Han skissar ännu lite slarvigt, lite för ivrigt. Han är rädd att missa essensen, men hoppar över detaljerna. Handen rör sig vant och snabbt. Han behöver inte titta ner på pappret för att veta vad han gör. Det är kanske ett misstag.

Raspandet från den grova pennan väcker uppmärksamhet i den annars tysta lokalen. Ett par några bord bort tittar förundrat på honom och viskar sinsemellan.

Han bryr sig inte. Han har inte tid att vara försiktig. Inte nu, när han äntligen får belöning för sitt tålamod, och de oändliga mängderna blaskigt kaffe han druckit just här, i väntan på just detta.

E sitter i profil emot honom. Hon är helt upptagen av menyn.

Hon funderar på en grönsakssmoothie, men ändrar sig just som hon ska beställa. Tänk om någon ser henne!

• En islatte med sojamjölk, inget socker, säger hon till den unga servitrisen.
• mhm. något mer?
• Öhhh, nej tack. Eller, jo förresten, en cupcake special.
• visst

Nöjd och lite skuldmedveten låter hon axlarna sjunka ner en aning. Hon visste inte att hon spänt sig så. Är det något som är fel?

Klockan på väggen talar om för hela världen att nu är den tjugoen minuter över fem.

Hon gjorde rätt val. Det känner hon på sig.

Paret som tisslande viskat om mannen som betedde sig så underligt betalar och går mot utgången. Det ser ut som om de för ett ögonblick tänkt säga något till E, men det är säkert bara inbillning. Dörrklockan pinglar bakom dem när de går ut.

Johanni

#Blogg100