Minns du dina luckor?

Plötsligt kommer jag på det. Jag ser en bild för mitt inre öga av en klasskompis från mellanstadiet. Jag känner en oförklarlig längtan efter blodpudding med bobs lingonsylt. Det förflutna kommer tillbaks och biter mig i rumpan.

Det är mycket jag har glömt. Människor, älskare, platser, bilar, lägenheter, kläder, husdjur. De var så viktiga då när de fanns intill mig. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan dem. Göteborg. Gamla Haga. Kaféet som drevs av Bror och Syster. Köttbullemackorna med senap och rödbetssallad. Nätterna med lapsang-te och mahjong på Andra Långgatan. Doften av stekt korv när Jouko Turkka satte upp ett gästspel på Göteborgs stadsteater. De goda kakorna som min farmor alltid bjöd på.

När jag försöker fiska i minnet dyker några fragment upp. De är lite otydliga, fransiga i kanterna. En del är kanske inte ens sanna.

Minnet är en konstig sak. Det är där mitt liv, eller lämningarna av det, förvaras. Men det är inte alls pålitligt. Det kan mycket väl välja att glömma, blanda ihop, eller bygga något nytt. Det är det enda jag bär med mig genom livet, så jag är rätt beroende av det.

Inte för att jag vill leva i det förflutna. Tyrannen nuet kör ändå över allting utan hänsyn till hastighetsbegränsningen.

Jag kan få anfall av nostalgi, vemod eller längtan, och då skickar minnet iväg diverse missiler mot andra delar av hjärnan. Jag kan bli sentimental och gråtmilt undra vart en viktig vän försvann.

För det mesta tänker jag inte på det.

Nej, det här är mer en förundran över det märkliga att vi har ett minne, och hur det egentligen fungerar. Om det alls ska vara någon mening att lära sig nånting är det för att vi ska minnas det och kunna ta fram det vid behov, eller hur?

Jag tycker det är fascinerande att minnet är så självständigt, så selektivt. Häromåret träffade jag en barndomsvän som hade vägarna förbi. Hon sa att hennes förbannelse var att hon mindes allt, precis allt.

Jag undrar om min förbannelse är att jag minns så lite. Är det en medveten förträngning? Är det så det är för alla? Att det som händer nu hela tiden tränger undan det som har varit, så till den grad att jag inte längre minns. Människor, älskare, platser, bilar, lägenheter, kläder, husdjur.

Jag kan ju inte säga att jag lider av det. Det man inte minns har man inte ont av. Annat än som en sorts saknad, eller kanske längtan.

Det kan vara en överlevnadsmekanism, att aktivt glömma det förflutna.

Eller missar jag något?

Johanni#Blogg100 

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.