De kommer in i halvmörkret. Lugnt, samlat och så där vant. Pluggar in. Och börjar.

När vi kom för en timme sen var här inte ens halvfullt.

Nu är det trångt framför scenen. Klassiska marker. Stans äldsta ännu fungerande klubb.

Anna har lockat hit dem.

Hon river igång ordentligt, energin är påtaglig.

Och rösten.

Och gitarrspelet.

Vi tänkte inte ens gå. Hade aldrig hört talas om henne förr. Men en god vän sa, oj, kommer hon, det vill man inte missa.

Så vi tog en chans.

Och där i mörkret smeker musiken först våra öron. Sen kommer brölet.

Mina öron gör ont än.

Men det är ett lyckligt slags ont.

Ett sånt som kommer när man är med om något nytt/bra/roligt.

Hon säger verkligen inte mycket mellan låtarna. Men musiken, oj vad den låter bra.

Så drämmer hon till. The next song i am gonna sing is an old one. By Elvis.

Och jag kan se hennes pillemariska leende. Hon går på känsla. Hon får det att se enkelt ut.

Musikerna är skickliga, samspelta. Musiken flödar. De är som jazzmusiker, det låter som de improviserar ovanpå ett gemensamt beat. Hela tiden nya saker. Det våldsamma, det sublima och det erotiska dansar.

Publiken dansar inte. Den står och blir ivägblåst.

Wow.

Johanni

#Blogg100

(Det här är inte från igår, utan från förra gången hon var här. Men hon spelade den här igår också https://www.youtube.com/watch?v=_s0wxNLQTao)