Sanatorium

Allotment map

Man har sagt mig att jag befinner mig på ett sanatorium. Ett vilohem för sinnessvaga. Men det kan väl ändå inte stämma! Alla verkar ju så trevliga! Så…normala!

Men herregud människa vad är det ni säger! Kommer ni då verkligen inte ihåg någonting?

Såså, ingen orsak att bli uppbragd. Ni måste tänka på cholera-halterna. Ni, min bäste doktor, ni om någon borde ju veta det! För, oss emellan, ni är väl doktor här? Ni är är inte en sån där inbilliningssjuk. En sån som är intagen för nerverna, men spelar doktor?

Vafalls, tvivlar ni på mitt ord! En grov skymf, det må jag säga.

Såså, ingen orsak att bli uppbragd. Här, sitt ner, jag ska ringa efter lite té. Vet ni, de har de godaste smörkakor jag har ätit här sedan jag var barn.

Har ni varit här ända sedan ni var barn!

Nej, ni missförstår. Min mor, salig vare hennes minne, hon brukade skryta om tant Evelinas kakor. Det är inte mycket jag minns nu av mor. Men det minns jag. Ah, att bita i det spröda minnet. Av mor. Nejnej, jag menar förstås kakan. Vet ni, det snurrar nog lite i huvudskålen ännu, när så egendomliga grodor hoppar ut. Det är bäst jag sätter mig här lite. Bara en helt kort stund, så att snurrandet upphör.

Ni hör inte röster också?

Förlåt, hur sa? Ni förstår, min hörsel, den är inte vad den en gång var. Nu för tiden får jag vara glad om jag hör ångvisslan.

Nej, det var inget, sitt ner ni. Det gör er säkert gott.

Ja, en gin&tonic skulle sitta gott nu, men det är inte att tänka på. Det är mycket strikta här, förstår ni. Hit kommer man för vattnet. Luften. Och renheten. Då går det ju inte an att de intagna tar sig en huttalutt i tid och otid. Nej vet ni, det står i reglementet.

Jaså, det säger ni. Och ni har läst reglementet?

Absolut inte. Det är strängeligen förbjudet. Det står i paragraf ett.

Jaha, på det viset. Säg mig, ni har inte hört talas om her Andersson?

Han i rum 4? Nä, inte alls. Hurdå? Vad ska ni med honom? Är det lobotomeringsrådet nu igen? Får de aldrig nog?

Glöm det. Nu tror jag att jag hör cymbalerna. Det är min signal.

Signal? Nu förstår jag inte riktigt.

Johanni

#Blogg100

Sökande samtal

livlinan_episod6.jpg

Klockan är nästan 10 och Kerstin kommer gående över det vindpinade torget. Kaffet är serverat, det ryker lite ur kopparna. Toffe gör en soundcheck. Vi småpratar lite, ivriga att komma igång, nervösa över hur det ska gå. Björn har tagit med sig några papper som han sätter på bordet brevid kaffekoppen. En röst i örat säger att bandet går. Pia ser mig i ögonen, nickar, och vi börjar.

Det hela började ett och ett halvt år tidigare. Vårt samarbete med Hufvudstadsbladet kring en ny blogg hade kommit igång. 8 skribenter från hela landet delade på en gemensam plattform, bloggen Livslärd. De hade en sak som förenade dem. De arbetade alla med fri bildning. Plötsligt fanns en arena där den fria bildningen syntes. Tankar kring kunskap och lärandets betydelse samsades med vardagsfunderingar och ögonblicksbilder från folkhögskolor och arbisar. Bloggen gav mersmak. Jag, och många med mig tycker att det livslånga lärandet är en viktig men ofta osynlig del i samhället. Både du och jag lär oss hela tiden, det ligger i vår natur. Vi kan inte låta bli.

Kunskap som vara

De senaste årens fokus på mätbara resultat har lett till en snedvriden diskussion. OECD:s PISA-undersökning har fått oss att diskutera placeringar istället för innehåll. Som om lärande är en tävling.

Från statligt håll nämns utbildning ofta som ett verktyg, än för att höja konkurrenskraften, än för att hantera strukturomvandlingar.

Jag förstår hur de tänker, men de har fel. Kunskap, bildning och lärande är viktigt för att hantera förändringar. Att mäta kunskap är svårt, men säkert lockande. Frågan om kunskap och om lärande är mycket större. Jag tror människan som varelse är social och nyfiken. Vi måste kunna diskutera vad vi uppfattar som kunskap, hur vi lär oss, när och varför.

Vi har länge arbetat för att försöka ändra på den gängse synen och bredda frågefältet, men inte riktigt vetat hur. Våra bloggar hade inte läsare, våra hemsidor hade inte besökare. Våra poddar förblev ganska ohörda. Vi var inte intressanta, och vårt budskap var inte genomtänkt. Bloggen Livslärd visade vägen, både genom sitt nya grepp och genom att det var ett samarbete med en etablerad mediaaktör. Vi fick läsare. Vi blev trovärdiga.

Nu hörs vi också

Det heter ibland att hungern växer när man äter. Efter framgången med bloggen kändes nästa steg naturligt. I mitt förra liv arbetade jag på radion. Jag insåg det inte då, men jag förstår nu att det vi gjorde var folkbildning. Jag har länge drömt om ett forum där den fria bildningen och det livslånga lärandet kan utveckla sina tankar och delta i det offentliga samtalet. Bloggen är bra, men den saknar ett väsentligt element. Dialogen. En grundtanke som genomsyrar den fria bildningen är samtalets värde. Jag läser gärna böcker, men sedan vi startade en bokcirkel för några år sedan, uppmuntrade av Svenska Studiecentralens bokcirkelkampanj, har läsandet blivit något helt nytt. Nu samtalar vi om böckerna, diskuterar vad vi läst, vad vi förstått, och vad vi tänker om det. Det är hundra gånger roligare än att ”bara” läsa tyst för sig själv.

Våren 2015 tas de första kontakterna. Av en tillfällighet nämns ordet poddcast i rätt ögonblick. Det visar sig att YLE mycket väl kan vara intresserade. I och med att bolaget i sin nuvarande strategi uttryckligen skall och vill samarbeta med utomstående erbjöds vi en möjlighet att försöka.

Så här sitter vi nu, Björn Wallén, rektor vid Lärkkulla, Kerstin Romberg, pensionerad rektor från Västra Nylands Folkhögskola, undertecknad och radiojournalisten Pia Abrahamsson. Vi sitter (som du ser på bilden) runt ett kaffebord. Vi har inget manus, bara en massa tankar, och rejält med kaffe. Vi valde bort studiomiljön för Lilla Kökets kafé i Ekenäs.

Vi är lite nervösa. Ett gott samtal, hur går det till? Temat har vi valt i förväg, utgående från ett tidigare blogginlägg. Hur det första avsnittet blev? Det kan du höra på Ale Arenan.

Faktabox:

Poddcasten Livlinan utkommer med ett nytt avsnitt i månaden. Den är ett samarbete mellan YLE och Bildningsalliansen. Det är samtal runt kaffebordet. Om sånt som är viktigt. Om sånt som är vanligt. Om sånt som är angeläget. Om sånt som är jobbigt. 4 röster, ett ämne. Du kan höra Livlinan på http://bit.ly/livlinan

Mosaik

passage

Nu spelar ju inget av det där någon roll längre. Det var så länge sedan, allt har blivit något annat sedan dess. Men då, då kändes det viktigt. Som någonting påtagligt, något som lovade förändring. Och visst, kanske låg det nånting i den känslan. Kanske hade allt det där en del av förändringen. Men sedan, sedan gick livet vidare, och om det lämnade några spår kunde åtminstone inte jag se några. Kanske de gick att spåra med infrarött filter? Kanske en tidshund skulle kunna få upp spåret. Men egentligen, är det så viktigt? Det har varit, det är inte längre.

Inget är längre.

Det har blivit något annat. Varken bättre eller sämre. Världen funkar inte så. Världen är energi, och den försvinner inte även om sakerna tappar sin tillfälliga form. Teorin om entropin missar det relevanta. I ett tillräckligt stort perspektiv syns det klart och tydligt. Men människan är ju förstås sedan inte så bra på större perspektiv.

Det är en begränsning som ligger i livsformens dna. En självcentrering som tillåtit en längre överlevnad av det fysiska kärlet än normalkurvan. Men, liksom alla överlevnadsmekanismer, kommer den med ett pris. Och i detta fall är då en del av priset oförmågan att se saker och ting i ett tillräcklig stort perspektiv.

Här avbryts mina tankar av en doft. Vi borde vara skyddade, även ute på balkongen, där jag just nu sitter. Men, det tycks inte doften bry sig om. Den lockar äldre delar av hjärnan att vakna och reagera.

Det är, just därför, en utomjordisk känsla. Något bortom orden. Ett skirt, nästan flytande tillstånd. Honung och nytvättade lakan.

Jag är sex år och står på gården. Tunga vita lakan hänger på tork. Det är inte soligt, men vinden och den relativa värmen kommer nog att göra jobbet lika bra.

Solen var där för en stund sedan, men nu har den bestämt sig för att gå i gömman. Jag har slutat leta. Fast jag bara är sex vet jag redan att solen har sina egna bevekelsegrunder. Jag tänker inte ens blir sur på den.

Just nu fylls mina näsborrar av en doft.

Jag suger in den i mina lungor. Omedveten om omvärlden bara står jag där. Om någon skulle se mig trodde de säkert jag var en imbecill.

Men ingen ser mig. Vuxna ser överhuvudtaget inte små barn, de är för långt ner. Himlen ser de inte heller, de är för upptagna med att skynda sig framåt.

Jag, har släppt allt jag har för händer och går in i doften.

Den lockar.

Johanni

#Blogg100

Som en tjuv om natten

Untitled

Upptäckten kommer gradvis. Insikterna har långa tomma mellanrum. Det är så här det känns att bli äldre. När jag börjar se fram emot en lugn hemmakväll. När jag knappt kan hålla mig vaken på eftermiddagen, eftersom det är siestadags. När jag kommer ihåg något som hände för 20 år sedan, men inte minns riktigt vad jag gjorde förra veckan. När jag med gott samvete sitter i bussen fast den börjar bli full. När jag hittar på ursäkter till varför det är en god idé ett ta hissen istället för trapporna. När jag börjar känna efter krämpor då jag kliver ut sängen. Då jag inte riktigt alltid kan hantera tid, och inte riktigt vet om något hände för 5 eller 15 år sedan, eftersom det kändes rätt så  nyss.

När jag upptäckte vita hårstrån i mitt ändå ganska glesa skägg blev jag glad. Det såg fint ut, tyckte jag. Att kroppen är hängigare är inte like hejsan. Ålder, det kommer smygande. Just därför syns den inte så lätt. Just därför går det att intala sig själv att en är ung.

När också jag började slänga mig med uttryck som att man bara är så gammal man känner sig, då visste jag. Jag hade passerat någon slags gräns. Jag har mera liv bakom mig än framför mig.

Just nu, mitt upp i alltihopat, känns det inte så. Jobbet är stimulerande, och jag känner att jag gör skillnad. Barnen bor ännu hemma, även om de är på väg bort. Ännu är det jag som bestämmer över kroppen, inte tvärtom.

Det enda jag vill säga är att upptäckten kommer gradvis.

-Johanni

#Temablogg52

#Blogg100

Tre saker som får mig att gå BOOM

Don't enter

3. Smulor på bordet

Jag vet inte varför, men det irriterar mig allt mer. Jag menar, det är ju så lätt att torka bort dem, varför låta bli?

2 .Halvöppna dörrar

Glaset är halvfullt, men dörren är inte halvöppen, den är bara störande. Den står på svaj, varken här eller där. Samma sak med skåpdörrar och byrålådor. Mittemellantillståndet är frustrerande. Det ser…stökigt ut.

  1. Trafikdårar

De finns överallt. De cyklande velcromännen i neon som inte bara har dödslängtan, de vill också ta med sig andra ner i djupet. De facebookande bilisterna som tycker de får köra mot rött, dubbelparkera på trottoaren, eller köra om hur och när som helst. De självupptagna gångtrafikanterna som går mitt ut i gatan om de plötsligt får en ingivelse att göra så, som tycker cykelbanan är ett utmärkt ställe att gå på, och som gärna fyller trottoarerna med sina väskor, kassar och liv, så att ingen annan ska komma fram.

Vad är dina topp-3 hatmoment och varför?

Johanni

#Blogg100

Social selling

DSC00175

Imorse var jag på frukostseminarium. Företagen Dingle och Meltwater arrangerade. Platsen var Kinopalatsi i Helsingfors, i den största biosalongen. Kön till registreringen var enorm, det ver helt enkelt proppat med människor som ville höra mer om tekniker för att engagera sin kundgrupp via sociala medier. I två timmar fick vi sedan ett kompakt set med ny utveckling och nytt tänkande inom just detta område. Det var intressant, och mycket som jag inte känt till, eller hört om tidigare. Bland annat lärde jag mig hur mycket resurser som en vettig närvaro i olika kanaler förutsätter. Sociala medier är idag mycket mer än marknadsföringskanaler. Det är mötesplatser där företagen både aktivt söker upp sina kunder och finns tillgängliga för dem nästan i realtid. Det handlar om brand management, aktiv synlighet, försäljning och kundtjänst. Just integrationen av alla dessa tjänster har potential att ge mervärde. De företag som flyttat sin kundtjänst till sociala medier har också fått positiv respons från olika kundgrupper.

Jag lärde mig också att de modigaste företagen aktivt använder sitt reklamutrymme för att ta ställning i dagsaktuella samhällsfrågor. Från USA hörde vi om prisbelönta #likeagirl -kampanjen. Från Finland såg vi exemplen från Finnmatkat (två män pussas i en film) och DNA, telefonoperatören som bara några timmar efter den uppmärksammade könsnormeringskampanjen från sannfinländarnas ungdomsförbund följde upp med en egen motkampanj.

För att lyckas med synlighet och för att engagera sin publik och sina kunder krävs förmåga till empati, beredskap att ta ställning, och flexibilitet att reagera snabbt. Om du vill använda ditt publika utrymme till att ta ställning i dagsaktuella och kontroversiella frågor måste du förstås väga fördelarna mot nackdelarna. Du måste också vara beredd att förklara dig och gå i svaromål. På frågan om vad som är det viktigaste marknadsföringsverktyget svarade till exempel DNAs kundtjänstansvarige hjärtat. Det du gör och det du säger måste komma från hjärtat. Därför har de sektioner som arbetar på sociala medier stor frihet inom företagen att utveckla egna tonfall, inom ramen för företagens kärnvärlden och centrala budskap. Det måste helt enkelt komma från människor. Där är personliga kommentarer, humor och självironi starka element att använda.

Och då tänker jag att vi inom tredje sektorn ju alltid varit starka på just detta. Att våga vara oss själva, att tro på det vi själva säger. Att leva som vi lär. Men vi är ofta inte så bra på att förmedla det. Där har vi massvis att lära av den privata sektorn. Tror jag.

Johanni

#Blogg100

 

Sen

Nya Drumsö

Senare i programmet får ni höra szvingos nyaste singel, men först, en gammal goding. Det är ännu 63 minuter kvar av den här matchen, men till näst möter Manchester City Crystal Palace. Liverpool spelar mot Bournemouth borta, sedan mot Swansea hemma. Du ska jobba i ditt anletes svett, så får du din belöning i himlen sen. tyst nu och koncentrera dig, så går det bra imorgon.

Det är mycket som händer sen. Det är inte mycket som händer nu. Spara för din pension, så får du avkastning om 35 år.

Vad tog leva för dagen vägen? Njutandet? Ibland känns det som om vi är så fast med blicken i framtiden att vi glömmer nutiden. Jag tycker också om att planera. Att drömma. Fantisera om det som kanske kommer sen.

Samtidigt. Det blir lätt mycket fokus på löften om något som (kanske) kommer sedan.

För livet fortsätter ju hela tiden. Också i ”transportsträckorna”. I bussen på vägen hem. Under en dag på jobbet när ”inget speciellt” händer. I kassakön på Lidl. Det är bara så lätt att tappa bort den insikten. För mycket är ju väntande. Väntan på nästa lön. På sommaren. På lottovinsten.

Fast vi har den framför ögonen. Om vi bara tänkte efter.

Johanni

#Blogg100

Men du, ska vi faktiskt…

Untitled

-Men du, ska vi faktiskt?

-Jaa, det ska vi väl. Eller?

-Jag vet inte.

-Ja men vill du inte.

-Vill du?

-Sluta!

-Vadå?

-Du gör alltid så där.

-Vadå?

-Bara sluta. Om du inte vill längre, säg det!

-Det är väl inte bara jag heller.

-Det var du som började.

-Var det inte.

-Jaha. Nu vill jag i alla fall inte.

-Surpuppa.

-Stubbis.

-Kommer det nåt på TV?

-Vet inte. Varför byter du samtalsämne?

-Sätter du på té?

-Mhm. Strax.

#Blogg100

Dags att ge en…

Kramis kramis

Varför inte ge någon en kram? Varför inte unna dig själv något du tycker om? Varför inte säga ja? Det finns alldeles för mycket arga nej. Alla dessa rädda negativa människor. Vad är det som driver dem? Visst vet jag att ilska och rädsla producerar mycket bränsle. Det känner jag ju själv också, som har tendenser till road rage (alla dessa idiotiska medbilister, har de INGET vett i skallen?)

Men sen då? När ilskan rinner till och svordomarna flyger känns det säkert bra. Men sen kommer ågren. Tomheten. Som en utpyst ballong. Lealös. Orkeslös. Magontet efter att ha glufsat i sig en slafsburgarge för fort på mcProfit.

Vad är det egentligen som är så hemskt farligt med att ge någon en chans? Vad är det värsta som kan hända?

Om vi inte börjar ändra vårt beteende, vart tror du det här leder? Inte till något gott, om du frågar mig.

Visst är det svårt. Jag har svårt att säga förlåt. Det känns som om jag tappar ansiktet. Jag skäms. Då blir jag hellre arg. Riktar blicken mot något annat.

Det är inget fel med att bli arg, det som finns där inne måste ju ut. Alternativet är mycket värre.

Men, ibland är ilskan bara en täckmantel.

Det gäller att välja sina fajter.

Och det hela blir en roll. Något som tar över. Och fast du vill göra annorlunda höjer du rösten, eller än värre, handen, igen. Du tycker inte om dig själv när du gör så där. Du skadar dig själv. Det är därför. Därför förlåt, kram, leende och annat ”känslotjafs” är viktigt.

Eller, har jag fel?

Johanni

#Blogg100

Varumärken är vi allihopa

IMG_1165Så blir jag förbannad på något dumt som regeringen säger. Och jag går ut på Facebook och kommenterar det. Andra håller med. Någon sätter igång en namninsamling. Någon kanske arrangerar ett event. Reaktionen är snabb, nästan instinktiv. Det tog inte länge förrän sökmaskinen google hade upphöjts från en enskild aktör bland mågs till att bli verbet vi associerar med att göra en sökning på nätet. Vi googlar något. Men, vi facebookar också något. Detta har, intressant (och kanske signifikativt) inte blivit verb. Facebook har ändrat förutsättningarna för hur vi kommunicerar, och trots alt det talas om det ibland, talas det inte alls tillräckligt mycket om det.
Vi organiserar på ett sätt som aldrig varit möjligt innan sociala medier kom. Vi gör på samma sätt som den splittrade egyptiska oppositionen gjorde då de störtade Mubarak.
Och jag tycker om det. Tycker om känslan av möjligheter, öppna horisonter.
Jag sätter ut en serie med tweets om det. Att gå från tanke till ord så snabbt, det är nästan berusande.
Sociala medier vibrerar ibland. De genererar energi. De ger dig kraft och styrka. De ger dig en kick. Får dig att känna dig uppkopplad, inne i spelet, nära det som händer. En aktiv part.
Eftersom dina meningsmotståndare också syns tydligt på samma sociala medier ägnar du lätt en hel del tid åt att besvara dem, kritisera dem, håna dem, varna för dem, skratta åt dem.
På kort tid har nättroll och folk med mycket dimmiga åsikter fått fotfäste i det som går för offentligt rum i våra dagar. Och det är oroande. Hatretorikens gränspålar flyttas hela tiden framåt. Allt mer absurda saker assimileras och blir normaliserade. Det som var otänkbart att säga offentligt igår är nästan ok i dag och imorgon höjer få ens ögonbrynen längre. Sociala medier har börjat lukta. Missbruk av den inneboende potentialen och kraften ökar.
Men det finns en sak som oroar mig mycket mer.
Privatiseringen av det offentliga rummet.
Allt jag säger, tycker och uttrycker på sociala medier är paketerbart, och slussas ut i olika mediakanaler. Allt blir till innehåll som lockar besökare, som gör mediet attraktivt för annonsörer, och för de som vill analysera kundbeteenden och trender.
Allt följer dessutom vissa algoritmer. Vi användare genererar det som uppfattas som värde i ett socialt medium. Samtidigt ser vi inte allt, har inte kontroll över flödet. Vi ger också upp upphovsrätten till de delar av våra liv som vi delar socialt.
Min kritik mot sociala medier utgör inget undantag. Detta är den användargenererade innehållsproduktionens andra skede. Vi kan kalla den för guldåldern. Det finns inga regler för hur spelet skall gå till. Företag som satsat mycket pengar på att utveckla sociala medietjänster börjar nu begripa hur de skall maximera vinsterna från sina investeringar. Det är ju inte av godhet de investerat.
Papperstidningar och TV slukas av detta nya koncept.
Musik och film går samma väg.
Det som jag får ut av detta som enskild individ är en kanal för mina tankar. Och ett varumärke. I slutfasen av en extremt individkultifierad utveckling ligger nämligen tanken och väntar på att slå igenom. I morgondagens mediala samhälle är vi alla våra egna varumärken. Det vi skriver, tweetar, tänker, fotograferar, filmar, delar, är alla delar av vårt privata brand. Vi säljer oss själva på en åsikternas och kändisskapets marknad. Det är vad vi får i utbyte, det vi tar hem från transaktionen. Jag vet inte ännu vem som vinner mer där. Vad tror du?

Johanni
#Blogg100