Jag har varit här förut. Sett detta rum. Smakat på denna biff. Känt doften av No5. Jag har hört sorlets förväntan, sett blickarna som utväxlats, pilsnabba budskap i en ögonblinkning.

Ändå är jag här för första gången.

Det är inte mitt minne som sviker. Det är bara livets repetitiva karaktär. Vi gör saker om och om igen. Ofta utan att reflektera. Instinktivt.

Och varje gång nästan på samma sätt. Favoritplatsen på bussen. De kulturella referenserna när jag ser en film. Reflektionerna kring mina egna minnen när någon kulturgrej påverkar mig.

Jag skapar och återskapar hela tiden mig själv. I varje givet ögonblick. Jag formar och omformar minnen. Och hela tiden andas jag, denna den mest repetitiva av livsuppehållande omedvetna åtgärder.

Det går lätt rutin i det. Som gör att jag missar hur oerhört häftigt det egentligen är. Att leva.

Alla dessa vändor i bassängen. De kan synas identiska. Men det är de inte. Varje givet ögonblick bär på sin egen berättelse. Varje dag är jag ny.

Fast jag känner mig gammal.

Och återberättad.

Johanni

#Blogg100