Varför lär jag mig aldrig? Jag lottar inte så ofta, men när jag göra det är det ofta med samma nummer. Mina nummer. Fast jag vet att de har lika stor (eller liten) sannolikhet att vinna som alla andra nummer väljer jag dem ändå med tanken på att nu, den här gången, är det min tur. För det är mina nummer. De som betyder något speciellt för mig. Eftersom jag ger dem en speciell betydelse har jag på något oförklarligt magiskt sätt större chans att vinna.

Samma sak varje gång.

Så är det med mycket. Skrapar man en liten smula på ytan kommer allt det där andra fram. Jag har en bra känsla inför det här, kan jag tänka. Det var inte meningen att vi skulle träffas, kan jag intala mig själv.

Många fotbollsspelare gör samma sak varje gång de går på planen. En del måste alltid sätta ner vänstra (eller högra) foten först. Andra måste hoppa jämfota, göra korstecken eller snurra runt. Allt för att kunna spela bättre, bli utvalda, lyckas. Jag tror att många av dem någonstans vet att ritualen inte påverkar hur det går, men att de gör den för säkerhets skull. Precis som många flygbolag inte har raden 13. För säkerhets skull.

Är det här då en kamp mellan förnuftet som tror på rationella förklaringar, och hjärtat som lyssnar på det som inte kan förklaras?

Eller är det en slags tyst protest mot en tidsålder som präglas av fullständig tro på rationaliteten? Eller är det en del av oss själva, något som växt fram i takt med vår utveckling, där tron på det magiska, det som är utanför oss, i tiderna har hjälpt oss att hantera det där konstiga med att vi lever och vad det innebär. Är det detta som får mig att fylla i samma nummer varje gång jag lämnar in en lottokupong?

Johanni

Ännu ett inlägg i #blogg100 –kampanjen