Varför mina nummer inte kommer att vinna på Lotto

Varför lär jag mig aldrig? Jag lottar inte så ofta, men när jag göra det är det ofta med samma nummer. Mina nummer. Fast jag vet att de har lika stor (eller liten) sannolikhet att vinna som alla andra nummer väljer jag dem ändå med tanken på att nu, den här gången, är det min tur. För det är mina nummer. De som betyder något speciellt för mig. Eftersom jag ger dem en speciell betydelse har jag på något oförklarligt magiskt sätt större chans att vinna.

Samma sak varje gång.

Så är det med mycket. Skrapar man en liten smula på ytan kommer allt det där andra fram. Jag har en bra känsla inför det här, kan jag tänka. Det var inte meningen att vi skulle träffas, kan jag intala mig själv.

Många fotbollsspelare gör samma sak varje gång de går på planen. En del måste alltid sätta ner vänstra (eller högra) foten först. Andra måste hoppa jämfota, göra korstecken eller snurra runt. Allt för att kunna spela bättre, bli utvalda, lyckas. Jag tror att många av dem någonstans vet att ritualen inte påverkar hur det går, men att de gör den för säkerhets skull. Precis som många flygbolag inte har raden 13. För säkerhets skull.

Är det här då en kamp mellan förnuftet som tror på rationella förklaringar, och hjärtat som lyssnar på det som inte kan förklaras?

Eller är det en slags tyst protest mot en tidsålder som präglas av fullständig tro på rationaliteten? Eller är det en del av oss själva, något som växt fram i takt med vår utveckling, där tron på det magiska, det som är utanför oss, i tiderna har hjälpt oss att hantera det där konstiga med att vi lever och vad det innebär. Är det detta som får mig att fylla i samma nummer varje gång jag lämnar in en lottokupong?

Johanni

Ännu ett inlägg i #blogg100 –kampanjen

En rät cirkel

Tror du att livet går framåt eller runt? Vi föds, vi lever, vi dör, det går väl som en rät linje?

Att försöka förstå tiden är inte lätt. Så länge jag ser linjärt på tillvaron orkar jag försöka. Jag hittar energi att försöka förbättra, bygga. Tanken är att alla mina ansträngningar belönas i slutändan. Att jag får lön för mödan i form av något som är bättre än det jag har nu. I samma ögonblick som jag tänker att jag ändå ska dö tappar jag en del (ibland all) styrfart. Vad ska det tjäna till?

Jag har ofta fått höra att det västerländska sättet att tänka utgår från det linjära. Vi gör så här för att uppnå det där. Jag antar att upplysningstiden mycket byggde på det, liksom idéen om social ingenjörskonst. Allt kan bli bättre. Allt kan fixas. Allt kan förklaras och förstås, om vi bara anstränger oss tillräckligt.

Och så har jag fått lära mig att till exempel vissa religioner i Asien bygger på hjul, det eviga kretsloppet. Det finns ingen början, det finns inget slut. Allt upprepas. Hela tiden.

Är det sant?

Vilkendera syn ska jag ta till mig? Hur ska jag leva mitt liv? Var ska jag hitta orken att fortsätta?

För några dagar sedan såg jag Virpi Suutaris nya dokumentärfilm ”Trädgårdskärlek”. Det är en vackert filmad historia om ett antal par i Finland och deras förhållanden till varandra, till sina trädgårdar, och till livet.

I en trädgård är det uppenbart att allt går i cirklar. Den som har en trädgård blir aldrig färdig. Jag påmindes om att själva idéen med en trädgård inte är att bli klar. Det finns alltid mer att göra. Det är i görandet som själva meningen ligger. Du vet, resan är målet.

Och så tänker jag att så har det väl alltid varit för jordbrukarna, också i Finland. Livet är ett kretslopp. Trots att det aldrig tar slut hittar de som brukar jorden alltid ork att börja om. Visst, om du inte planterar kan du inte skörda, och då dör du av hunger, jag förstår den primära motivationen som driver oss. Är det alltså i och med industrialiseringen som idéen om det linjära livet dök upp? Idéen som präglat så mycket av modern tid. Den som tror på utveckling är nyfiken, lär sig nytt, växer. Den som ser ett kretslopp i allt är nöjd så länge det går rimligt bra. Ja, jag vet att jag förenklar. Men samtidigt undrar jag, kan vi hålla båda ståndpunkterna för sanna, samtidigt? Om inte, vilkendera tror jag egentligen på?

Och vilken tror du på?

Johanni

#Blogg100