Han rycker till, plötsligt klarvaken. En avtagande känsla av oro domnar bort i lederna samtidigt som han börjar kunna fokusera.

För bövelen, att det kunde vara hett.

Var är han någonstans? Den där blå väggen, skuggorna som spelade i taket…nej, han ger upp.

Sjunker ner på kudden igen, huvudet fuktigt, tungt. Han sluter ögonlocken. Försöker locka fram ett minne genom att inte se rakt på det. Försöker istället höra det.

Ett klirr av…flaskor? Han känner med tungan i sin torra gom. Ouzo?

Han blir våldsamt törstig, och tappar så koncentrationen. Han ger upp försöker att minnas och sätter sig upp igen. Vatten. Finns det en karaff här någonstans?

Ja, där, brevid tvättfatet. Vågar han dricka? Hjärnan bryr sig inte, den behöver blött. Han sveper ett glas. Vattnet är ljummet. Sedan häller han motsvarande ett par glas över sitt feberheta huvud.

Det svalkar.

Nu ser han att rummet inte har någon dörr. Istället hänger ett gammalt brunrött draperi över dörröppningen.

Hur länge har han sovit? Värmen och ljuset gör honom desorienterad. Han vet inte riktigt vad han ser och vad som följde med från drömmen.

Nu hör han det igen. Något som klirrar. Inte i huset, men inte heller så långt borta.

Istället för att gå fram till dörren (eller fönsteröppningen) och titta ut sätter han sig på sängen igen.

Låt dem svettas lite, tänker han.

Två kan spela det här spelet.

Johanni

#Blogg100