Upptäckten kommer gradvis. Insikterna har långa tomma mellanrum. Det är så här det känns att bli äldre. När jag börjar se fram emot en lugn hemmakväll. När jag knappt kan hålla mig vaken på eftermiddagen, eftersom det är siestadags. När jag kommer ihåg något som hände för 20 år sedan, men inte minns riktigt vad jag gjorde förra veckan. När jag med gott samvete sitter i bussen fast den börjar bli full. När jag hittar på ursäkter till varför det är en god idé ett ta hissen istället för trapporna. När jag börjar känna efter krämpor då jag kliver ut sängen. Då jag inte riktigt alltid kan hantera tid, och inte riktigt vet om något hände för 5 eller 15 år sedan, eftersom det kändes rätt så  nyss.

När jag upptäckte vita hårstrån i mitt ändå ganska glesa skägg blev jag glad. Det såg fint ut, tyckte jag. Att kroppen är hängigare är inte like hejsan. Ålder, det kommer smygande. Just därför syns den inte så lätt. Just därför går det att intala sig själv att en är ung.

När också jag började slänga mig med uttryck som att man bara är så gammal man känner sig, då visste jag. Jag hade passerat någon slags gräns. Jag har mera liv bakom mig än framför mig.

Just nu, mitt upp i alltihopat, känns det inte så. Jobbet är stimulerande, och jag känner att jag gör skillnad. Barnen bor ännu hemma, även om de är på väg bort. Ännu är det jag som bestämmer över kroppen, inte tvärtom.

Det enda jag vill säga är att upptäckten kommer gradvis.

-Johanni

#Temablogg52

#Blogg100