När jag vaknar är min första impuls ofta att kolla displayen på telefonen (som dubblerar väckarklocka) för att se om jag missat viktiga meddelanden. När jag kommer till jobbet går en ansenlig del av morgonen åt framför skärmen. Ja, du känner kanske igen dig. Det verkar som om vi blir allt mer fastklistrade vid våra maskiner. Spike Jonzes film Her är bara en naturlig förlängning av samma sak. Där blir huvudpersonen kär i sitt operativsystem. I sin skildring av vår nya värld är den obehagligt pricksäker.

Jag vet inte exakt när balansen började tippa över, men på bara några år sitter vi i familjen ofta alla framför egna skärmar också hemma.

Second screen, dvs pekplattan i famnen framför TV:n, har också gått från något lite konstigt till helt normalt. Genast det kommer reklam, eller det blir lite tråkigt, åker pekplattan fram.

När läxorna görs och frågan kommer om varför kärnkraftsolyckan i Fukushima egentligen hände är det snabbt ut på google och dubbelkolla. För jag vet ju, på ett ungefär, men det är bäst att checka.

När vi far till sommarstugan är det viktigt att maskinerna och nätförbindelsen följer med. Annars blir det inte kul, kan jag ju säga.

När vi ska boka en resa, kolla vädret, se när filmen börjar (och köpa biobiljetter), ringa upp släkt och vänner ute i världen…ja, då åker datorn fram igen.

Det är ju så lätt.

Jag twiitar regelbundet, och är mycket på facebook.

Och så kommer frågan.

Om du måste ge upp din bästa vän eller din dator/pekplatta/nätförbindelse/osv, vad skulle du välja?

Jag fick fundera en stund innan jag kom fram till att jag skulle ge upp nätet.

Jag undrar om det är en generationsfråga. Jag har ju levt större delen av mitt liv offline, så livet utanför nätet väger fortfarande tyngre i min vågskål. Men hur är det för dem som vuxit upp på nätet? Hur väljer de?

Det är en elak fråga, jag vet.

Samtidigt är det intressant, just för att nätet så långsamt smugit sig på och gjort sig till en nästan omistlig del av våra liv.

Det kan vara nyttigt att ifrågasätta det ibland.

Tror jag.

Johanni

Ännu ett inlägg i #Blogg 100 -utmaningen