Det säger spraak. Det säger knicks. Sen slocknar allt. Man inser det inte förrän det händer en själv. Strömmen går. Strömmen! Lamporna slocknar. Nätet slocknar. Dammsugaren slocknar mitt i städningen. Kylskåpet och frysen slocknar. Det går inte att laga mat. En så liten enkel sak, och lägenheten är plötsligt oanvändbar. Vi ringer jouren. Han säger vi ska gå och titta på elskåpet. Det gör jag. Jag nuddar vi huvudströmbrytaren, och två blå blixtar slår ut. Men propparna går inte. Jag rör inte det skåpet något mer.

Han kommer och pillar lite, säger att det är ett tydligt fel på huvudbrytaren. Elmätaren är gammal, lika gammal som huset, från 1954. Plötsligt bara slutar den fungera. Den har tjänat troget i alla dessa år, säkert längre än vad som ens ursprungligen planerades. Men nu är det slut. Kaputt. Jourkillens försöker få tag på en elektriker, men eftersom det är helgdag når han ingen. Så han säger att vi ska använda så lite el som möjligt, som fixar han en elektriker till nästa dag.

Varje gång vi tänder en lampa säger det antingen klick eller sprak i elmätaren.

Det känns farligt. Som om det kan börja brinna. Vi sitter i stearinljus, lagar ingen middag, ser inte på tv. Går och lägger oss tidigt, efter att ha dubbelkollat batterierna i brandvarnarna.

Det är först när man själv råkar ut för något sådant som det blir uppenbart. Att vara utan el, eller att bli hotad, eller att bli dumpad. När du själv är med om det känns allvaret i det. Att läsa om det, eller se det på TV, har inte alls samma effekt. Även om vi är utrustade med en ordentlig dos empati. Det förblir på ett abstrakt plan. Något som känns orättvist, eller fel, men som inte påverkar livet i övrigt. Något som du kan lämna bakom dig och gå vidare ifrån.

Jag sover oroligt den natten.

Johanni

#Blogg100