Det har kommit lite vårkänslor i luften. En ny början. Som omväxling har löpsedlarna inte våld eller rasistiska uttalanden, utan handlar om hela vanliga kändisar som druckit för mycket eller gjort bort sig på något annat sätt. Jag trodde aldrig jag skulle längta efter skvallernytt, men efter det senaste årets löpsedlar känns det både välkommet och lugnande.
Det är så mycket näthat, gatupatruller, hot, nedskärningar, självmordsbombare och bakåtsträvande att vem som helst blir matt. Om det inte är miljöförstöringen som tar kål på oss, om vi överlever klimatförändringarna, ja då är det inre stridigheter som avslutar jobbet.
När vi hade folkomröstning om EU var jag emot vad jag då uppfattade som ett försök att skapa europas förenta stater. Senare har jag sett på EU-projektet som ett försök att göra gott, med en rejäl dos naivitet, makthunger och klumpighet som hinder. EU är, eller försöker vara, the good guy. I förhandlingar med betydligt ondare statsbildningar framstår EU som ett mer sansat alternativ. Trots sina brister känns EU så mycket bättre än alternativen.
Fram till nu har det verkat som om EUs största hot kommit utifrån. Nu har allt förändrats. Strukturen svajar betänkligt. Och svajandes kommer från länder som Polen och Ungern. Länder som ville bryta sig fria från sin östblockshistoria och alliera sig med ”väst”.
Det tog en generation, knappt, innan pendels svängde igen. Extrem nationalism, rasism och xenofobi slår nu igenom, i bjärt kontrast till de EU-regler och överenskommelser länderna bekänt sig då de skrev under avtalen.
Det är en ödets ironi att de östeuropeiska länder som EU skulle ”hjälpa” nu blir trojanska hästar inuti unionen.
Förra årets flyktingsituation är, enligt många, en vattendelare som urholkar EUs kärna. Som visar var vi egentligen står. Och det är sant att flyktingfrågan väckt nationalism till liv i många EU-länder.
Men det är Ungern och Polen som genomför lagförändringarna som kan få mycket mer långgående konsekvenser.
Så skiner solen fram emellan träden. Koltrasten sjunger så vackert på vår gård.
Sent på kvällen tar vi oss till Tavastia. Där är det revolution. Bob Hund kärleksbombar oss fullständigt. Så mycket positiv energi, på full volym. Konserten är kort, alldeles för kort. Men för en liten stund känns världen normal igen. Allt känns bra. Det finns kärlek, det som är vackert, och det som gör livet värt att leva.
En stund är allt bra.

Johanni
#Blogg100