Jag skulle vilja att inget förändras.

Jag menar, det är tillräckligt jobbigt att lära mig namnen på alla länder i världen och deras huvudstäder. När de sen splittras och byter namn känns det övermänskligt.

Samma sak med gatubilden. Just har jag hunnit lära mig var de där trevliga kaféerna ligger så försvinner de. Människor i min närhet – samma sak. Folk flyttar, skiljer sig, växer upp, reser utomlands, skaffar barn.

Det är mycket att hålla reda på. Och det finns ingen riktigt bra livs-app. Man måste bara klara det så gott man kan, med det man har.

Det jag lärde mig i skolan har passerat bäst-före-datumet, men utgör fortfarande grunden för mitt liv. Det händer att mina ”kunskaper” visar sig vara ohållbara i dagsljus. Det känns alltid lika konstigt.

Ibland är det slående hur mycket som har förändrats. Som det där att Pluto inte är en planet. Eller vad som är mindre än atomer. Mänsklighetens tidiga utveckling. Socialt beteende. Klädmode. Listan kan ibland kännas oändlig.

Och den växer hela tiden. Liksom vad vi idag vet om universum, oss själva och varandra.

Det skulle vara så mycket enklare om vi kunde slå fast några sanningar och sedan leva efter dem. Man skulle inte behöva dessa ständiga uppdateringar. De, som i och med teknikens intåg i varje aspekt av våra liv idag ständigt gör sig påminda. Sätt på din telefon. 3 nya uppdateringar, idag igen.

Kanske borde vi äntligen få ett fungerande interface till hjärnan, så vi kan koppla upp oss och uppdateras?

Som det är nu springer jag ofta efter vad som känns som ett skenande tåg och försöker hålla mig ajour. Men eftersom det inte finns nån deleteknapp i hjärnan måste allt gammalt samsas med det nya. Ibland blir det riktigt konstigt och fel, då hjärnan kopplar ihop två synapser efter eget godtycke. Såna gånger kan jag längta efter en reboot.

Samtidigt är det väl också det som gör oss mänskliga. Att vi är så imperfekta.

Eller?

Johanni

Ännu ett bidrag till #blogg-100 kampanjen