Jo, jag vet. Jag borde ju har stängt skärmen för länge sedan, efter att först ha skrivit detta. Och så skulle jag sova min skönhetssömn som bäst.

Istället fastnar jag på nätet. Igen. Skvaller, dumheter som Trump säger, minnesrunor över död kvinnlig arkitekt, nya Tesla-modellen, olycka i Indien, Microsoft-nyheter, en väns katt har gått bort. En vän har blivit chef för Lillan och släpper en selfie framför ingången. En kollega sätter ut en rolig  bild med kommentar från årsmötet här i Jakobstad som jag är på som bäst. Den måste jag förstås dela. Ja, det gamla vanliga med andra ord. Och plötsligt försvann en timme. Eller två.

Att slösurfa, uppdatera sig, komma ikapp i flödet. Att inte behöva ta sig i kragen, skriva klart, gå och sova. Det finns något lugnande med detta. Som terapi. Världen, i all sin futtiga glans, finns fortfarande kvar. Ett leende där, ett upprört ögonbryn där. En sportdåre där, en bild av 1,2 miljoner ballonger som släpps samtidigt, en dokumentär om hur sy- och knappnålar blir till (fascinerande, jag blev och titta på hela berättelsen). Uppdatering av diverse statusar på diverse sociala media. Bland annat nyheten att vårt nyaste podd-avsnitt (som handlar om roller) finns ute nu, på bit.ly/livlinan. (Rekommenderas!).

Det är faktiskt som att surfa på elektriska vågor. Att kika in, hänga på, dra vidare. Det är mycket mer interaktivt, lärorikt och engagerande än att till exempel se på tv. Visste du till exempel att Microsoft bygger en ”hololens” (https://www.facebook.com/microsofthololens/?fref=ts) Om och när den börjar fungera kommer den att kunna få mycket stor betydelse för till exempel lärandet! Och så läser jag att Microsoft borde begrava Lumia-telefonen och börja göra Surface-telefoner istället. Kanske har skribenten rätt, men om/när det går så försvinner också en bit finländsk teknikhistoria. Det kommer att kännas sorgligt.

Johanni

#Blogg100