Tror du han har vaknat än?

Tyst, han kan höra dig!

Nä, inte med de öronen. Såg du hur han såg ut? Helt uppsvullen. Kanske är det hettan.

Det är allergi, jag har sett det förr. Sandmaskar.

Uj, vad säger du! Tvi tvi tvi.

Åhå, börjar vi få kalla fötter? Kom ihåg vad vi lovade.

Jaja, jag vet. Men det är bara…sandmaskar, de ger mig rysningar. Är du säker?

Sluta med det där och häll upp mer té. Vattnet är hett.

A reser sig tyst och går bort till eldstaden. Med en liten eldgaffel lyfter han smidigt upp kastrullen från elden och håller upp två stora glas.

Det här kunde bli deras chans. Han visste det. Men det gjorde honom illa till mods. Det var något med..färgen, eller kanske lukten av mannen de släpat in från gatuprånget som klickade i honom. Han visste inte varför, men hade för länge sedan lärt sig att lyssna på sin kropp. Den sade honom saker.

Saker som kunde få honom att sväva. Känna jordens strävhet mot sin tunga. När det sa klick visste han att hålla sig borta. Ändå. Här var han. Han kunde inte annat. Men han måste inte tycka om det.

Ute i kanten känner han hur själen naggades. Sorg väntar på att flyta in, likt vatten i ett badkar. Så skulle det gå ännu ett varv.

Han håller andan.

Två kan spela det här spelet.

Johanni

#Blogg100