Hotell Fenix

Hon hade inte direkt planerat att gå in i hotellobbyn, tvärtom hade hon beslutat sig för att gå vart som helst, men inte dit, så när hon plötsligt stod framför receptionisten visste hon inte vad hon skulle säga. Hon kände sig malplacerad, underklädd. Lobbyn var nästan folktom och vacker på ett lite smaklöst för-mycket-av-allt-som-dessutom-inte-riktigt-passar-ihop-sätt. En doft av dyr parfym beslöjade den redan dämpade belysningen. Bakom tunga guldfärgade dörrar kunde vad som helst pågå, pokerspel, uppgörelser, hunduppfödning. Det var ett sånt ställe. Ändå kändes det som om alla stirrade på henne, men på ett sånt där fint sätt, ur ögonvrån.

Receptionisten såg ut att vara ungefär i hennes ålder, välfriserad, med ett utseende som inte riktigt ville fastna i minnet. Någon som sett allt, utan att höja på ögonbrynen. Nu höjde hon på ögonbrynen. Det låg mycket i den höjningen. Marika tog sats och skulle just…då hissdörren snett bakom receptionen går upp och en osannolik trupp placerade sig själv på scenen. En kvinna i Hollywoodklänning från trettitalet och en enorm hatt trippar ut, med en leopard i släptåg, fast i ett rosa glittrande koppel (var det där diamanter?). Receptionisten himlar med det andra ögonbrynet (hur i hela världen klarar hon av att göra det?) och slits mellan suget att vända sig om för att ta in hela uppenbarelsen och att fortast möjligt expediera mig. 

Med en viljeansträngning fokuserar jag än en gång på receptionisten, på Marika, inser jag, när jag får syn på den lilla namnbrickan på bröstet (hur kunde jag missa det, och vad är oddsen?, kanske jag har en chans ändå).

– Hörm, (hostar) ursäkta, jag skulle….mmmm…om det går bra?

Marika ser på mig med tom blick några ögonblick.

– Hursa?

Jag försöker böja mig över disken för att viska i hennes öra. Hon ser min ansats men rör sig inte framåt för att mötas på halva vägen. Jag suckar och tänker skitsamma och frågar med hög röst 

– Finns det någon möjlighet att jag skulle kunna få låna en kopp socker? Min dotter kommer hem idag, hon har suttit av sitt straff och idag kommer hon alltså hem så jag vill bjuda henne på en äppelpaj, hennes favorit förstår ni, men så upptäckte jag att sockret var slut och..ja, alltså..jag är pank ser ni, så det är liksom lite kris, Marika heter jag förresten, hej.

Kvinnan med leoparden (jo, det är nog diamanter) fryser till mitt i en rörelse när hon hör min röst. Hon vänder sakta på huvudet, som om det vore ömt, och ser rakt på mig. Ser igenom mig.

– Cherie, säger hon. Välkommen hem.

Hundvakten

Möten i korridorer. Tomma utrymmen. Själars ensamhet.

Det var i början av sommaren. Jag hade räknat dagarna till semestern. Solen hade värmt upp hela landet redan i början på maj, och jag gick med skräckblandad bävan med oron att juni och framför allt juli därför skulle regna bort. Nere på kontoret, dit jag gick pliktskyldigt varje dag, var det kvavt och folktomt. Coronan höll människorna hemma, och alla ärenden till oss sköttes elektroniskt. Men, någon måste ändå formellt vara på plats, utifall att.

Vi turades om att ta hundvakten, som vi kallade det. Dagarna blev långa, timmarna kröp verkligen bara fram. Mig gjorde det egentligen inte så mycket, jag hade inte precis ett privatliv utanför kontorstiden. Ett längre förhållande hade tagit slut i sviterna av vissa sanningar som sagts under nyårsnattens fylla.

Det var fredag eftermiddag. Jag hade lovat Amal att jag kunde ta hens tur. Det var något med barnen, vårdnadsnånting och jag ville inte veta. Jag gjorde det inte av snällhet, utan lite mer som en slags bestraffning. Jag hade varit dum den där natten och sagt sårande saker. Jag hade gått för långt. Nu närmade sig klockan stängningsdags då jag hör dörrpinglan pingla till. Förvånad vänder jag mig om och skall just säga att vi stänger om några minuter då jag tystnar. Framför mig står Margareta. Det vet jag inte då, det får jag reda på först senare. Just då vet jag bara att här står en människa, en medelålders kvinna som trots värmen är klädd i en lång ljusbrun kashmererock av dyr kvalité. Jag kan inte mycket om kläder, det har aldrig intresserat mig, men jag ser på den här rocken att den är dyr. Den ser också varm och på något sätt femtiotalsaktig ut. Kvinnan har stora glasögon och ganska mycket krulligt, mellanbrunt hår. Tanthår. Permanentat, tänker jag ögonblickligen, utan att veta varför. Hon kunde vara min mormor som yngre, frid över hennes minne. Hon ser direkt och oblygt på mig. Jag undrar om jag glömt knäppa skjortan, eller om jag spillt brunsås på mig, hon har den blicken. Inte hotfull, bara genomträngande. Lärargenomträngande. Jag slår vad om att hon varit lärare. Är lärare, rättar jag mig. Hur gammal kan hon vara? Omöjligt att gissa. Hon kan vara allt mellan 50 och 70. Hon är 57, får jag veta senare.

-Har du en skål med vatten, frågar hon plötsligt och utan förvarning.

Jag blir så paff att jag bara nickar och går ut i köket. Vem kommer in på skatteförmedlingen för en skål vatten? Och varför en skål? Kanske är hon knäpp. Kanske letar de redan efter henne. Vad hade hon på fötterna? Det avslöjar dem alltid. Institutionstofflorna.

När jag kommer tillbaka till kundrummet har hon satt sig ner. Jag slänger ett öga på hennes fötter. Någonslags pumps. Inte från dingdonghemmet intill med andra ord. Nu först ser jag att hon har ett snöre i handen. Snöret sträcker sig bakom en av våra stora ”här-på-skattebyrån-har vi-det-hemtrevligt”-växter, och jag ser en svans. En rufsig lätt viftande svans.

-Håkan, kom hit, säger hon (Margareta alltså, men det vet jag ju inte än att hon heter). Nu blir jag riktigt konfys. Har hon en man med sig?

-Här, varsågod och drick, säger hon.

Hunden sätter sig lydigt vid skålen och lapar i sig några deciliter vatten, slickar sig om nosen och tittar sedan nyfiket på mig. Det är något i hundens blick som påminner om kvinnans. Jag är rädd för hundar. Det har jag alltid varit, vet inte varför. Men den här, Håkan (vem ger människonamn åt en hund? Kanske hon borde flytta in på dindong i alla fall?)  ser verkligen inte hundfarlig ut. Snarare lite filosofiskt disträ. Jag ska just till att fråga damen om hennes ärende när hon harklar sig och säger i konversationston att ”Jan-Erik inte är här idag tydligen?”

För tredje gången på lika många minuter förbluffar hon mig.

(fortsättning följer)

Drinkpinnens ögonblick

Kan det bli mer höst än så här? Det gula virvlar genom luften och lägger en ny blöt matta. Vinden river i grenarna, rännilar rusar i nerförsbackarna. Mörkret kommer tidigare. Kylan kryper längs nacken. Ännu syns fågelsträck på himlen, men är de inte för sent ute? Skall de hinna undan med livet i behåll?

Jag sitter och rör om drinkpinnen i drinken, hör isbitarna glida mot glasets kanter. Jag sitter och mina kinder bränner röda, äppelkinder av hundpromenaden. Det är som om någon tryckt på en knapp. Klick, så är vi i en ny årstid. Regnet känns välkommet, som en vän jag inte sett på länge. Det är något lugnande över höstens ankomst. Friska vindar, dags för en ordentlig höststädning. Det är något lugnande med att det ännu blir höst. Speciellt under ett år då halva världen tycks ha blivit galen. Den som trodde att historien var slut, att vinnarna gått hem med prispengarna och att vi nu skulle leva i en tid bortom historien hade fel. Undergångsdriften är stark. Hotet om total utplåning är ännu en gång på agendan och vi verkar tagna på sängen. 

Jag smuttar och fylls av värme, först i halsen, sedan via magen till resten av kroppen. En liten andningspaus, av få trycka på pausknappen en stund. Det har varit mycket nu. Det kommer att vara mycket ännu. Men nu, just nu, är det paus. Halvlek. Dags för lite massage, lite pepptalk, lite meditation. Och andningen. Glöm inte andningen. Att sänka farten, andas långsammare. Låta kroppen komma ikapp.

Det är en konst att skämma bort sig själv. Att låta vara, låta bli, flyta med en bit. Du kan kalla det eskapism om du vill. Jag har lärt mig att jag behöver lite sånt då och då. 

Kanske är du där också.

Jag hoppas det.

Sista målet

I samma ögonblick som bollen går i mål vet jag – jag kommer aldrig mer att spela fotboll. Regnet har drivit in från väster över planen sen början av andra halvlek. Ella, vårt lags motor i mittfältet tacklades av banan strax därefter och fick hjälpas från plan. Jag vet ännu inte hur det är med henne, men hon grinade illa när hon lämnade. Domaren har som vanligt inte sett någonting. Motståndarlaget får inte ens ett gult för något som alltid är rött, i vilken regelbok du än tittar, och med vilka glasögon du än ser på spelet. Vi får omgruppera oss bäst vi kunde, och hoppas att tränaren kommer att göra rätt byten. Som alltid gäller det att lägga det just skedda bakom sig, låta benen jobba, tänka framåt. Den här gången ska vi slå dem, och med Ella skadad krävs det en riktig Herkulesinsats av hela laget. Fine. Kom igen bara. Vi reser oss. Vi viker inte. När Veera stämplar tacklingsmarodören framför eget mål visslar domaren och visar gult. Fine. Kom igen bara. Frisparken är otagbar och det står 1-2. Regnet ökar och gör lervälling av planen. Typiskt att de sätter oss på sämsta gräset, reservplanen, bara för att vi är tjejer. Men, vad annat är nytt? Jag får bollen ute på kanten och ser en korridor framåt. Tränarens upprepade ”löysät pois” från otaliga träningar snurrar i skallen. Jag ser Iida rusa fram på andra kanten, helt fri. Jag fintar en framåtpass som får motståndarbacken att tveka en halv sekund. Helt tillräckligt för att jag ska hinna lägga en kross. IIda vet vad som kommer, vi har nött det här så många gånger. Hon har redan saktat ner för att undvika offsidefällan och när bollen når henne är hon skjutklar. Målvakten har inte en chans. 2-2. Vi firar inte, vi går tystlåtna tillbaks på egen planhalva och intar positioner. I detta läge kallar Tuomo, vår tränare, Katri till sig. Dags för byte. In kommer Ellen, långsamma men pålitliga, stadiga Ellen. Vår försvarsklippa. Vi förstår, utan att Tuomo behöver säga ett ord, hur formationen nu skall ändras, vad han väntar sig av oss. De följande 20 minuterna är en taktisk kamp. Vår ork tryter och vi faller ner. Om det inte varit för en dödsföraktande utrusning av Siiri, vår målvakt, och en paradräddning från en fast situation (en hörna) skulle vi ha förlorat för länge sen. Med 10 minuter kvar känner jag hur det börjar svartna för ögonen. Jag biter ihop och fortsätter slåss på plan. Slåss om varje boll, om varje meter, om varje yta. Det kan inte vara långt kvar nu, tänker jag. Jag får tunnelseende, världen utanför planen försvinner. Jag ser hur de andra, mina lagkamrater kämpar, var och en på sitt sätt. Jag vet att Tuomo inte ens vågar titta på matchen så här nära slutet. För mycket står på spel.

Med vad som bara kan vara minuter kvar fastnar min fot i leran och något knakar till. Jag faller som en fura, det måste ha sett komiskt ut, men ingen skrattar. Ingen har sett att jag fallit, och det är först när smärtan når till nervtrådarna och jag vrålar som alla stannar upp, förstenade. Jag ser dem som på ett foto. Med alla blickar mot mig, inklusive domaren, seglar bollen i mål. Men jag tänker inte på det just då. Jag känner att knäskadan gått upp igen. Och den här gången är det allvar. I samma ögonblick som bollen går i mål vet jag att jag aldrig kommer att spela fotboll mer.

Lokalpolisen

När grannen i radhuslängan kallar mig för Åke blir jag både sur och stolt på samma gång. Jo, jag har sett filmen, och vet att han försöker förolämpa, men jag tycker att rätt skall vara rätt, och han får faktiskt inte parkera hur som helst. Det vet ju alla. Bilar är ett otyg, om du frågar mig. De är stöddiga, högljudda och platskrävande. De påminner om skolans mobbare, de som slog och tog. Därför att de kunde. De som skrattade och stack. Därför att de var i grupp. De påminner om rädda skrävlare. Jag har inget till övers för rädda skrävlare. Jag cyklar till jobbet. Att cykla till jobbet är det svenskaste som finns. Jag har målat cykeln polissvart, helt på flit. Jag går mina vändor, plockar upp tomma ölburkar, känner på de stängda dörrarna att de faktiskt är stängda. Om jag kunde vissla under mina rundor skulle jag göra det. Men jag lärde mig aldrig som barn, och nu vet jag inte hur jag skall börja. Grannen är en hejare på att vissla, jag hör honom alltid när han går förbi med hunden. Flera gånger om dan går han förbi. Stackare. Jag tror inte han har så kul i livet. Inte sen frun stack. Men det ger honom ändå inte rätt att parkera hur som helst.

Vi har inte alltid bott här. När jag var liten bodde vi på en lummig gata med låga hus. Det var i en annan stad, men jag vet inte vilken. Vi var de enda utifrån, det vet jag. Mamma och pappa var ihop då ännu. Pappa jobbade, som lokalvårdare. Eller städare, om du frågar mig. Jag tycker man ska kalla en spader för en spader. Förutom att jag inte mins vilken stad så kommer jag inte ihåg så hemskt mycket från den här tiden. Jag vet inte om jag hade samma starka känsla för rätt och fel som jag har nu. Jag har försökt fråga mamma, men dimman som Alzheimers gav henne gör svaren obegripliga. Pappa kan jag inte heller fråga, han är försvunnen. Ja, försvunnen. Du kanske såg avsnittet i ”Efterlyst” om honom. Marocko-Adel, kallade de honom. Påstod en massa skumma saker, som jag inte tror på. Att han skulle ha hållit på med bilsmuggling, människosmuggling och gud vet vad. Pappa! Nej, jag tror de tog fel på person. Du vet hur det är. En sak som är skit i det här samhället, i Sverige, är att de inte ser skillnad på oss. Jag menar, hur svårt kan det vara?

Jag tar mitt jobb som väktare på allvar. Uniformen skall bäras med rak rygg. Odågor skall hålla sig i skinnet. Snattare har inget här att hämta. De ger området dåligt rykte. De och alla andra som skiter i reglerna. Som tror att reglerna inte gäller dem. Som tror det är tufft och modigt att bryta reglerna. De är losers. De som tror nåt om sig själva (och det finns alltid minst en eller två sådana. Alltid.) brukar försöka med ”blatte”, men aldrig mer än en gång. Visst kan vi dalta med dem, men det säger dem bara att vi inte har ork, eller mod, att stå upp mot dem. Och då fortsätter de, precis som mobbarna. Jag säger inte att man skall knäcka näsan på dem, jag är ingen vigilante. Det räcker långt med att vara på plats, att stå rak i ryggen, att inte ta nån skit, men inte heller ge efter för känslorna. Jag vet att många tror jag är en av dem. Jag ser ju ut så. Vi kan inte hjälpa hur vi ser ut. Men vi kan hjälpa vad vi gör. Vårahandlingar väger mer än vårt fejs. Eller, det borde i alla fall göra det. För det är klart att mycket är skit i samhället. Det ser ju jag också. Jag är ju inte blind.

Jag heter Ali, jag är två meter lång och har gängtatueringar på överarmarna. Sen jag började som väktare här har knaset slunkit undan. Snatteriet upphört, liksom vandalismen. Det är därför personalen i mataffären kallar mig för ”lokalpolisen”.

Fönsterspegel

Hon sträcker sig efter kaffekoppen utan att ta ögonen från boken hon läser. Jag ser henne genom fönstret när jag går förbi. Ser att hon läser, försjunken i sin egen värld. Men jag ser inte vad hon läser, eller på vilket språk. Hon är vacker, på ett sånt där omedvetet sätt. Kanske är ljuset som faller på henne extra mjukt, kanske finns det något i henne som påminner om människor som nu försvunnit ur mitt liv. Jag ser henne, och sedan är ögonblicket förbi. En hund drar sin matte snett över gågatan så att jag måste väja. Hunden har bråttom och matten är ofokuserad. Kvinnan lyfter urskuldande på ögonbrynen och fortsätter sedan att tala i sin mobil. Sedan kommer regnet, och jag skyndar på stegen. Kanske var det regndoften som drev på hunden. Ett par ögonblick undrar jag om jag borde ha gått in, satt mig ner och presenterat mig. Beställt en chai latte och landat i stunden. Men vad skulle jag säga? Och skulle jag inte komma försent till mitt möte? Dessutom, vem är väl jag att ta mig ton? Det är ofta så för mig. Jag kommer först efteråt på vad jag borde ha sagt, gjort, eller svarat. Det är som att ögonblicken som är (eller kan vara) viktiga skyndar förbi alldeles för snabbt. Andra, ögonblick av väntan, kompenserar sedan genom att dra ut på tiden, så att det på det hela taget kan sägas att tiden rör sig i en konstant hastighet.

Jag vet inte riktigt vad längtan består av. Vilka ingredienserna är, och hur de fördelar sig. Det är svårt, tycker jag, att förstå vilka de ögonblicken är. Jag vet inte heller vad hon skulle ha svarat, om hon alls skulle svarat. Tanken på ett missat ögonblick är kanske en del av den där undflyende längtan. Den som är utan ord, utan form. Jag skriver att hon är vacker. Det är sant. Men det är inte därför fjärilarna fladdrar förbi. Det är något med att hennes närvaro i det ögonblicket kittlar mig. Hjärtat klappar till och fortsätter sedan sin sävliga rytm. Långsamt, envetet, utan att se åt höger eller vänster. Utan egentlig kontakt med omvärlden. En ilande känsla i korsryggen liknar sena nätters tandborstande på stugan, då mörkret gör något med mig. Hjärnan är trött och ”ser” saker. Kanske är det instinkt, kanske är det något animaliskt. En flyktinstinkt. Eller så är det bara just hjärnspöken. Hur som helst, de känns verkliga nog. De gör mig varse, påminner mig om saker utanför ljuskäglan. Saker som saknar ord. Saker som inte låter sig fångas så lätt.

Att ställas inför det oerhörda, det ofrånkomliga. Att se det och inse. Veta att ögonblicken radas upp som pärlor på ett band, eller smultron på ett grässtrå. Att känna ändlighetens gränser. I det ögonblicket känner, snarare än förstår jag, att jag ska dö.  

Ljuden återkommer, gatans realiteter. Ingen har märkt något. Ingen märker någonsin något. Även skönheten är förgänglig. Men mötet, ögonblicket, är det inte.

Klockan 5.47 i Düsseldorf

Klockan är 5.47 när K vaknar. Eller snarare, när han plötsligt väcks. A skriker i rummet intill. Igen. Hans första instinkt är att sätta kudden för öronen och försöka somna om. Det är ännu flera timmar innan han behöver vakna. Han är på vippen att somna då han rycker till. A är tyst. Något är fel. M måste ha gått ut. Fortfarande halvsovande, med hjärnan kvar i en konstig dröm om rostiga blomspikar, stiger K upp, går de få trappstegen till dörren, öppnar den och sticker in huvudet i halvdunklet. A snyftar och andas oregelbundet, men har lugnat sig. Kanske hade hon en mardröm. Igen. Det är inte lätt att säga med bebisar. K lyfter upp henne och klappar henne försiktigt på ryggen medan han vaggande går genom lägenheten, runt runt. Hennes lilla huvud faller genast ner mot hans hals, hon somnar. Men nu är K vaken, och han vet att han inte kommer att få fatt i sömnen igen. Det slaget är förlorat, men kanske, om han har tur, kan han få fatt i en halvslummer. Vinden från floden får gatlyktorna att vaja, deras sken dansar på väggarna och stillnar sedan. Inte en levande själ syns till. Har grannarna väckts? Nej, det verkar inte så. Huset är tyst. Ingen har bankat på dörren, i taket eller i väggarna. K går in i köket och värmer vällingen i mikron. A vaknar genast hon känner doften. Eller, hon öppnar munnen för att suga tag i flaskan, ögonen förblir stängda. Det ser komiskt ut, K ler. Hon är så liten, men ändå så bestämd. Han matar A och tar henne sedan med till sängen igen. Han vet att ingen av dem kommer att få någon vila om han försöker lägga ner henne i hennes egen säng. I den hänger ännu rester av skräcken kvar, och kanske något annat också. Han byter snabbt och automatiskt blöjor på A och sjunker sedan ner i en slags halvdvala. Han ska inte somna, han kan inte somna, han får inte somna, han…

9.18

Nästa gång han vaknar är det tyst. Ingen trafik hörs från motorvägen. Förstås, det är lördag, långtradarna får ju inte köra då. Tystnaden är lika högljudd som A var i natt. K ligger still med ögonen fast och lyssnar. Han försöker gissa vad klockan kan vara. Han hör hennes små andetag och känner kroppsvärmen. Han ryser vid tanken på dagen som väntar på honom. På Besluten. Sakta återvänder medvetandet och han släpper tag om drömmen. Försiktigt öppnar han ena ögat för att bedöma den nya dagen, utforska hur landet ligger. Det är alldeles tyst. För tyst. I en plötsligt uppvällande panik sätter han sig upp och famlar i sängen, vänder på täckena. En miljon tankar hinner rusa genom hjärnan. Han har kvävt henne i sömnen, han har knuffat ner henne på golvet med huvudet före, hon har spytt (kom han ihåg att rapa henne, plötsligt minns han inte) och kvävts av sina spyor. Hjärnan bygger snabbt och effektivt ihop en berättelse, de väljer mellan kista och urna, de väljer hennes kläder, blickar som brister, förstummelsen när prästen bryter ihop framför den lilla, doften av begravningsblommor.

9.20

Det tar en stund för K att komma tillbaks till nuet, och till en gryende förståelse att A inte ligger död nånstans i sängen, bredvid eller under den. I själva verket syns hon inte till någonstans. Vällingflaskan som han lämnade urdrucken på nattduksbordet är inte heller där. Hade han drömt alltihopa? K fipplar fram telefonen för att se vilket datum det är. 18 september. Telefonens skärm visar också hjälpsamt att klockan är tjugo över nio. Det är inte tid att grubbla. K duschar, funderar på att raka sig, men ser i spegeln att det inte spelar någon roll. Mannen som tittar tillbaks på honom i spegeln ser både trött och lite frånvarande ut. Nästan en främling. 

”..en gammal goding som aldrig blir gammal. Strax blir det väder, och sedan en börsöversikt. Senare i dag talar jag med vår lördagsgäst Elma Spironen om de påstådda mutfallen i Elias församling. Men först, lite mer musik, här kommer Månskensbonden med Bananfarmen, en sprillans ny singel från kommande albumet Nya vindar över Pampas”… 

Nätradion för honom tillbaks till hemtrakterna, med allt vad knutpatriotismen för med sig. Idag var uppgörelsens dag. Han hade inte, sina många försök till trots, lyckats få jobb. Inte ens en intervju. Din tyska är för dålig, sa de. Vi har för tillfället inga öppningar nu, sa de. Han skulle ställa ultimatum. Säga att hur mycket han än trivdes i staden, och i landet, var detta ohållbart. De kunde inte leva på hennes pappas pengar hur länge som helst. Han hade försökt. Det hade han verkligen. Men sanningen var att K inte lyckades göra ett tillräckligt stort avtryck i den här världen. Och nu orkar han inte längre. Nu vill han hem. Dit han svor när han reste att han aldrig skulle återvända. Hem till byin. 

K hör nyckeln vridas om i låset, M på väg hem, antagligen efter en promenad med A.

Han harklar sig och förbereder sig för batalj. 

Paris är inte allt

Paris är inte allt det gett sig ut för att vara. En närmare granskning visar att det finns sprickor i fasaderna. Hus som hänger på trekvarten. Långsamma ögonblick väntar runt hörnet. I själva verket går det aldrig att leva upp till förväntningarna. De har inget med verkligheten att göra, och allt med den som projicerar dem att göra. Så blir världen skapad i vår avbild. Det är inte ögat som styr. Det är hjärnan. När dallrandet har lagt sig i bakgrunden igen ser han det klart för några ögonblick. Några ofiltrerade sekunder som hjärnan inte hinner redigera. Det han ser både förskräcker honom och drar honom till sig. När cirkeln sluts bidrar det till känslan av overklig dröm. Om du tror att det är hjärnan som bygger ut en kuliss i efterhand för att rädda vad som räddas kan har du fel. Nej, det är just ögonblickens flyktighet som förstärker kopplingen till det just sedda, och till dess drömska karaktär. Det är som en dröm i en dröm.

Fredag vet bättre än att hålla fast blicken någonstans. Det blir snabbt ett hot som initierar en respons. Och just nu är han i ärlighetens namn inte helt sig själv för att hållas på benen om något sånt skulle hända. Bäst alltså att hålla huvudet nere, mumla otydligt och vandra ut ur vårt blickfält.

Lärdomar

Det som inte är synligt ditt kan inte tas ifrån dig.

Detta är en dyrköpt lärdom. Detta är sant. Så det gäller att vara förberedd. Men just nu minns Fredag att han är hungrig. Han reser sig, borstar obesvärat bort Londondammet och några större delar som han helst inte vill tänka närmare på, och går med tvärsäkra steg på en obekant gata någonstans i Paris centrum. Tror han.

– Även Parisare måste ju äta, eller hur?

Det är alltid lika förvånande självklart att människor lever sina liv där precis som här, och fortsätter göra det utan att tänka desto närmare på saken. Om någon kraschlandar på en gata med en förvirrad uppsyn och skrämmer upp en katt som vilat sig på skjulets plåttak kanske en eller annan lyfter på ögonbrynen, men sedan fortsätter de precis som innan. Det är mat som skall lagas, sopor som skall slängas, läxor som skall göras, butiker som skall rånas. Där liksom här. 

När skylten Bistro Sceller dyker upp bakom ett hörn i ändan på en liten återvändsgränd tvekar han inte. Inne i lokalen är det skumt och halvtomt. Han sätter sig vid ett inte alltför rent bord och väntar tålmodigt på att bli serverad.

– Un Phoque grillé säger han utan att titta på menyn. Et un pastis.

Medan han väntar på sin mat dricker han pastisen långsamt och passar samtidigt på att ögna igenom klientelet. Det är fort gjort. Om Sceller någonsin varit ett populärt pariserhak måste det ha varit före han fötts. Här syns inga avtryck av de senaste århundradet.

Tidspress

Som så många gånger tidigare känner Fredag på sig att vistelsen skulle bli kort. Han försöker därför hinna uppfatta så många ledtrådar som möjligt. Är det något som skaver i utkanten av synfältet? Var finns anomalierna? Det är alltid något som inte riktigt stämmer, även om han beundrar byggarnas förmåga att lära sig av tidigare misstag. Det är en katt- och råttalek. Och klickan tickar. Över tid har han också lärt sig att det inte lönar sig att rusa, det är i själva verket ett säkert sätt att missa avgörande detaljer. Nej, fokus är det enda som hjälper. Fokus och envishet. Ibland undrar han om det hela är ett elakt experiment, ibland blir han rädd att slumpen styr och att det inte finns någon medvetenhet bakom dessa episoder. 

Fredag hajar till av dörrklockans pling. Naturligtvis är det just så dunkelt vid dörren att han inte kan urskilja den nyanländes konturer. Ett par ögonblick är han obeslutsam, mitt emellan. Sedan kommer klicket. Nackhåren reser sig medan han med tillkämpat lugn håller kvar blicken en sekund till, för att inte avslöja sig. Den nyanlände hasar sig fram över golvet utan att göra något väsen av sig. Hen nickar kort åt barägaren som redan satt fram ett glas och nu häller upp en tjock mörk vätska från en flaska han tagit fram under bänken. Allt är precis som förut. Förutom att luften dallrar tyst, den obesvärade tystnaden är nu besvärad. Ljuden från gatan har tystnat. Fredag tänker att det är som före stormen. Staden, visst finns den kvar? Och alla människorna, nog håller de väl på som förut? Någonting i den nyanlände får Fredag att tvivla på sina sinnesintryck, på Paris. 

Molnen över 33:e arrondissemanget formar sig tyst till måndrakar. Men det är Fredag alldeles för upptagen för att märka.

Fredag

Han har just hunnit fram till sin hållplats när han känner en skakning i benen. Det börjar som en omärklig vibration, omöjlig att skilja från bussens egna skakningar. Men eftersom Fredag är alert känner han snabbt av tryckförändringen. Det är därför han alltid sätter sig på åttonde raden, innebänken till höger. Det är den mest skyddade om det här skulle hända. Som nu är på väg att hända. Han känner sig lugn. Samlad. Väntan har varit påfrestande. Nu, när det faktiskt händer, flyter tankarna ut som svala spiraler genom blodomloppet. Detta är fokus.

Han släpper långsamt greppet om sitsen, psykar sig själv att följa strömmen. Han låter skakningarna ha sin gång, han känner hur de bygger upp sin kinetiska energi, som hade de ett medvetande. Lojt undrar han hur långt det skall gå denna gång. Var han skall vakna. Vem han kommer att vara. Hur det hela slutar undrar han däremot inte alls. Flödet har pumpat igenom samma moment tillräckligt många gånger för att han skall känna sig säker på utgången.

Inte för att det gör processen enklare, eller mindre smärtsam. Det innötta mönstret behöll alltid sina toppar och dalar. Varje gång var som första gången, minus en del livsångest. När det tredje stadiet inleds har himlen hunnit anta sin normala blygrå nyans. Han ser sig om i bussen, detta är sista chansen. Men nej, det är precis som de tidigare gångerna. Ingen tittar upp, ingen reagerar på spektaklet som är Fredag.

Utanför bussfönstret vrids byggnaderna ur led, vägen tappar sin markeringar och trottoaren har försvunnit. Ljuset böljar i mönstersvängar kontrapunktiskt mot skakningarna. En bit in i det fjärde stadiet känner Fredag inte längre sina ben. Han ser dem, men kan inte förstå att de är en del av honom. Nu kan inte ens de mest introverta av hans medpassagerare undgå att märka förändringen. Ljus ska inte bete sig så där. Och en buss skall inte kunna nystas upp som en tröja, med början längst bak. Mannen som satt längst bak för att sova bort en stund syns inte längre till. Eller, kanske är det hans skospetsar som ännu skymtar under sätet. 

Två dagar tidigare

Allt bara flödar. Jag känner hur världen forsar runt och genom mig. Genomborrad av strålar, utan skyddsnät sträcker jag ut mina armar. Jag låter det forsa. Jag känner energin som rännilar av rörelse längs med ryggen. Det är utanför mig, men samtidigt är jag en del av det. Utan tvekan kommer jag att få ångra mitt tilltag. Strömmen är oemotståndlig, en naturkraft. Flödet bryr sig inte. Det följer minsta motståndets lag. Ingenting utanför kan längre nå mig. Jag är inte odödlig, bara inkopplad. Flödet ger mig inga extra krafter eller egenskaper. Det är berusande, utan att vara beroendeframkallande. Eller, det intalar jag mig varje gång himlen skimrar i det som förebådar flödets ankomst. Lik förbannat sätter jag på mig utrustningen, inklusive de obehagligt trånga handskarna och det löjliga bältet. Väntan är jobbig, inte alls som en ljuv upptakt till en kärleksakt. Den är snarare långtråkig, ungefär som att vänta på betjäning på skattekontoret. Ibland går det fort, ibland slinker floden förbi utanför mitt fönster. Det handlar om sekunder om jag skall klara synkandet. Ibland mindre än så. Och ibland spelar det ingen roll vad jag gör, det är ändå kört. I sådana ögonblick känner jag mordlusten färga tinningen röd. Ändå är jag helt slut, utkörd, efter varje session. Jag är inte klokare, starkare, snabbare, bara äldre. Flödet upphör tiden, och även om det inte kan jämföras med baksmälla (eller värre) är uppförsbacken efteråt brant och full av vassa stenar, hack i tiden som hoppar fram ovarsamt över min själ (och min kropp).

Jo, detta är orsaken till att jag lever här ute. Sannolikheten att hamna mitt i fåran är statistiskt sett större här. Annars finns det inte mycket som talar till ställets fördel. Vattenledningen är rostig, två av fönstren på bottenvåningen släpper in såväl regn som flygande kryp. Vinden river loss ostämda orgelackord i de lösa takplåtarna. Doften av surt regn blandas ofta med de kemiska fabrikernas avfallsrök. Jag tänder rökelsekaren mot eländet och slår upp en bok i bokhyllan på måfå. ”I skymningen åt de resten av sälköttet under det att Anoak ritade upp en enkel karta i snön. De hade ännu hundratals miles kvar till närmaste utpost. Maten var slut och moralen började tryta. John kände blickarna i ryggen och visste att något måste vända snart. Annars skulle allt vara förlorat.”

Väntan är långtråkig, för den kräver min uppmärksamhet. Om jag visste hur lång den skulle bli fyllde jag den med allehanda distraktioner, men det är just det. Det går inte att förutspå. Du måste vara beredd hela tiden, vilket gör att varje sekund känns i kroppen. Väntan ritar spår i mitt ansikte. Mjölken surnar. 

Senare

När Fredag öppnar ögonen ser han Paris.

Berättelsen som flyttade ut på nätet

Om att lyssna på det man själv vill, när man själv vill

Att sjunka in i berättelsens värld

Jag erkänner.

Jag gillar radio. 

Det är något med en röst som hörs, som fyller rummet. Eller fyller din hjärna. När radio är som bäst fyller den mig med bilder, idéer, tankar och känslor. Helst lyssnar jag på Sveriges Radios P1 och P2, eller YLE Puhe och Ylen Ykkönen. De har aldrig bråttom. De känner inte ett överhängande behov av att fylla varje sekund med musik, flåshurtigt prat eller ett oändligt monotont flöde. Istället ger de sånt som ger djup och färg åt dagen.

Därför är det inte så konstigt att jag gillar podcasts.

Podcasts är som radio, fast på nätet. Och de sänds inte live, utan finns sparade så att du kan börja lyssna när du själv vill.

Precis som det finns en vansinnig massa radiokanaler finns det otroligt många podcasts. Och precis som det finns en massa kanaler jag inte lyssnar på finns det en massa poddar som jag inte klarar av att höra. Det är babbel, navelskåderi, detaljerade genomgångar av skvaller, eller ingående analyser av olika sminkmärkens för- och nackdelar.

Men.

När det är bra är det sedan ruskigt bra. 

Utmaningen ligger i att hitta guldkornen.

Vem som helst kan starta en podcast, men inte alla klarar av att göra det bra. Det behövs inte mycket tekniskt kunnande, och det finns gratis verktyg för att banda, regissera och publicera.

Det som också behövs är en bra idé, och en förmåga att berätta, eller samtala, eller lyssna. Gärna alla tre. Vissa saker går att lära sig, men inte allt. Den goda berättelsen och det goda samtalet är målet.

Podcasts är ingen nyhet. De har funnits i många år. Men de senaste 2-3 åren har de fått en ordentlig nystart. Föreningar, public service, privatpersoner, kändisar och företag slåss om uppmärksamheten. Jag tror vi kan tacka tjänster som Spotify (musikprenumerationstjänst på nätet) och Netflix (filmprenumerationstjänst på nätet) för det. Vi har börjat ändra våra medievanor. I somras hade Yle Arenan till exempel bitvis fler tittare än ”vanlig” tv.

Det nya heter ”on-demand”, på beställning. Dvs att du kan titta, eller lyssna, när du själv vill.

Podcasts kan ladas ner, och så lyssnar du på bussen på morgonen, eller när du promenerar med hunden, eller på kvällen innan du somnar. Du kan pausa när du vill och sedan fortsätta från samma ställe senare.

Den andra stora faktorn tror jag är reality-tv. TV som medium ändrades i grunden då rutan började fyllas av ”vanliga” människor, handhållen kamera och en känsla av att allt är lite hemmagjort. Det var nog en slags motreaktion på allt mer slipade tv-koncept och standardiserade radioformat. Du vet, kanalen som bara spelar femtiotals-låtar, gamla favoriter eller rockmusik.

Att bli hörd

Podcasten slog aldrig igenom första gången, men har gjort det ganska bra nu. Den riktigt stora publiken kom då ”Serial” släpptes. En noggrann genomgång av ett mord i USA. Ett ordentligt research-jobb, gedigen produktion och en historia med en massa öppna frågor. Plötsligt blev det populärt att ”podda”. Även mediebolagen har hoppat på tåget. Även YLE har gjort allt fler poddar, med start 2014. Ted&Kaj hör till de mest nedladdade. Eftersom de också hörs i radion har de redan ett namn och en etablerad lyssnarskara. 

Och där har du problemet.

Mångfalden. Mängden. Idag finns över en miljard avsnitt att lyssna på, samlade i tjänsten Itunes, det äldsta och fortfarande största podd-biblioteket. 

Bli därför inte förskräckt om du inte genast hittar något som du fastnar för. Ge det lite tid, undersök lite. Jag tror du kommer att upptäcka en helt ny värld. Du kommer att besöka platser du aldrig hört talas om, träffa människor du inte visste fanns, och lyssna till historier som trollbinder dig. Jag tror på poddcasten som medium, som ett kulturbärande element och som ett folkbildande medium. Även om det finns mängder av dåligt där ute så kommer de bästa att överleva, och växa.

Faktaruta:

Finlandssvenska poddar hittar du lätt via facebookgruppen med samma namn. Adressen är https://www.facebook.com/groups/finlandssvenskapoddar/  

2015-2016 gjorde Bildningsalliansen i samarbete med YLE podcasten Livlinan. Det blev sammanlagt 8 episoder. Du hittar dem alla på bit.ly/livlinan 

YLES svenska poddar samlas på https://svenska.yle.fi/kategori/programserier/poddar