Dags att ge en…

Kramis kramis

Varför inte ge någon en kram? Varför inte unna dig själv något du tycker om? Varför inte säga ja? Det finns alldeles för mycket arga nej. Alla dessa rädda negativa människor. Vad är det som driver dem? Visst vet jag att ilska och rädsla producerar mycket bränsle. Det känner jag ju själv också, som har tendenser till road rage (alla dessa idiotiska medbilister, har de INGET vett i skallen?)

Men sen då? När ilskan rinner till och svordomarna flyger känns det säkert bra. Men sen kommer ågren. Tomheten. Som en utpyst ballong. Lealös. Orkeslös. Magontet efter att ha glufsat i sig en slafsburgarge för fort på mcProfit.

Vad är det egentligen som är så hemskt farligt med att ge någon en chans? Vad är det värsta som kan hända?

Om vi inte börjar ändra vårt beteende, vart tror du det här leder? Inte till något gott, om du frågar mig.

Visst är det svårt. Jag har svårt att säga förlåt. Det känns som om jag tappar ansiktet. Jag skäms. Då blir jag hellre arg. Riktar blicken mot något annat.

Det är inget fel med att bli arg, det som finns där inne måste ju ut. Alternativet är mycket värre.

Men, ibland är ilskan bara en täckmantel.

Det gäller att välja sina fajter.

Och det hela blir en roll. Något som tar över. Och fast du vill göra annorlunda höjer du rösten, eller än värre, handen, igen. Du tycker inte om dig själv när du gör så där. Du skadar dig själv. Det är därför. Därför förlåt, kram, leende och annat ”känslotjafs” är viktigt.

Eller, har jag fel?

Johanni

#Blogg100

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s