Klockan 5.47 i Düsseldorf

Klockan är 5.47 när K vaknar. Eller snarare, när han plötsligt väcks. A skriker i rummet intill. Igen. Hans första instinkt är att sätta kudden för öronen och försöka somna om. Det är ännu flera timmar innan han behöver vakna. Han är på vippen att somna då han rycker till. A är tyst. Något är fel. M måste ha gått ut. Fortfarande halvsovande, med hjärnan kvar i en konstig dröm om rostiga blomspikar, stiger K upp, går de få trappstegen till dörren, öppnar den och sticker in huvudet i halvdunklet. A snyftar och andas oregelbundet, men har lugnat sig. Kanske hade hon en mardröm. Igen. Det är inte lätt att säga med bebisar. K lyfter upp henne och klappar henne försiktigt på ryggen medan han vaggande går genom lägenheten, runt runt. Hennes lilla huvud faller genast ner mot hans hals, hon somnar. Men nu är K vaken, och han vet att han inte kommer att få fatt i sömnen igen. Det slaget är förlorat, men kanske, om han har tur, kan han få fatt i en halvslummer. Vinden från floden får gatlyktorna att vaja, deras sken dansar på väggarna och stillnar sedan. Inte en levande själ syns till. Har grannarna väckts? Nej, det verkar inte så. Huset är tyst. Ingen har bankat på dörren, i taket eller i väggarna. K går in i köket och värmer vällingen i mikron. A vaknar genast hon känner doften. Eller, hon öppnar munnen för att suga tag i flaskan, ögonen förblir stängda. Det ser komiskt ut, K ler. Hon är så liten, men ändå så bestämd. Han matar A och tar henne sedan med till sängen igen. Han vet att ingen av dem kommer att få någon vila om han försöker lägga ner henne i hennes egen säng. I den hänger ännu rester av skräcken kvar, och kanske något annat också. Han byter snabbt och automatiskt blöjor på A och sjunker sedan ner i en slags halvdvala. Han ska inte somna, han kan inte somna, han får inte somna, han…

9.18

Nästa gång han vaknar är det tyst. Ingen trafik hörs från motorvägen. Förstås, det är lördag, långtradarna får ju inte köra då. Tystnaden är lika högljudd som A var i natt. K ligger still med ögonen fast och lyssnar. Han försöker gissa vad klockan kan vara. Han hör hennes små andetag och känner kroppsvärmen. Han ryser vid tanken på dagen som väntar på honom. På Besluten. Sakta återvänder medvetandet och han släpper tag om drömmen. Försiktigt öppnar han ena ögat för att bedöma den nya dagen, utforska hur landet ligger. Det är alldeles tyst. För tyst. I en plötsligt uppvällande panik sätter han sig upp och famlar i sängen, vänder på täckena. En miljon tankar hinner rusa genom hjärnan. Han har kvävt henne i sömnen, han har knuffat ner henne på golvet med huvudet före, hon har spytt (kom han ihåg att rapa henne, plötsligt minns han inte) och kvävts av sina spyor. Hjärnan bygger snabbt och effektivt ihop en berättelse, de väljer mellan kista och urna, de väljer hennes kläder, blickar som brister, förstummelsen när prästen bryter ihop framför den lilla, doften av begravningsblommor.

9.20

Det tar en stund för K att komma tillbaks till nuet, och till en gryende förståelse att A inte ligger död nånstans i sängen, bredvid eller under den. I själva verket syns hon inte till någonstans. Vällingflaskan som han lämnade urdrucken på nattduksbordet är inte heller där. Hade han drömt alltihopa? K fipplar fram telefonen för att se vilket datum det är. 18 september. Telefonens skärm visar också hjälpsamt att klockan är tjugo över nio. Det är inte tid att grubbla. K duschar, funderar på att raka sig, men ser i spegeln att det inte spelar någon roll. Mannen som tittar tillbaks på honom i spegeln ser både trött och lite frånvarande ut. Nästan en främling. 

”..en gammal goding som aldrig blir gammal. Strax blir det väder, och sedan en börsöversikt. Senare i dag talar jag med vår lördagsgäst Elma Spironen om de påstådda mutfallen i Elias församling. Men först, lite mer musik, här kommer Månskensbonden med Bananfarmen, en sprillans ny singel från kommande albumet Nya vindar över Pampas”… 

Nätradion för honom tillbaks till hemtrakterna, med allt vad knutpatriotismen för med sig. Idag var uppgörelsens dag. Han hade inte, sina många försök till trots, lyckats få jobb. Inte ens en intervju. Din tyska är för dålig, sa de. Vi har för tillfället inga öppningar nu, sa de. Han skulle ställa ultimatum. Säga att hur mycket han än trivdes i staden, och i landet, var detta ohållbart. De kunde inte leva på hennes pappas pengar hur länge som helst. Han hade försökt. Det hade han verkligen. Men sanningen var att K inte lyckades göra ett tillräckligt stort avtryck i den här världen. Och nu orkar han inte längre. Nu vill han hem. Dit han svor när han reste att han aldrig skulle återvända. Hem till byin. 

K hör nyckeln vridas om i låset, M på väg hem, antagligen efter en promenad med A.

Han harklar sig och förbereder sig för batalj. 

Paris är inte allt

Paris är inte allt det gett sig ut för att vara. En närmare granskning visar att det finns sprickor i fasaderna. Hus som hänger på trekvarten. Långsamma ögonblick väntar runt hörnet. I själva verket går det aldrig att leva upp till förväntningarna. De har inget med verkligheten att göra, och allt med den som projicerar dem att göra. Så blir världen skapad i vår avbild. Det är inte ögat som styr. Det är hjärnan. När dallrandet har lagt sig i bakgrunden igen ser han det klart för några ögonblick. Några ofiltrerade sekunder som hjärnan inte hinner redigera. Det han ser både förskräcker honom och drar honom till sig. När cirkeln sluts bidrar det till känslan av overklig dröm. Om du tror att det är hjärnan som bygger ut en kuliss i efterhand för att rädda vad som räddas kan har du fel. Nej, det är just ögonblickens flyktighet som förstärker kopplingen till det just sedda, och till dess drömska karaktär. Det är som en dröm i en dröm.

Fredag vet bättre än att hålla fast blicken någonstans. Det blir snabbt ett hot som initierar en respons. Och just nu är han i ärlighetens namn inte helt sig själv för att hållas på benen om något sånt skulle hända. Bäst alltså att hålla huvudet nere, mumla otydligt och vandra ut ur vårt blickfält.

Lärdomar

Det som inte är synligt ditt kan inte tas ifrån dig.

Detta är en dyrköpt lärdom. Detta är sant. Så det gäller att vara förberedd. Men just nu minns Fredag att han är hungrig. Han reser sig, borstar obesvärat bort Londondammet och några större delar som han helst inte vill tänka närmare på, och går med tvärsäkra steg på en obekant gata någonstans i Paris centrum. Tror han.

– Även Parisare måste ju äta, eller hur?

Det är alltid lika förvånande självklart att människor lever sina liv där precis som här, och fortsätter göra det utan att tänka desto närmare på saken. Om någon kraschlandar på en gata med en förvirrad uppsyn och skrämmer upp en katt som vilat sig på skjulets plåttak kanske en eller annan lyfter på ögonbrynen, men sedan fortsätter de precis som innan. Det är mat som skall lagas, sopor som skall slängas, läxor som skall göras, butiker som skall rånas. Där liksom här. 

När skylten Bistro Sceller dyker upp bakom ett hörn i ändan på en liten återvändsgränd tvekar han inte. Inne i lokalen är det skumt och halvtomt. Han sätter sig vid ett inte alltför rent bord och väntar tålmodigt på att bli serverad.

– Un Phoque grillé säger han utan att titta på menyn. Et un pastis.

Medan han väntar på sin mat dricker han pastisen långsamt och passar samtidigt på att ögna igenom klientelet. Det är fort gjort. Om Sceller någonsin varit ett populärt pariserhak måste det ha varit före han fötts. Här syns inga avtryck av de senaste århundradet.

Tidspress

Som så många gånger tidigare känner Fredag på sig att vistelsen skulle bli kort. Han försöker därför hinna uppfatta så många ledtrådar som möjligt. Är det något som skaver i utkanten av synfältet? Var finns anomalierna? Det är alltid något som inte riktigt stämmer, även om han beundrar byggarnas förmåga att lära sig av tidigare misstag. Det är en katt- och råttalek. Och klickan tickar. Över tid har han också lärt sig att det inte lönar sig att rusa, det är i själva verket ett säkert sätt att missa avgörande detaljer. Nej, fokus är det enda som hjälper. Fokus och envishet. Ibland undrar han om det hela är ett elakt experiment, ibland blir han rädd att slumpen styr och att det inte finns någon medvetenhet bakom dessa episoder. 

Fredag hajar till av dörrklockans pling. Naturligtvis är det just så dunkelt vid dörren att han inte kan urskilja den nyanländes konturer. Ett par ögonblick är han obeslutsam, mitt emellan. Sedan kommer klicket. Nackhåren reser sig medan han med tillkämpat lugn håller kvar blicken en sekund till, för att inte avslöja sig. Den nyanlände hasar sig fram över golvet utan att göra något väsen av sig. Hen nickar kort åt barägaren som redan satt fram ett glas och nu häller upp en tjock mörk vätska från en flaska han tagit fram under bänken. Allt är precis som förut. Förutom att luften dallrar tyst, den obesvärade tystnaden är nu besvärad. Ljuden från gatan har tystnat. Fredag tänker att det är som före stormen. Staden, visst finns den kvar? Och alla människorna, nog håller de väl på som förut? Någonting i den nyanlände får Fredag att tvivla på sina sinnesintryck, på Paris. 

Molnen över 33:e arrondissemanget formar sig tyst till måndrakar. Men det är Fredag alldeles för upptagen för att märka.

Fredag

Han har just hunnit fram till sin hållplats när han känner en skakning i benen. Det börjar som en omärklig vibration, omöjlig att skilja från bussens egna skakningar. Men eftersom Fredag är alert känner han snabbt av tryckförändringen. Det är därför han alltid sätter sig på åttonde raden, innebänken till höger. Det är den mest skyddade om det här skulle hända. Som nu är på väg att hända. Han känner sig lugn. Samlad. Väntan har varit påfrestande. Nu, när det faktiskt händer, flyter tankarna ut som svala spiraler genom blodomloppet. Detta är fokus.

Han släpper långsamt greppet om sitsen, psykar sig själv att följa strömmen. Han låter skakningarna ha sin gång, han känner hur de bygger upp sin kinetiska energi, som hade de ett medvetande. Lojt undrar han hur långt det skall gå denna gång. Var han skall vakna. Vem han kommer att vara. Hur det hela slutar undrar han däremot inte alls. Flödet har pumpat igenom samma moment tillräckligt många gånger för att han skall känna sig säker på utgången.

Inte för att det gör processen enklare, eller mindre smärtsam. Det innötta mönstret behöll alltid sina toppar och dalar. Varje gång var som första gången, minus en del livsångest. När det tredje stadiet inleds har himlen hunnit anta sin normala blygrå nyans. Han ser sig om i bussen, detta är sista chansen. Men nej, det är precis som de tidigare gångerna. Ingen tittar upp, ingen reagerar på spektaklet som är Fredag.

Utanför bussfönstret vrids byggnaderna ur led, vägen tappar sin markeringar och trottoaren har försvunnit. Ljuset böljar i mönstersvängar kontrapunktiskt mot skakningarna. En bit in i det fjärde stadiet känner Fredag inte längre sina ben. Han ser dem, men kan inte förstå att de är en del av honom. Nu kan inte ens de mest introverta av hans medpassagerare undgå att märka förändringen. Ljus ska inte bete sig så där. Och en buss skall inte kunna nystas upp som en tröja, med början längst bak. Mannen som satt längst bak för att sova bort en stund syns inte längre till. Eller, kanske är det hans skospetsar som ännu skymtar under sätet. 

Två dagar tidigare

Allt bara flödar. Jag känner hur världen forsar runt och genom mig. Genomborrad av strålar, utan skyddsnät sträcker jag ut mina armar. Jag låter det forsa. Jag känner energin som rännilar av rörelse längs med ryggen. Det är utanför mig, men samtidigt är jag en del av det. Utan tvekan kommer jag att få ångra mitt tilltag. Strömmen är oemotståndlig, en naturkraft. Flödet bryr sig inte. Det följer minsta motståndets lag. Ingenting utanför kan längre nå mig. Jag är inte odödlig, bara inkopplad. Flödet ger mig inga extra krafter eller egenskaper. Det är berusande, utan att vara beroendeframkallande. Eller, det intalar jag mig varje gång himlen skimrar i det som förebådar flödets ankomst. Lik förbannat sätter jag på mig utrustningen, inklusive de obehagligt trånga handskarna och det löjliga bältet. Väntan är jobbig, inte alls som en ljuv upptakt till en kärleksakt. Den är snarare långtråkig, ungefär som att vänta på betjäning på skattekontoret. Ibland går det fort, ibland slinker floden förbi utanför mitt fönster. Det handlar om sekunder om jag skall klara synkandet. Ibland mindre än så. Och ibland spelar det ingen roll vad jag gör, det är ändå kört. I sådana ögonblick känner jag mordlusten färga tinningen röd. Ändå är jag helt slut, utkörd, efter varje session. Jag är inte klokare, starkare, snabbare, bara äldre. Flödet upphör tiden, och även om det inte kan jämföras med baksmälla (eller värre) är uppförsbacken efteråt brant och full av vassa stenar, hack i tiden som hoppar fram ovarsamt över min själ (och min kropp).

Jo, detta är orsaken till att jag lever här ute. Sannolikheten att hamna mitt i fåran är statistiskt sett större här. Annars finns det inte mycket som talar till ställets fördel. Vattenledningen är rostig, två av fönstren på bottenvåningen släpper in såväl regn som flygande kryp. Vinden river loss ostämda orgelackord i de lösa takplåtarna. Doften av surt regn blandas ofta med de kemiska fabrikernas avfallsrök. Jag tänder rökelsekaren mot eländet och slår upp en bok i bokhyllan på måfå. ”I skymningen åt de resten av sälköttet under det att Anoak ritade upp en enkel karta i snön. De hade ännu hundratals miles kvar till närmaste utpost. Maten var slut och moralen började tryta. John kände blickarna i ryggen och visste att något måste vända snart. Annars skulle allt vara förlorat.”

Väntan är långtråkig, för den kräver min uppmärksamhet. Om jag visste hur lång den skulle bli fyllde jag den med allehanda distraktioner, men det är just det. Det går inte att förutspå. Du måste vara beredd hela tiden, vilket gör att varje sekund känns i kroppen. Väntan ritar spår i mitt ansikte. Mjölken surnar. 

Senare

När Fredag öppnar ögonen ser han Paris.

Berättelsen som flyttade ut på nätet

Om att lyssna på det man själv vill, när man själv vill

Att sjunka in i berättelsens värld

Jag erkänner.

Jag gillar radio. 

Det är något med en röst som hörs, som fyller rummet. Eller fyller din hjärna. När radio är som bäst fyller den mig med bilder, idéer, tankar och känslor. Helst lyssnar jag på Sveriges Radios P1 och P2, eller YLE Puhe och Ylen Ykkönen. De har aldrig bråttom. De känner inte ett överhängande behov av att fylla varje sekund med musik, flåshurtigt prat eller ett oändligt monotont flöde. Istället ger de sånt som ger djup och färg åt dagen.

Därför är det inte så konstigt att jag gillar podcasts.

Podcasts är som radio, fast på nätet. Och de sänds inte live, utan finns sparade så att du kan börja lyssna när du själv vill.

Precis som det finns en vansinnig massa radiokanaler finns det otroligt många podcasts. Och precis som det finns en massa kanaler jag inte lyssnar på finns det en massa poddar som jag inte klarar av att höra. Det är babbel, navelskåderi, detaljerade genomgångar av skvaller, eller ingående analyser av olika sminkmärkens för- och nackdelar.

Men.

När det är bra är det sedan ruskigt bra. 

Utmaningen ligger i att hitta guldkornen.

Vem som helst kan starta en podcast, men inte alla klarar av att göra det bra. Det behövs inte mycket tekniskt kunnande, och det finns gratis verktyg för att banda, regissera och publicera.

Det som också behövs är en bra idé, och en förmåga att berätta, eller samtala, eller lyssna. Gärna alla tre. Vissa saker går att lära sig, men inte allt. Den goda berättelsen och det goda samtalet är målet.

Podcasts är ingen nyhet. De har funnits i många år. Men de senaste 2-3 åren har de fått en ordentlig nystart. Föreningar, public service, privatpersoner, kändisar och företag slåss om uppmärksamheten. Jag tror vi kan tacka tjänster som Spotify (musikprenumerationstjänst på nätet) och Netflix (filmprenumerationstjänst på nätet) för det. Vi har börjat ändra våra medievanor. I somras hade Yle Arenan till exempel bitvis fler tittare än ”vanlig” tv.

Det nya heter ”on-demand”, på beställning. Dvs att du kan titta, eller lyssna, när du själv vill.

Podcasts kan ladas ner, och så lyssnar du på bussen på morgonen, eller när du promenerar med hunden, eller på kvällen innan du somnar. Du kan pausa när du vill och sedan fortsätta från samma ställe senare.

Den andra stora faktorn tror jag är reality-tv. TV som medium ändrades i grunden då rutan började fyllas av ”vanliga” människor, handhållen kamera och en känsla av att allt är lite hemmagjort. Det var nog en slags motreaktion på allt mer slipade tv-koncept och standardiserade radioformat. Du vet, kanalen som bara spelar femtiotals-låtar, gamla favoriter eller rockmusik.

Att bli hörd

Podcasten slog aldrig igenom första gången, men har gjort det ganska bra nu. Den riktigt stora publiken kom då ”Serial” släpptes. En noggrann genomgång av ett mord i USA. Ett ordentligt research-jobb, gedigen produktion och en historia med en massa öppna frågor. Plötsligt blev det populärt att ”podda”. Även mediebolagen har hoppat på tåget. Även YLE har gjort allt fler poddar, med start 2014. Ted&Kaj hör till de mest nedladdade. Eftersom de också hörs i radion har de redan ett namn och en etablerad lyssnarskara. 

Och där har du problemet.

Mångfalden. Mängden. Idag finns över en miljard avsnitt att lyssna på, samlade i tjänsten Itunes, det äldsta och fortfarande största podd-biblioteket. 

Bli därför inte förskräckt om du inte genast hittar något som du fastnar för. Ge det lite tid, undersök lite. Jag tror du kommer att upptäcka en helt ny värld. Du kommer att besöka platser du aldrig hört talas om, träffa människor du inte visste fanns, och lyssna till historier som trollbinder dig. Jag tror på poddcasten som medium, som ett kulturbärande element och som ett folkbildande medium. Även om det finns mängder av dåligt där ute så kommer de bästa att överleva, och växa.

Faktaruta:

Finlandssvenska poddar hittar du lätt via facebookgruppen med samma namn. Adressen är https://www.facebook.com/groups/finlandssvenskapoddar/  

2015-2016 gjorde Bildningsalliansen i samarbete med YLE podcasten Livlinan. Det blev sammanlagt 8 episoder. Du hittar dem alla på bit.ly/livlinan 

YLES svenska poddar samlas på https://svenska.yle.fi/kategori/programserier/poddar 

Nedfall

Snöfall.
Tystnad.
När man faller av tåget går det vidare.

Snön dämpar fallet, gör natten lite ljusare. Nu, ett stort vitt rum. Långt borta – ljus. De är otydliga, som ljuslågor.
Känslan av värme. Flimrar.
Känslan av närvaro och den fysiska påtagliga jorden.

Grenar som spretar, fingrar i natten. Orörliga. Världen som krymper. Här och nu. Bekymren som försvinner. Ord går inåt.

Tystnaden är inte absolut, men den är dubbel. Den går in, sätter sig i kroppen. Just nu finns inget annat.

Snö smälter av andedräkten, blir till vatten, sedan långsamt is igen.Stjärnor glider fram.Tid saktar ner.

När tåget försvunnit kommer fåglarna fram. Tyst hackar de en väg genom snön.De arbetar metodiskt, som om hade de en plan. En större mening.

Någonstans finns alla andra, och allt det andra. De är oväsentliga nu. Avlägsna.

Hjärtslagen pickar i öronen.

Jag tänker på sammanhang som inte finns.

En ensamhet som inte är drabbande.

Världens mitt

Egentligen borde väl jag också slita av mig håret i ångest inför all den osäkerhet som vår nära framtid bär med sig. Om det inte är klimatet som tar död på oss har vi snart utrotat allt liv på jorden. Coronan stänger oss inne i en oändlig lockdown. De stora pojkarna skramlar med sina favoritvapen för att se vem som har störst. 

Vi är med andra ord på väg rakt mot helvetet, och vi har inte ens goda intentioner att trösta oss med.

Hur kunde det gå så här?

Vart blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld? Ett nytt sätt att leva, var det bara marknadsföringstrick? En annan värld, jo jag tackar. Men det var ju inte annan på det sättet som vi tänkte oss.

Vi är hemma hos L och städar. Möblerar om. Sorterar. Ser en bok i bokhyllan som jag minns när jag köpte från en loppis i södra Sverige för några år sedan. De hade hela serien, men jag köpte bara en. En uppslagsbok över det mesta som hände 1967. Varför just den boken? Det var året jag föddes.

Att bläddra i den är nyttig läsning. Kris, krig och överhängande fara andas genom sidorna. Idag mestadels bortglömda katastrofer, elände och misär. Den som läser igenom berättelserna förundras över att planeten ännu är i ett stycke. Våldsam är mänsklighetens historia. Kort är vårt minne.

Jag tror vi lider av missuppfattningen att vi är jordens, och livets, medelpunkt (och slutpunkt).

Det är lätt hänt. Sociala medier har möjligen spätt på tanken att vi är avgörande. Men vi har betett oss så länge. Som gudar. Som alltings mitt. Kanske finns det en dragningskraft i avgrunden. Tanken att vi är slutet, och sedan är allt svart. Kanske är det ett sätt att försöka lura döden.

Vi lever också i en värld som gärna blåser på den elden, får oss att känna oss viktiga. Det är bra att inse sin egen unikhet, men det är inte så bra om vi tror att allt börjar och slutar med oss.

Det blir lätt så att vi tappar perspektivet då. För att inte tala om kontexten.

Fjärran från pöbel och världens hån

och domares frågor och krav,

sällsamma varelse, sov i frid

i din hemlighetsfulla grav.

som redan B uttryckte saken 1857. Naturligtvis kan historielöshet vara en styrka. Den som inte vet alla vedermödor längs vägen ger sig lättare av, eller hur? Flödet är konstant och hela tiden kommer nya, som ser ut som gamla. Jag har tänkt att det är motgångarna som ger livet salt. Men, så tror jag inte längre. Det var en fas jag hade. Ett flörtande med smärtan. Det är lockande, lätt gjort. Ett slags fuckyou åt alla lyckopredikanter. Därifrån det svarta kommer.

Så sökandet fortsätter. Sökandet har sin egen logik, som egen styrfart och sin egen agenda. Den har också ett egenvärde. Så mycket har jag lärt mig.

Ute väntar stjärnor på att tändas. Lysa upp mitt himlavalv med påminnelse om inramningen. Jag går ut i kvällens mörka timmar.

Lyckan av en missad chans

Det fanns där hela tiden. Hålet i kalendern. Tiden som var tillgänglig, färdig att fyllas upp. Tomma vita papper framför, före och under. Inga andra måsten. Jag hade chansen, men jag tog den inte.

Jag kunde ha tagit den, och då hade jag hunnit ikapp. Men något sa stopp. Det gick inte. Det gick åt andra hållet. Tidrymden fylldes med babbel. Kroppen blev sömnig och gjorde som den själv ville.

Kroppen är lustig på det sättet. Den är följsam, lydig. Den vill vara mig till lags. Det är sällan den gör mig besviken. Den har oftast ingen egen agenda.

Men ibland. Ibland säger den stopp.

Det är alltid när jag har jobbat för mycket, eller för länge utan uppehåll. Det finns egentligen inga mellanlägen, och inga förvarningar. Kroppen kör fullt ut. Ända tills den inte orkar längre. Och då blir det stopp. Tvärstopp, enkelriktat, soppatorsk.

Händer det nånsin dig?
Hur gör du då?

Jag hade chansen att komma ikapp. Göra listan med to-don lite kortare. Rensa undan. Men det var helt omöjligt. I mitt fall är det oftast sinnet som går i maskopi med kroppen. Ögat hittar något annat att titta på om jag är dum nog att öppna laptopen, sociala medier, eller mobilen. Tankarna vandrar sina egna vägar och bryr sig inte ett jota om halvfärdiga mailsvar, strategiutkast, påminnelser deadlines, eller annat.

När det händer är det lönlöst att streta emot. Det gör ändå ingen skillnad. Rören måste rensas först. Kroppen ska ha sitt. Det är ingen förhandling, vi befinner oss inte på samma spelplan. Stopp betyder stopp.

Jag är glad att kroppen inte alltid gör som knoppen vill. För den vet inte alltid mitt bästa. När den satts i jobbmode är det lite kamikaze över den. Eller, rätt mycket egentligen. Fokus och uthållighet krävs, och det får jag. Men det kostar också. Knoppen glömmer sånt som att ta paus, äta, dricka, sova.

Kanske är arbete en vanebildande drog. Nånting gör det med mig, så mycket vet jag säkert. Det är inte heller lätt att landa efter en intensiv jobbperiod. Varje gång det är semester tar det tid innan knoppen justerar sig till den nya rytmen.

Jag hade chansen.

Jag tog den inte.

Som tur var.

När lagom inte räcker

Photo by  Josh Caswell on Scopio

Jag brukade hata ordet lagom. Det representerade allt betongsossesvenskt jag föraktade. Jag ville ha stora känslor, stora uttryck. Drama. Sturm und Drang, svart och vitt. Livets bergochdalbana.

Jag kommer ihåg en diskussion jag hade i årskurs 3 med min klasslärare. Hon menade att man kan vara glad hela tiden, att det var en reell möjlighet. Jag svarade bestämt (och förnumstigt) att man inte känner av glädjen om man inte också upplevde sorger. Som om jag visste vad jag talade om.

Jo, jag var väldigt lillgammal.Samtidigt var jag väldigt rädd för konflikter (skilsmässobarn som jag är). Paradoxalt? Javisst, och också det var som det skulle. Logik hade inte mycket plats i min värld på den tiden. Men lagom, det var för sådana som gett upp. Som inte trodde på revolutionen längre. Som hade sålt sig.

Jo, jag var väldigt revolutionär på den tiden.

Nu är jag mycket gnälligare, gråare och noggrannare. Det som är lagom har ätit sig in från kanterna, efter att jag öppnat dörren. Jag ser det inte ens längre, fast det lagoma har tagit över. Kanske är det en sjukdom, som långsamt smyger sig igenom mig för att till sist ta kål på den sista lilla gnuttan drama, känsla och hjärta?

Eller så har jag kommit till sans och förstått verklighetens förutsättningar, efter att grandiost (och meningslöst) kastat mig utför diverse emotionella stup i min självupptagenhet.För det där med selfies, det är inget nytt. Det är bara ett nytt namn på en etablerad företeelse, tonårens introspektion. Tiden då allt utgår från det egna jaget.

Jag kommer ihåg snuttar av det. Jag kommer också ihåg vad jag tänkte att jag skulle blir som stor. Jag skulle bli kändis.Vi satt några vänner och filade på bandnamn, ritade skivomslag, och fantiserade. Att ingen av oss kunde spela störde inte nämnvärt. För vi, vi kunde allt, och hade allt framför oss. Allt handlade om oss. Vi var bäst.

Jag brukar ofta tänka att jag är glad att jag inte längre är tonåring. Att det var en jobbig tid. Men, samtidigt är det inte en erfarenhet jag skulle vela vara utan.Den jag är idag har formats av alla dem jag har varit.

Det är inte bara kroppens celler som en efter en förnyas så att man efter 7 år fått en helt ny kropp. Detsamma gäller också själen och intellektet. Jag är inte densamma som jag var i tonåren. Något av det finns kvar, mycket är borta, eller har förändrats till något annat.

Tankar om lagom och revolution har försvunnit någonstans på vägen. Kanske fastande de i någon flyttlåda under årens lopp, och följde aldrig med till det nya stället. Istället har upplevelser, känslor, resor, reflektion, eftertanke och nya erfarenheter smugit in på arenan.

Egentligen är det rätt konstigt.Jag brukade se på vad jag uppfattade som äldre människor, och bedöma om de ”stelnat” i sina former eller inte. Detta baserat på någon slags tanke om att man som ung lever och lär sig och utvecklas, för att sedan stelna i en form, sluta leva, bara andas.

Kanske vill ingen se sig själv som lagom, som en utspädd dekokt utan egna taggar. Det är, och har länge varit, pop att satsa på sig själv, att vara individualist, att bejaka och att hitta sig själv. Att leva upp till sin fulla potential, och annat som egentligen är otroligt flummigt, om jag tänker efter.

Så till vida är kanske liknelsen korrekt att jag har mindre tålamod med sånt som jag inte tycker om, och sådana jag inte respekterar. Jag är mer selektiv när jag väljer vilka filmer jag ser, vilka människor jag umgås med, vilken mat jag äter, vilket vin jag dricker. Allting är inte längre nytt och spännande och för första gången. Är det jag som har stelnat utan att ha märkt det?

Ännu en rät cirkel

Tror du att livet går framåt eller runt och runt?
Vi föds, vi lever, vi dör, det går väl som en rät linje? 
Allting har ett slut. Bortom slutet kan vi inte se, inte veta, inte förstå, inte känna. Slutet är så absolut att vi inte kan omfatta det. Inte förstå det.Att försöka förstå tiden är inte lätt. Så länge jag ser linjärt på tillvaron orkar jag försöka. Jag hittar energi att försöka förbättra, bygga. Göra något, vara en aktiv agent. Fortsätta.

Tanken, i den mån jag tänker den, är att alla mina ansträngningar belönas i slutändan. Att jag får lön för mödan i form av något som är bättre än det jag har nu. Att jag lämnar något efter mig som betyder.

I samma ögonblick som jag tänker att jag ändå ska dö tappar jag en del (ibland all) styrfart. Vad ska det tjäna till? Allt du gör kommer att försvinna, suddas ut som spår i sanden. Allt du är kommer att rinna mellan entropins fingrar. Eller som Jim Morrison uttryckte det: No one here gets out alive.

Jag har ofta fått höra att det västerländska sättet att tänka utgår från det linjära. Vi gör så här för att uppnå det där. Vi konstruerar en linje mellan orsak och verkan. Ögonen är så gott som alltid riktade mot framtiden, mot målet, då allt är bra, vi har kommit fram.

Tänk bara på alla politikers tal inför val, tänk på hela folkhemmet-idéen. Vi gör något nu, kanske en uppoffring, för att få något sedan. Men inte bara vi, bygger inte karma på samma sak? Idén om att du är summan av dina handlingar, och att du alltid strävar framåt, uppåt.

Jag antar att upplysningstiden mycket byggde på liknande tankegångar. Tron på förändringen, på förklaringen, på slutdestinationens oemotståndlighet. Allt kan bli bättre. Allt kan fixas. Allt kan förklaras och förstås, om vi bara anstränger oss tillräckligt.

Och så har jag fått lära mig att till exempel vissa religioner i Asien bygger på hjul, det eviga kretsloppet (karma). Det finns ingen början, det finns inget slut. Allt upprepas. Hela tiden. Tiden far fram som ett hjul, vi föds, dör, och kommer tillbaka. Naturens kretslopp, cirkeln som sluts, för att genast börja på nytt. Det enda bestående är den kontinuerliga rörelsen, förändringen. Men det går inte ”framåt”, eller ”uppåt”. Vi rör oss inte på det sättet, i det sättet att se på tillvaron, på oss.

Är det sant? Vilkendera syn ska jag ta till mig? Hur ska jag leva mitt liv? Var ska jag hitta orken att fortsätta?

För några dagar sedan såg jag om Virpi Suutaris dokumentärfilm ”Trädgårdskärlek”. Det är en vackert filmad historia om ett antal par i Finland och deras förhållanden till varandra, till sina trädgårdar, och till livet. Den hade åldrats fint, och hade samma blandning av framfusighet och känsliga touch som jag mindes från första gången jag såg den.

I en trädgård är det uppenbart att allt går i cirklar. Den som har en trädgård blir aldrig färdig. Jag påmindes om att själva idéen med en trädgård inte är att bli klar. Det finns alltid mer att göra. Det är i görandet som själva meningen ligger. Du vet, resan är målet.

Och så tänker jag att så har det väl alltid varit för jordbrukarna, också i Finland. Livet är ett kretslopp. Trots att det aldrig tar slut hittar de som brukar jorden alltid ork att börja om. Visst, om du inte planterar kan du inte skörda, och då dör du av hunger, jag förstår den primära motivationen som driver oss.

Är det alltså i och med industrialiseringen som idéen om det linjära livet dök upp? Idéen som präglat så mycket av modern tid. Den som tror på utveckling är nyfiken, lär sig nytt, växer. Den som ser ett kretslopp i allt är nöjd så länge det går rimligt bra.

Ja, jag vet att jag förenklar. Men samtidigt undrar jag, kan vi hålla båda ståndpunkterna för sanna, samtidigt? Om inte, vilkendera tror jag egentligen på?
Och vilken tror du på?

Tankevän

Tanken är ibland min bästa vän. Den lyser upp, förleder och retas. Den försvinner. Som röst finns den kvar. Är det min röst? Ja, också.Men den är både inom mig och där ute nånstans.Människor som hör röster, var hör de dem? Inuti skallen? Vems röst hör de, någon de känner? Knappast väl sin egen, det skulle ju lysa igenom. Om det att höra röster är att suggerera sig själv måste rösten vara en utomståendes. Kanske som hen tänker sig guds röst. Är det då en djup bas, passlig för bilden av gud som en skäggig vit man? Eller är det en pipig röst, som skär på tvärs mot själva bilden? Vad jobbigt det måste vara att höra såna röster. Som skär sig i öronen, OCH dessutom ger en massa order/instruktioner. En röst som kräver, men aldrig svarar. En röst som luras.Det läskiga är väl att tanken i mig och en eventuell sån där röst som säger saker ligger så nära varann? Det går lätt att skämta bort gränsen mellan hel och galen, eller säga att vi alla är galna. Jag tror ingen tycker om att tänka på vad det innebär att släppa taget, eller tas över. Vi har ett kluvet förhållande till mycket. Sexualitet, alkohol, och vansinne. Alla utanför normbeteendet, och därför minerade. Så blir det ”kul” när ståuppare gör en story av det. I den formen tillåts vi bearbeta ens litegrann det där svåra.När jag var liten hade jag låtsasvänner, och förde många diskussioner med mig själv. Mina låtsasvänner levde sina egna liv, hade sin egen agenda, men var inte destruktiva. De var en spegling av mig, mina rädslor och mina drömmar. Det är många som har låtsasvänner någon gång i sina liv. Då tyckte jag inte det var konstigt alls. Idag kan det kännas det lite olustigt om någon berättar om sina besök i sinnets gränsmarker. Om röster, änglar, auror. Om en annan dimension. Energier. Varför är det så? Är jag rädd att det skall smitta? Nej, men kanske har jag mycket ouppklarat som jag påminns om. Mycket som simmar i det undermedvetna, och kikar fram i drömmar. Rationalitet är ett tunt täcke som läcker igenom genast det blir mörkt. Genast det blir kallt, hotfullt, eller ensamt.Jag har aldrig gått i terapi. Har kanske alltid tänkt att man reder sig själv. Folk levde också innan terapeuterna kom, och det gick ju bra, typ. Alltså jag vet att det inte är sant, jag bara förklarar hur jag eller mitt undermedvetna resonerar.Den där inre rösten, den är nog på lathetens sida. Den tycker inte jag ska kliva upp, ta fajten, våga pröva. Den gillar breda vägar, nedsättande tonfall och ett aggresivt körbeteende. Kanske är det inte ens min vän jag hör.Vad säger din inre röst till dig?