Elektriskt vågskvalp

Untitled

Jo, jag vet. Jag borde ju har stängt skärmen för länge sedan, efter att först ha skrivit detta. Och så skulle jag sova min skönhetssömn som bäst.

Istället fastnar jag på nätet. Igen. Skvaller, dumheter som Trump säger, minnesrunor över död kvinnlig arkitekt, nya Tesla-modellen, olycka i Indien, Microsoft-nyheter, en väns katt har gått bort. En vän har blivit chef för Lillan och släpper en selfie framför ingången. En kollega sätter ut en rolig  bild med kommentar från årsmötet här i Jakobstad som jag är på som bäst. Den måste jag förstås dela. Ja, det gamla vanliga med andra ord. Och plötsligt försvann en timme. Eller två.

Att slösurfa, uppdatera sig, komma ikapp i flödet. Att inte behöva ta sig i kragen, skriva klart, gå och sova. Det finns något lugnande med detta. Som terapi. Världen, i all sin futtiga glans, finns fortfarande kvar. Ett leende där, ett upprört ögonbryn där. En sportdåre där, en bild av 1,2 miljoner ballonger som släpps samtidigt, en dokumentär om hur sy- och knappnålar blir till (fascinerande, jag blev och titta på hela berättelsen). Uppdatering av diverse statusar på diverse sociala media. Bland annat nyheten att vårt nyaste podd-avsnitt (som handlar om roller) finns ute nu, på bit.ly/livlinan. (Rekommenderas!).

Det är faktiskt som att surfa på elektriska vågor. Att kika in, hänga på, dra vidare. Det är mycket mer interaktivt, lärorikt och engagerande än att till exempel se på tv. Visste du till exempel att Microsoft bygger en ”hololens” (https://www.facebook.com/microsofthololens/?fref=ts) Om och när den börjar fungera kommer den att kunna få mycket stor betydelse för till exempel lärandet! Och så läser jag att Microsoft borde begrava Lumia-telefonen och börja göra Surface-telefoner istället. Kanske har skribenten rätt, men om/när det går så försvinner också en bit finländsk teknikhistoria. Det kommer att kännas sorgligt.

Johanni

#Blogg100

Uppvaknande

Drapes

Han rycker till, plötsligt klarvaken. En avtagande känsla av oro domnar bort i lederna samtidigt som han börjar kunna fokusera.

För bövelen, att det kunde vara hett.

Var är han någonstans? Den där blå väggen, skuggorna som spelade i taket…nej, han ger upp.

Sjunker ner på kudden igen, huvudet fuktigt, tungt. Han sluter ögonlocken. Försöker locka fram ett minne genom att inte se rakt på det. Försöker istället höra det.

Ett klirr av…flaskor? Han känner med tungan i sin torra gom. Ouzo?

Han blir våldsamt törstig, och tappar så koncentrationen. Han ger upp försöker att minnas och sätter sig upp igen. Vatten. Finns det en karaff här någonstans?

Ja, där, brevid tvättfatet. Vågar han dricka? Hjärnan bryr sig inte, den behöver blött. Han sveper ett glas. Vattnet är ljummet. Sedan häller han motsvarande ett par glas över sitt feberheta huvud.

Det svalkar.

Nu ser han att rummet inte har någon dörr. Istället hänger ett gammalt brunrött draperi över dörröppningen.

Hur länge har han sovit? Värmen och ljuset gör honom desorienterad. Han vet inte riktigt vad han ser och vad som följde med från drömmen.

Nu hör han det igen. Något som klirrar. Inte i huset, men inte heller så långt borta.

Istället för att gå fram till dörren (eller fönsteröppningen) och titta ut sätter han sig på sängen igen.

Låt dem svettas lite, tänker han.

Två kan spela det här spelet.

Johanni

#Blogg100

En snabbis i Köpenhamn

IMG_2076Dimper ner i Köpenhamn för en dag. Landar tidigt på morgonen, i solens väna strålar tar jag den förarlösa metron in till Kongens Nytorv. Surprise surpose den är fortfarande en byggarbetsplats. Det har den varit så länge jag minns. Kanske man borde se det hela som en stor konstinstallation? För färdigt, det kan det väl aldrig bli?

Sätter mig på ett kafé och känner av atmosfären. Köpenhamn, så här vid en snabbvisit, visar ofta upp sina bästa sidor. Det skrattar ekande mellan gatorna. Folk flanerar hit och dit. Språket låter vänligt. Fast folk kanske säger spydigheter till varann.

Att dimpa ner så där är roligt, intensivt och lite förvirrande. Som att besöka en annan planet. Flyget tar kroppen till en plats mycket snabbare än resten av mig. Vanligen behöver jag lite tid för att komma ikapp. Men jag åker hem redan på kvällen. Inte tid att träffa bekanta, eller gå på utställningar. Men tid nog att insupa atmosfär, gå omkring lite (planlöst), jobba, sitta på bibban och surfa bort några timmar. Sådana dagar är långa, men också lyxiga inslag i jobbet.

Vi äter en god lunch på Illum rooftop och ser de mörka molnen som borde täckt himlen hela dagen närma sig som en stormfront. Stormar gör det i alla fall i politiken. I pressen fortsätter skriverierna efter dåden i Bryssel. Nu senast är det en dokumentär som smygfilmats i ett antal moskéer i Danmark, där sharia förespråkas och värdegrunden är långt ifrån den danska. Detta fick statsministern att ilskna till, han sitter redan löst på posten efter att ha vunnit valet på tuffare åtgärder mot invandring utan att (enligt de som vill ha ännu strängare regler och begränsningar) ha levererat. Så nu har han tillsatt en arbetsgrupp som skall se över vilka begränsningar som kan införas. Krav på att predikningar går på danska i Danmark, subjektiv rätt att neka inresa för sådana som levererat hatretorik i andra länder liksom möjligheten att återkalla någons danska medborgarskap som bevisats skyldig till olika brott, eller till att ha stridits för Daesh i Syrien, har nämnts.

På kvällen tar jag den förarlösa metron tillbaks till flygplatsen. I metrovagnen får jag ett och två snabba oroliga ögonkast. Det som hände i Bryssel är inte glömt. På flygplatsen känner jag olust i ankomsthallen och går med lite extra snabba steg till säkerhetskontrollen. Sen är det flyget hem och jag landar väldigt trött.

Imorgon tar jag tåget.

Johanni

#Blogg100

Elfel

Elskåp

Det säger spraak. Det säger knicks. Sen slocknar allt. Man inser det inte förrän det händer en själv. Strömmen går. Strömmen! Lamporna slocknar. Nätet slocknar. Dammsugaren slocknar mitt i städningen. Kylskåpet och frysen slocknar. Det går inte att laga mat. En så liten enkel sak, och lägenheten är plötsligt oanvändbar. Vi ringer jouren. Han säger vi ska gå och titta på elskåpet. Det gör jag. Jag nuddar vi huvudströmbrytaren, och två blå blixtar slår ut. Men propparna går inte. Jag rör inte det skåpet något mer.

Han kommer och pillar lite, säger att det är ett tydligt fel på huvudbrytaren. Elmätaren är gammal, lika gammal som huset, från 1954. Plötsligt bara slutar den fungera. Den har tjänat troget i alla dessa år, säkert längre än vad som ens ursprungligen planerades. Men nu är det slut. Kaputt. Jourkillens försöker få tag på en elektriker, men eftersom det är helgdag når han ingen. Så han säger att vi ska använda så lite el som möjligt, som fixar han en elektriker till nästa dag.

Varje gång vi tänder en lampa säger det antingen klick eller sprak i elmätaren.

Det känns farligt. Som om det kan börja brinna. Vi sitter i stearinljus, lagar ingen middag, ser inte på tv. Går och lägger oss tidigt, efter att ha dubbelkollat batterierna i brandvarnarna.

Det är först när man själv råkar ut för något sådant som det blir uppenbart. Att vara utan el, eller att bli hotad, eller att bli dumpad. När du själv är med om det känns allvaret i det. Att läsa om det, eller se det på TV, har inte alls samma effekt. Även om vi är utrustade med en ordentlig dos empati. Det förblir på ett abstrakt plan. Något som känns orättvist, eller fel, men som inte påverkar livet i övrigt. Något som du kan lämna bakom dig och gå vidare ifrån.

Jag sover oroligt den natten.

Johanni

#Blogg100

Solglimtar

IMG_2073Det hettar i ansiktet. Kanske var det all sol jag fick idag. Ja, sol. Vi satt i en kolonistugeträdgård, grillade korv, drack varm kakao och samtalade. Så mycket man nu sen kan och hinner samtala med en hoper vårystra barn runt omkring. Klättra, det var det de helt ville. Hela tiden, och så högt som möjligt. När de inte klättrade mumsade de på gifflar och karneval-kex.

Det var den första riktiga vårdagen, en sån där dag då man känner att livet kanske trots allt börjar på nytt.

Visst hade vi lite vårkänningar för ungefär en vecka sedan, men sen kom mera snö. Nu känns det lite som om värmen vinner.

Inte så att det är direkt varmt, men så att solen värmer lite (då de inte blåser). Och såpass mycket att det hettar lite i kinderna.

En bra påminnelse om hur beroende av naturen vi är. Hur mycket djur vi är. Åtminstone är det bra för mig, som ofta och gärna lever i bildernas, filmernas och nätets värld. Där är allt lite mer sterilt, tillrättalagt. Det är en värld där du inte precis pruttar, och ingenting luktar. Människor håller ett visst avstånd till varandra. Kylig distansering, kunde man sammanfatta det som.

Idén om naturen och landet är naturligtvis lika tillrättalagd, det syns tydligt i ett kolonistugeområde, där allt är inrutat och litet och sött och puttenuttigt. Naturen är en fond, mot vilken dramat kan utspela sig. Och drama saknas inte, inte ens i kolonistugan. Så nära att man kan se det från där vi sitter sträcker sig ett vitt och blått plastband runt en av lotterna. Det är polisens. För några dagar sedan brann det här. Polis och brandkår fick klämma sig in på de väldigt smala gränderna mellan husen, där inga bilar ryms. Ingen vet ännu orsaken, men det var mångåriga strider mellan ägarna till den brunna stugan och en eller flera av de närmsta grannarna.

Men, diskuterar vi runt korven vi grillar svart på bollgrillen. Inte tänder man väl på någons hus för att man har en grannfejd? Kan det ha varit ett försäkringsbedrägeri? Eller ett misstag? Eller en kortslutning i elsystemet?

När korvarna är riktigt svarta häller vi senap och torkad stekt lök på dem.

Och njuter.

Så länge det går.

-Johanni

#Blogg100

Pust

Untitled

Ibland är det skönt med längre helger. Dagar som går att slösa bort på att sova länge, promenera lite, se några bra filmer, äta alltid när magen knorrar.

Ute ligger dimman tät, luften är fuktigt rå. Det känns, om något, som höst. Ines känns ofta extra mysigt sådana dagar, håller du inte med? Det är väl att släppa taget lite grann. L sa det bra, innan han gick för att sova. Han sa att det kändes både lite som semester, och som att vara på sommarstugan. Och just så kändes det idag.

Hoppas du har kunnat njuta lika mycket. Det gäller att passa på.

Johanni

#Blogg100

Påsktvång

Untitled

Påsken är inte vad den en gång har varit. Det brukade ju vara så att inga filmer fick visas, restauranger fick inte vara öppna. Butikerna var naturligtvis stängda. Det hette långfredagen av en orsak. När jag flyttade till Finland var det ännu så. Påsken skulle…genomlidas. Tid till tanke. Och, traditionellt, förstås kyrka, något jag inte gjorde, varken då eller nu. Men det stod helt klart vad påsken handlade om. Jesu lidanden.

Blandat med att måla påskägg och leta efter de försvunna godisfyllda pappäggen med tyska motiv.

Längtan efter våren. Samtal och dimmiga promenader. Eftermiddagsté. Familjemiddag.

Jag vet inte vilket år det var, men i något skede fick biograferna rätt att visa film. Restaurangerna fick vara öppna. Och nu, i år, är också butikerna öppna över påsken. Det taskiga ekonomiska läget fick till stånd en lagändring, så nu är i princip allt tillåtet. Kommersen vann över tron, skulle man kunna säga.

Jag tycker det är skönt att kunna gå på bio, handla mat, och kanske fönstershoppa lite.

Men.

Tiden för eftertanke minskar. Det enda goda med när allt var stängt var väl att man ”tvingades” umgås med varandra, att tanken saktade in en smula.

Jämför med hur unga växer upp idag. Det är stimulans av så många sinnen som möjligt, så mycket som möjligt. Så att man bara inte får tråkigt.

Jag hade tråkigt som barn. Det är inget som jag rekommenderar. Samtidigt formade det mig som människa. Min fantasi utvecklades. Och min påhittighet. Kanske finns det en fara med att fylla varje sekund av tillvaron med elektronisk stimulans. Kanske finns det en fara med att avreglera allting kring påsken?

Jag vet inte säkert, och gränserna är alltid svåra att dra.

Vad tror du?

Johanni

#Temablogg52

#Blogg100