Fortsättning följer (detta var kapitel 10)