Sluten. Kantstött. Uppluckrad. Medgörlig. Samboende. Tvångslösning. Insats. Uppföljningsmanöver. Hästpatrull.
Vilsegångare. Smörsångare.
Elfenben. Myrapotek. Snabbfix. Tveklöst. Gubbslem.
Utantill.
Smörgåsbord. Dillmajonäs. Epåletter.
Vetgirig? Handelsbod.
Fortsättning. Fartbegränsad. Avtackad. Kaffesump.
Tulpanbad.
Ja, det är klart att det finns ett mörker i mig. Finns det inte i dig? I mörkret bor allehanda säkert som inte tål dagsljus. Nångång trodde jag att stället behövde dammas av och rensas ut. In med lite fairy och skura, ta fram ljuset. Lite som att jag tyckte man alltid och i alla sammanhang skulle vara fullständigt ärlig, no matter what. Det var inte så lyckat, kan man säga…
För, handen på hjärtat, är du inte också lite fäst vid dina demoner? Du känner dem väl, ni har vandrat länge tillsammans. Jag börjar förstå tanken om att man ska vårda sina fiender. De triggar dig, ger dig ork, lust att kämpa. De representerar allt du inte tror på, eller respekterar.
Ett liv utan mörker skulle bli…ja…sterilt?
Idén att mörkret skulle komma utifrån är för mig absurd. Vi bär världen inom oss. Vi består av både mörker och ljus. Deras växelspel ger livet sälta. Mörkret är förstås också farligt, tro inget annat. Jag talar inte om något dadda-med leksaksmörker. Inget man leker med, eller slentrianmässigt slänger sig med, för att verka cool.
Jag talar om ångest, depression, gränser. Utsatthet. Tillfällen då du inte vet om du kommer att klara dig. Veckorna efter att ha blivit lämnad. Tiden efter beskedet om den obotliga sjukdomen. Telefonsamtalet du aldrig ville få.
Mörkret är svart, med långa taggiga tentakler. Mörkret är förföriskt, med tomma löften.
Och ja, jag menar att vi bivit dem vi är också tack vare detta mörker. Det är en del av oss, det är en del av att finnas till. Det är inget att längta efter. Inget att bjuda till bords.
Man skämtar inte om den sortens mörker. Lika lite som man ska förneka den.
För mig handlar det om att bemöta det. Hantera det. Göra mitt bästa.
Och lita på att livet bär.
Dagen efter, och det känns. Kroppen är tung, och tankarna går lite långsamt. Igår tog jag ut reserverna, idag behöver batterierna laddas. Det där med återhämtning och paus blir allt viktigare, känns det som. Inte för att det finns mer tid över för att vila, men för att kroppen kräver det. Jag sitter framför skärmen, vet att jag borde göra vissa saker, men se nej, det är helt omöjligt. Jag borde skriva klart nyheterna, jag borde fylla i reseräkningarna. Istället sitter jag och slösurfar, skivar mejl, letar efter berättelser att dela i sociala medier.
Jag tror det är en mänsklig reaktion. Vi kan inte, och ska inte, arbeta oavbrutet. Ibland måste det till en paus.
Det kan bara vara svårt att ge sig den tiden. Det känns lite som fusk. Eller som en genväg.
Som om mycket jobb i sig är bra, och det normala.
Så är det ju inte, egentligen.
Ändå.
Det är lockande att mäta sig själv i termer av framgång. Hur många mails skickade, hur många länkar delade, hur många deltagare registrerade. Trot att jag inte tror på de måttstockarna ligger de altid nära till hands. Som att jag försöker bevisa mitt värde genom att jobba ashårt.
Det är ju rätt korkat, egentligen. Ingen kräver, eller förväntar sig det av mig.
Jag gör det helt på eget initiativ.
Varför?
Kanske delvis för att jag njuter av farten. Det ska hända mycket, hela tiden. Under ytan skall katastrofen ligga och lurpassa. Vi ska inte ha full kontroll, allt ska inte vara minutplanerat. Vi ska ha möjlighet att improvisera, och hitta nya lösningar.
Flera bollar skall helst vara i luften samtidigt. Och idéerna kommer. Allt som kan göras. Allt som bör göras. Allt vi redan gör.
Imorgon kör vi igen.
Godnatt kamrater, som Igge brukar säga.
Jag vet inte när jag senast skulle ha stått så långe under en och samma dag.
Fötterna värker nu.
Men det var värt det. Idag ordnade vi ett stort seminarium om den digitala vardagen. Över 40 människor från när och fjärran satsade en hel dag på att lyssna på våra 13 föreläsare. Ja du läste rätt, 13! Jag vet inte om vi nånsin ordnat ett endags-evenemang med så många föreläsare. Vi satt i festsalen G18 i SFV-huset i Helsingfors. De flesta presentationer var begränsade till 15 minuter, med tid till frågor. Och publiken var både frågvis och nyfiken. Det blev flera gånger riktigt intressanta samtal.
Under dagen samlade vi in de bästa kommentarerna och bilderna under tagen #inkluderaflera. De finns också utgivna i en Storify (https://storify.com/larjanko/inkludera-flera).
Jag var orolig att ingen skulle komma, vi började marknadsföra så sent. Förra veckan hade vi 13 anmälda. De sista dagarnas slutspurt var desto intensivare….Till min stora glädje var intresset stort, både för att delta och för att presentera. Så vi fick representanter från Finansministeriet (som i Finland är huvudansvariga för att koordinera digitaliseringen), vi fick Helsingfors vice stadsdirektör Pekka Sauri, vi fick en av de riktiga pionjärerna inom öppen data, Asta Manninen och en hel hop intressanta människor till att komma.
Och de berättade. Jag tror vi alla som var med idag fick en känsla av hur mycket det är som händer just nu, vilka möjligheter det finns, och lite om vilka visioner som driver arbetet framåt. Det som kan kännas svårgreppbart och abstrakt blev här väldigt tydligt.
Det roligaste var kanske just mångfalden, att få så många olika inspel, som alla bidrog till en mosaiksnapshot av det digitala Finland 2016.
Men nu, nu är jag riktigt trött. Nu ska jag sova.
Om du är nyfiken på presentationerna, och på vad nätverket inluderaflera håller på med, gå in på www.inkluderaflera.fi, eller gå med i vår facebooksida med samma namn. För vi behöver dig också! Alla behövs.
Det spelar ingen roll hur fort du springer. du hinner aldrig fram. det är inte meningen. själva poängen ligger i att du springer. målet finns inte. vi ser på hamstern som springer i ett hjul och ler snett, ser den inte att den inte kommer någonstans?
man kunde med rätta ställa samma fråga till oss. gång på gång gör vi om samma misstag. vi lär oss helt enkelt inte. eftersom vi har kort minne känns varje gång som den första, och det gör tillvaron uthärdlig. förutom då du drabbas av total recall. och ser alla dumma och onödiga fel som leder till dumt och onödigt lidande.
lidandet är på riktigt. och vi kan inte helt undkomma det, ens i den bästa av världar. sån är existensen. men all denna dumhet, girighet och kortsynthet gör mig förbannad. vi säger ibland nedlåtande att någon är navelskådande, och menar att hen bara ser inåt. det är lite ironiskt med tanke på att vi som ras gärna och ofta väljer att inte se längre än nästippen. kanske är vi lata. kanske är löftet om omedelbar belöning så lockande att vi inte kan hålla oss.
konsekvenserna är tyvärr omfattande. vi förstör planeten vi bor på. vi har ihjäl varann över löjliga saker. vi strävar efter grannlåt och kliver gärna över lik. och jag undrar om vi måste bete oss så här. om det ligger i vår natur. eller om vi själva har gjort och fattat dessa val. om vi med vett och vilje fäller trädet vars högsta gren vi sitter på. är mänskligheten så arrogant? jag skulle gärna svara nej, men jag är ärligt talat inte säker.
en kort titt i facebook-strömmen bekräftar. vi lemlästar, förnedrar, hotar eller dödar allt och alla som inte behagar oss. det är en grymhet som vi bejakar som släkte. Och i detta ligger fröet till vår egen undergång. Eller? har jag fel?
Min kollega Rosa Maria Torres besökte Finland i höstas. Hon är expert på livslångt lärande, och har rest runt stora delar av klotet för att besöka skolor. Hon är bland annat intresserad av läromiljöer, och deras effekt på inlärning. Vi tog en tur till Borgå för att besöka Akan, Folkakademin. Det som lockar i Finland är bland annat de höga PISA-resultaten, även om hon (liksom jag och många andra) är kritisk både till mätmetoder och innehåll. Innan besöket hade hon googlat och läst på om flera olika grundskolor. Hon berättade att ett par av dem var rätt duktiga på att marknadsföra sig själva. De var moderna, med innovativa metoder och öppna läromiljöer. Så hon var nyfiken. Hon ville se det med egna ögon.
Det hon såg motsvarade inte beskrivningarna.
Det var intressant att diskutera med någon som har en annan bakgrund och ett annat perspektiv. Hon köpte inte den finländska framgångssagan kring vårt utbildningssystem. Hon sa: visa mig. Visst hittade hon många bra saker också. Det här handlar inte om att avslöja en myt, eller hävda att någon ljuger.
Det här handlar om självbild, behovet av att se framgångsrik ut kontra vardagen. Den som är mindre glamorös. Den som innehåller kompromisser, snåla resurser, och dåliga dagar.
Vi går ut och fikar på ett trendigt ställe i centrum. Rosa Maria är nere. Hon berättar att det känns som att man inte vill veta av hennes expertis längre. Hon anses passé, för gammal. Och ändå är hon lika skarp som alltid. Hennes samlade erfarenhet är värdefull. Hennes nyfikenhet är smittsam. Men kanske är det så, säger hon, att när man är 64 räknas man inte längre.
Trådar av silke binder oss vid varandra. Det är starkt. Det är långt.
Vi kan inte se det. Vi tror vi bestämmer, men vi är bara passagerare. Det är ändamålsenligt att låta oss tro.
Vi är fogligare då.
När inte alkoholen gjort sitt. Och vi snuddat vid det förbjudna. Men till priset av att vara alltför ofokuserade.
Förstår du vad jag menar? Jag kan inte säga med andra ord. Det skulle synas.
Just nu är det en fördel att inte synas.
Du förstår säkert.
Jag vet ju hur det gick för dig. Den där gången de pratade brevid mun, och du rapporterade.
Det kan inte ha varit lätt. Fallet var högt och hårt.
Jag ville säga något då. Visa att jag förstod.
Men det hade varit falskt. För då, när det hände, förstod jag inte. Jag trodde du hade tappat förståndet.
Jag trodde på den officiella förklaringen.
Nu vet jag bättre.
Det hjälper inte precis dig. Men det kanske hjälper mig, om jag får berätta.
Du har ju tid, eller hur?
Det är en fördel när man samtalar med döda. De säger inte emot, och de har aldrig bråttom nånstans. Inte behöver de bry som etiketten heller.
Att jag kommer hit är inget problem. Vi var ju partners. Just det förutsägbara i att jag kommer varje söndag med två nejlikor och papperspengar till offer har lugnat dem. De tänker att jag är i sorg. Vi lever i konventioner.
Det är vackert här. Jag förstår hur hon tänkte. Det var detta du menade.
Nu är det som finns kvar av dig en markör så god som någon. För den som tittar.
Har du något emot om jag sätter mig? Här är svalt i skuggan.
Sen du försvann har allt bara blivit värre.
Ja, för oss som är kvar vill säga. Hur du har det vet jag inte. Men de döda påverkas väl inte?
Här, låt oss dela en kopp té.
Det låter de mig ha kvar. Jag tror de föreställer sig att jag är tacksam.
Utan tvekan gick de in i en ny tid. De hade sina skinande rustningar, sina chaufförer, och sina vita tänder. Men framför allt hade de trogna undersåtar. Sådana som slet i tysthet. Vars näve knöts i fickan, aldrig i luften. Naturligtvis blev de väldigt populära. Deras löften fyllde luften. Sövande duvor skickades till rymdens alla hörn med glädjebuskaget. Vita flöt floderna. Snart, sade man. Snart började den nya tiden.
Under tiden fortsatte maskinerna att hamra. Barnen att jämra.
Med blicken fäst därbortom. Sinnen tömdes. Kärl fylldes.
Något förde klockans visare framåt.
Vid den svedda jordens rand samlades de som blev över. De hade sorterats bort. Trasiga, skelögda. Snedbenta.
Varje morgon vid duvflyget klämtade klockan tre slag. Ett för det gamla, ett för idag, och ett för det kommande.
Portarna hölls öppna till sent på kvällen.
Ifall.
Ifall bud skulle komma.
Spejare avlöste varandra i tornet.
Uppdraget gick i arv, men bara om synen var ovanligt god.
Annars…ja den svedda jordens rand var bred. Dit rymdes många.
I skenet av facklor vandrade de ut, farorna till trots. De hade inte längre något att förlora.
Bara genom att bevisa sin duglighet på Stora Vägen skulle de få sina platser tillbaka.
Så hade även de en rangordning, något att se upp till, och något att längta efter.
Vi visste inget, kunde de säga i byn. Alla visste. Tro inget annat. Men lögnen var så inarbetad att till och med de som ljög trodde på den. Helt och fullt.
Vi visste inte. Om vi hade vetat.
Då.
Till denna bygd skall vi flytta. Här står vi fasta.
Övertygade.
Det fanns en gång då miljöfrågor handlade om återvinning, att minska på plastavfallet, och att plocka upp skräpet. På den tiden var miljöfrågan en hjärtefråga för en liten grupp människor. Sedan dess har miljöfrågan växt till att handla om klimatförändringar och hållbar utveckling. Från att ha varit en lite sidofråga uppfattas den idag av många som en ödesfråga.
När Paris-avtalet ratificeras av världens länder har miljön slutligen kommit in i finrummen för att stanna.
Det är inte nödvändigtvis en bra sak. Miljöfrågan hotas nu av att kramas till döds. Alla vill vara miljöns vänner. Leonardo di Caprio höll ett passionerat anförande om vår sköra planet då han tog emot sin första Oscar, för rollen i The Revenant. Samtidigt kritiserades han för att flyga jorden runt med sina kompisar i privatjet.
Om han inte aktar sig kan han bli lika utskrattad som Bono, vars engagemang verkar outsinligt.
Jag tror båda på mänga sätt är uppriktiga i det de gör. Risken är bara att de stjäl showen. Det blir att handla mer om dem än om sakfrågan.
Miljön kommer mer att handla om global utsläppshandel än om vårt förhållande till den jord vi bor på.
Det är viktigt och bra att skapa debatt, globala avtal och gemensamma standarder. Samtidigt är det viktigt att behålla perspektiven. En liknelse: Nu har allt fler samkönade par i olika länder rätt att gifta sig. Det är fint, ett steg mot erkännande. Men är det just att gifta sig som representerar det radikala? Kvinnor vill ha rätt att göra militärtjänst på samma sätt som män. Samtidigt bidrar de till att cementera en institution som kanske inte är den bästa.
Det heter att den som skriver under en namninsamling för eller emot något på nätet köper sig ett rent samvete, istället för att faktiskt göra något. När nu världens ledare säger att de skall minska på utsläppen globalt är det bra. Så länge det inte får någon av oss att tro att saken nu är ur världen. Att vi kan fortsätta konsumera upp och leva över jordens tillgångar. Jag tror att var och en av oss fortfarande har samma ansvar som alltid. Och att vi faktiskt kan göra skillnad.
Vi kunde vandrat hela den natten och ändå inte blivit klokare. Kanske gjorde vi det. Mitt minne har börjat svika. Jag ser det för mig, men kanterna är frätta. Som rosten en gammal bil. Det var natt, och måsarna skrek, det måste ha varit tidig vår. I mina näsborrar: doften av våt asfalt.
Mina tankar, uppe bland stjärnorna.
Orden har fallit bort, vi rör våra munnar ljudlöst. Kanske var det vi sa inte så viktigt som jag då trodde. Jag tänkte att vi kunde rätta till saker genom att benämna dem. Likt en skapare skulle vi kunna forma vår omgivning bara genom att namnge allt vi såg.
Vi hade vandrat och benen var trötta. En avtrubbad känsla spred sig upp i kroppen, med ett litet pirr inuti sig.
Fortfarande låg staden tyst. Gula gatlyktor vajade. Katter och tidningsutdelare syntes i ögonvrån.
För tillfället hade tiden stannat. Vi hade gått ur den. Lämnat den bakom oss som ett andra skinn. Eller en regnjacka som tålmodigt väntar på nästa regn. Förr eller senare kommer det alltid.
För den som orkar vänta.
Vi hade det där bandet. Det var nog inte bara inbillning.
Världen låg bokstavligen för våra fötter. Utan ansträngning kunde vi lyfta på förlåten och titta in. Vi hade den förmågan. Bara i ögonblick då vi samlade våra krafter till en gemensam kraftansträngning.
Det låg inget ont uppsåt i detta.
Inget behov att skada, eller mobba.
Någonstans: första spårvagnens tunga klonkande över trötta växlar.
Allt detta, och lite till.
Hittat På 