Jag vaknar långsamt. Det allt tidigare morgonljuset är en försiktig väckare. En kort stund befinner jag mig mellan dröm och verklighet. Fast det känns inte så. Drömmen känns sann. Den känns lång, sammanhängande, och i sitt eget universum helt logisk.

Nu, några timmar senare rinner den mellan fingrarna som sand. Fragment och enskilda bilder flimrar förbi mina ögon när jag försöker minnas.

Det som då kändes så viktigt och så nära bleknar snabbt bort. Den här verkligheten tar över.

Visst är det konstigt att vi drömmer.

I filmer som The Matrix och Inception erbjuds drömverkligheten som lika verklig som vakenverkligheten. Något i mig protesterar, så är det väl ändå inte? Det som jag ser här och nu är väl det enda verkliga?

Frågan är förstås filosofisk, och omöjlig att besvara. Vi vet helt enkelt inte. För att klara av att hantera livet väljer jag ändå att ta det som jag nu ser omkring mig som det vekliga livet.

Men vad är då drömmar? Två av mina mostrar skrev den stora drömboken för många år sedan. Då var det populärt att tyda drömmar. I dem talade vårt undermedvetna till oss, hette det.

Jag tror inte på det. Det är en lockande tanke, liksom att vi skulle leva i många parallella dimensioner samtidigt kan kännas lockande. Det gör det lättare att uthärda tomheten och ”meningslösheten” som är universum.

Men om det inte är budskap vi skickar oss själva, vad är det då? Och varför drömmer djur? Vår hund är till exempel en ivrig drömmare.

Är det hjärnans sätt att ha roligt? Är det bara signalsubstanser som fortsätter av gammal vana?

Det låter lite trist. Att drömmar är slagg och restprodukter, resultat av kroppens kemi.

Så där sitter jag, mitt i smeten.

Och fortsätter drömma.

Johanni

Ännu ett inslag i #blogg100 -utmaningen