Ögonblickens dyning

Oregon Stars # 3

Han lägger sig till ro i dyningen. Det är mammas röst, den lena. Han lägger sig på rygg och ser upp mot stjärnorna. Så många de är! De blinkar. Ser på honom. Blinkar igen.

Tågvirket knarrar. Alla sover de. Alla drömmer de.

Han vecklar ut sina tankar och låter dem sträcka sig ut över valvet. Han sträcker på själen. Det knakar lite i lederna när han gör det.

Lamporna har brunnit ut. Vinden har somnat.

Han ser klarvaken sina tankar fylla tomrummet ovan honom. Han ser leendena. Minnen av människor. Ett blink. Ett leende.

Kramar i dunklet. Nattliga promenader, med huvudet bland molnen.

Längtan efter vattnet. Den mjuka dyningen.

Just nu är havet inte argt. Men det är inte hans vän. Havet är urkraften. Det känner ingen sorg. Ingen ånger.

Det är därifrån vi kommer.

Kroppen känns tyngre när han slappnar av.

Tyngdkraften ska ha sitt. Det gör skilsmässan enklare. När kroppen tar ut sin rättmätiga del. När sömnen sköljer över. Är det ändå inte glömskan. Ögonblicket finns kvar. Han betraktar det. Lägger det i sitt minnesskrin. Det lilla fina, med en doft av cigarr, och beklätt med sammet på insidan.

Utanpå, en enkel låda.

Johanni

#Blogg100

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s