Samtal

pablo-25

-Hej.

-Öh. Heeej..

-Har du väntat länge?

-Va?

-Jo, att har du väntat länge?

-Nu förstår jag inte rik…

-Jag kom så fort jag kunde. Men guud, vilken trafik det är i den här stan nu för tiden. Jag förstår inte hur ni står ut.

-Alltså, ve..

-Jodå, en vanlig slät kaffe blir bra. Nej nej, inte socker. Måste tänka på den här vet du, haha!

-Öhm

-Då ska vi se. Var var vi? Jo, visst. Ja, jag kommer ihåg att du är skyldig mig en femma fortfarande. Nejnej, det är inte bråttom. Du vet, sånt händer

-…

-Vaddå? Jag sa ju klockan kvart över, gjorde jag inte? Ja, jag är ju så tankspridd nu för tiden. Det är sviterna av…ja du vet ju…

-Men alltså hallå?

-Ja, eller hur? Det är helt mysko. Här intill sitter en kille, som oss emellan verkar lite lätt störd. De släpper visst ut vem som helst nu för tiden. Att va? Jo, så är det, laman. Allt ska man vara med om. Men du, kul att du ringde, tjingeling!

Johanni

#Blogg100

Push eller pull?

pablo-24

Jag tycker det är en svår balansgång. När kan jag slappna av och känna mig nöjd? När behöver jag ännu anstränga mig lite till? Hur mycket är lagom?

Jag antar att det är så för de flesta som inte har väldigt specifika jobb (såna där du tillverkar en speciell sak). Allt som är immateriellt, allt skapande, skrivande, föreläsande, arbete som lärare, handledare, konceptutvecklare osv. Det tar aldrig slut. Jag kan vakna och komma på en sak som kan uttryckas bättre, eller en plan som jag kan pitcha. Jag kan sitta och titta på en film på nätet, eller promenera med hunden, då en ny idé plötsligt uppenbarar sig.

Att leva så, delvis i tankens värld, att få intryck, att bearbeta dem, har blivit ett sätt att leva, för mig. Och för många andra också, skulle jag tro. Gränserna (om de nånsin funnits i en kreativ och/eller frilansande värld) är utsuddade. Det privata är också det offentliga (med vissa undantag). Jobb och fritid flyter ihop.

Det här har jag för länge sedan förlikat mig med. Det ger i sina bästa ögonblick ett visst mått av frihet, och det är skapande, vilket jag gillar.

Det finns sidoeffekter som är mindre angenäma. Utbrändhet, magsår, magert socialt liv, arbetsnarkomani, sömnbrist är bara några.

Det är ingen lätt kombo, och passar inte för alla. Samtidigt tror jag att det är i de korsfälten som framtidens jobb och utmaningar finns. Inget är permanent, eller säkert. På gott och ont lever vi i en tid av stora förändringar. Vi är själva en del av den, och som sådana aktiva agenter. Världen händer inte utan oss, eller utanför oss. Vi ingår i ett intrikat samspel där vi har val, och möjligheter att påverka. Kanske inte så stora möjligheter, men jag vägrar att tänka att vi bara är kuggar i ett ofantligt maskineri. Jag vill inte vara den där nyttiga idioten som kan användas för att sälja en besk medicin (du vet, vi måste hänga med i utvecklingen, annars hamnar vi på bakkälken. Visst kan det vara jobbigt, men tänk på möjligheterna, osv osv).

Så jo, mitt i allt detta funderar jag på balansgången.

Jag tycker själv att jag blivit restriktivare med åren. Att jag inte ger mig hän lika fullständigt i jobbet. Dvs, nog på arbetstid. Men inte längre kvällar, nätter och helger. Jag njuter också av att vara ledig.

Och så ser jag saker runt omkring mig som jag tycker behöver åtgärdas. Någon verkar inte få tummen ur, här behövs lite piska, någon skall pushas.

Jag får hålla igen för att inte låta den sidan ta över. Den sidan som genast skrider till handling. Som ”vet” hur saker och ting blir gjorda. som strukturerar upp, fördelar uppgifter och börjar bygga pusslet klart.

Jag måste öva mig mer på pull. Att låta saker ha sin gång, att lita på att intresset nog finns, att det är en process som ibland måste få ta tid. Jag måste lägga band på min otålighet. Jag måste bli bättre på att sälja in tanken, istället för att göra hela jobbet själv.

Det kräver övning, och tålamod. Och en förmåga att tänka sig in i andra människors situation. Det är inte lätt, tycker jag.

Hur gör du?

Johanni

#Blogg100

Platta attityder

pablo-23

Nej, man behöver inte vara galen för att jobba här – men det hjälper. Känner du igen uttrycket? Ett annat populärt i arbetsplatskök är påståendet att din mamma jobbar inte här. Den som känner sig lite nere kan du alltid muntra upp med sanningen om att idag är första dagen i resten av ditt liv. För, vi måste komma ihåg att bollen är rund. Och det gör inget om det regnar, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Ibland tänker jag att helvetet måste vara en långsam hiss med muzak. Ibland tänker jag att det måste vara platsen där alla hasplar ur sig plattityder, eller texter från svensktoppen. Förr eller senare tar allt slut, men det finns ju en dag i morgon också. Fram tills att jag får veta hur det egentligen förhåller sig i livet efteråt är det bara att bita i och knoga på. För jag ska få min belöning i efterlivet. Om det då är värre än jag trott är det bättre att fly än att illa fäkta. Jag kan ju inte gärna försöka tala mig ur situationen, då eget beröm luktar illa. Däremot kan jag påminna om att fisk och vänner luktar illa efter tre dagar, då det nog är hög tid för mig att kila vidare. Jag vill ju gärna carpe diem, så jag inte missar det roliga. Risken är uppenbar, eftersom en skön snubbe sa till mig att gräset är grönare på andra sidan. Själv försöker jag ta  sådant med ro, och inte måla fan på väggen. För man kan ju inte lära en gammal hund sitta. Då blir det till att lita på vännerna, för gammal kärlek rostar aldrig.

johanni

#Blogg100

Lyckliga alla andra

pablo-21

Där gottar de sig i solskenet, rika, vackra, framgångsrika och älskade. Alla de andra. De som hör till, som kan och vet. De som inte behöver anstränga sig, bara glida fram i gräddfilen. Alexander Lucas släktingar. De som inte kan misslyckas ens om de försöker. Med slutna ögon och vända åt ett annat håll träffar de ofelbart bulls eye. Varje gång.

Det finns ju en orsak till varför orden lycka och lyckas är så nära varann. Vissa är bara födda till det, helt enkelt. Vi andra göra oss icke besvär. Vi får fortsätta knega på i motvinden och ösregnet, där sydvästen blåst bort och hyran är försenad. Vi skall bara tysta se på när andra kliver uppåt på stegen, när de där två surkarten rynkar på näsan åt oss på bussen. När Finland tappar sin svenska historia, sitt språk och sitt ursprung.

Och kommer någon ur de lyckligas skara fram med ett litet ynk om varats olidliga tyngd, om prestationsångest och stressätande, om att aldrig få vila, ja då kokar bägaren över. Då börjar tävlingen i olycka.

Det finns människor som hävdar att finländare är världsmästare. I att klaga.

Märkligt nog finns det en grupp vilseförda människor i Sverige som säger att Sverige är världsmästare på att klaga. Inte nog med det, ett gäng i Holland skryter med samma sak. Jag menar, hur lågt får man sjunka? Ska vi inte ens få ha vårt armod i fred?

Myten om det överdrivet entusiastiska självmördandet som vi länge tävlade med Sverige om har ju avslöjats som varande utan faktagrund. Vi är inte mer suicidala än andra.

Men visst tusan hittar vi saker i parti och minut som det är något fel på. För det mesta hos alla andra. De som är blinda, döva och stumma för verklighetens realiteter.

Själv har vi det inte så illa.

Men alla andra…

-Johanni

#Blogg100

Missnöjda miljonärer

pablo-22

Idag är jag tacksam över att jag lever. Visserligen blåser det snålt, och ispiggar hamrar mot mitt oskyddade ansikte i vad som väderprognosen lakoniskt kallar snöblandat regn. Högen med ofärdigt arbete snarast växer, alla mina försök till trots. Dammet som yr i luften påminner om min årliga vårpina med allergier. Dessutom är jag försenad med mina bloggtexter till #Blogg100. Så, sådär objektivt sett, vad sjutton har jag att vara tacksam över? För att förklara måste jag gå en liten omväg.

Jag fortsätter lyssna på en ny podd varje dag, och nu har jag just avnjutit en berättelse om med- och motvind. Podden är Freakonomics, en av de stora. Jag har haft den på min todo-lista länge, men aldrig tyckt mig hinna (jag är ju så ”upptagen”). Nu, tack vare att jag utmanat mig själv så blir det av. Avsnittet handlar om headwinds och tailwinds. Benägenheten hos oss människor att tycka att vi själva alltid har motvind, medan alla andra seglar i hamn med cocktailglaset i högsta hugg.

Denna ovana hindrar oss från att se det goda som finns i oss och runt omkring oss. Det är också kärnan i missnöjesrörelser, och tändstoffet för allsköns populister. Den som känner sig kränkt, utanför och orättvist behandlad har mindre empati för andra, speciellt om dessa andra uppfattas som de som skor sig på just dig. Så kan motvindsfenomenet förstärka och försvåra klyftor mellan människor och grupper i samhället.

Det första steget i att minska effekten av att på detta sätt lura sig själv att livet behandlar just dig extra orättvist är att vara medveten om fenomenet.

Ok, så nu vet jag.

Sen då?

Det andra steget är att räkna upp de saker man tycker om, eller som man har lyckats med. Eller som man är tacksam för. Tanken är att bygga upp en slags balans, att ge de svagare känslorna av tacksamhet lite boostande. Låter halvskumt amerikanskt står framför-spegeln-och-peppa-dig-själv-aktigt. Men jag måste förstås försöka. Var ska jag börja? De flesta radar (tydligen upp) sin familj, sina barn, sin älskade, sin goda hälsa, som något de är tacksamma över. Ok, så då kan jag inte göra det (vill ju inte härma alla andra). Om jag sitter och tänker en stund kommer jag på flera saker att vara tacksam för. Först ut är att jag lever. Andas. Tänker. Finns. Alternativet tilltalar mig inte alls.

Ok, så vi börjar där.

Sen kommer jag på fler saker, som jag inte tänker berätta om här. De är faktiskt privata. Pröva själv, så får du se.

Till slut funderar jag på dagen som är idag.

Ikväll ska jag träffa min kusin för en helkväll ute på stan. Vi ska prata, ha kul, dricka, äta gott, uppleva saker. Att vi ska, och kan göra det, och att det blir av, är jag tacksam över. Om jag bara inte var så trött. Ont i magen har jag också. Det har säkert ingen annan.

Vad är du tacksam för idag?

Johanni

#Blogg100

Vill du veta mer om med- och motvindsteorin? Här är poddavsnittet jag lyssnade på

Hav av minnen

pablo-21

Ett hav av minnen. En flod av vänner. Där hade vi samtal, där drack vi billigt vitt vin. Vitlöksbrödet brändes svart i gasugnen. Filmaffischer prydde väggarna. Det var alltid tillfälligt. Vi hade inga garantier, men det löste sig på något sätt, vi gled igenom det.

Kom ut på andra sidan.

Jag minns inte riktigt vad som fanns i kylskåpet. Butiksresorna har jag också glömt. Vem eller vad är det som avgör vilka saker som fastnar i minnet, och vilka som glider undan? De finns där någonstans, men de kunde lika gärna vara puts väck, eftersom jag hur som helst inte kan nå dem.

Det känns så slumpartat. I filmer och ännu oftare i böcker beskrivs hur människor på väg att dö, eller i livsfarliga situationer, ser sitt liv passera revy. Det måste ju gå ganska fort, om man just är på väg att krascha. Någon eller något har i så fall gjort i ordning en snabbspole. En best-of, där bara det relevanta kommer med.

För tänk på alternativet. Tänk om du skulle se fullständigt lösryckta fragment ur totalt vardagliga situationer. De som utgjort den större delen av ditt liv. Tänk om allt skulle visas i proportion, en försvarlig del av den alltför korta tillgängliga speltiden skulle isåfall visa dig sovande. Jag menar, känslan av att få se en best-of, och så ser du snarket.

Sen är det en annan sak att vi kan förstå det viktigaste i våra liv på väldigt olika sätt. Det kan ju vara kärleken, förstapriset, karriären, huset. Eller barnen, hunden, hälsan.

Eller så kan det vara just de där vanliga besöken till närbutiken för att köpa en liter mjölk. Det ekar av barnröster på gården. En fågel kvittrar lite falskt, nästan så du tror den är mekanisk. Redan med de första andetagen sprider sig ett litet leende. Syret är färskt, nybildat. Du har en viss schvung i steget.

Ett hav av minnen. En flod av vänner. Så mycket.

Tack!

Johanni

#Blogg100

Åldrandets öppna korkar

alderskorkar

Tittar på korken till diskmedelsflaskan i köket. Den är öppen. Igen. Trots att jag stängde den för en stund sen. Kan det vara så svårt?

Går in i badrummet. Någon har lämnat en av skåpdörrarna lite på glänt.

Igen.

Kommer hem från jobbet. Möter en hög av oregerliga skor på tamburmattan.

Igen.

Är det bara jag i familjen som kan hålla ordning? Ser de andra på riktigt inte hur fel det är när korken är öppen?

Jag tar upp det till allmän diskussion vid middagsbordet.

De andra bara skakar på huvudet. Om det där är dina största problem, har du inte mycket problem får jag höra.

Men förstår ni inte, tänker jag.

Jag säger det inte, eftersom det är uppenbart att de fattar noll.

När jag ska gå på morgonbussen till jobbet förundras jag över att ingen kan gå in i turordning, utan alla trängs lite huller om buller. Som om det skulle gå fortare. Jag skapar på huvudet. De är inte kloka, de där helsingforsarna, tänker jag.

Sen kommer kvällen när jag får veta precis hur fel jag har.

Det börjar helt lugnt och stilla. Jag träffar S, vi har inte setts på länge. Vi går till Sandvikens hall, det är lördag och som vanligt öppet hus med DJ och tapas i hela hallen.

Där är ganska tomt, jämfört med sist. Trevligt, men lite..tomt.

Vi pratar om ditten och datten, mycket att komma ikapp med.

Så börjar vi tala ålder. S berättar om sin pappa, som har blivit kontrollfreak. Allt har sin plats, allt ska göras på ett visst sätt. Jag kommer att tänka på påståendena om att vuxna människor stelnat i sina roller, i sina liv, i sig själva. På att jag inte känner så själv, att jag ju minsann är lika flexibel, nyfiken och öppen idag som för 20 år sedan.

Jovisst, du förstår han öppnar sin necessär och radar upp allt i storleksordning, berättar S.

Det handlar om en rädsla. För åldrandet. För att inte ha kontroll. För att saker slinker mellan fingrarna. De är tecken på ett av de många rädslotillstånd du kan fastna i som äldre.

Och jag förstår.

Åldrandet kommer smygande. Det infiltrerar dina vanor, smyger in markörer, som om du är uppmärksam, kan hjälpa dig att styra åt ett annat håll.

Herregud. Jag var på väg rätt in i detta, med vett och vilje. För det var ju alla andra som hade fel. Som inte följde den naturliga ordningen. Som var blinda.

Johanni

#Blogg100