Det finns ett lugn som infinner sig, ungefär en gång om dagen. Ofta ganska sent på kvällen. Ute har mörkret fallit. Takten är lugnare. Det är ett lugn som liknar känslan av att komma ikapp. Ungefär som andra andningen när man springer eller simmar. Kroppen och själen berör varandra. Dagens tunga och stressfyllda värv blir till en känsla av förnöjsamhet. Vet du vad jag menar? Som att kroppen är trött och du har gjort ett anständigt dagsverke.

Annars är mitt jobb för det mesta immateriellt och därmed osynligt. Stressen kan bli en ovana som det är svårt att göra sig av med. Kanske är det en del av själva definitionen på en ovana. Att den hakar sig fast, och du vet att du inte borde, men…

Tyngden i kroppen är en påminnelse om det fysiska rummet.

Lugnet sprider sig som någonting varmt längs nervbanorna. Det återställer, reparerar och bygger upp. Något behagligt pumpas också ut i blodet, gör mig leende.

I ett tillstånd av nästan olidlig lätthet är påminnelser som denna just så bra, och så viktiga.

För, vi lever inte av tanken allena.

Johanni

#Blogg100