Sätter mig på morgonbussen. Skumpar in mot stan. Känner mig lite trött. Lite…seg. Det är dimma ute. Igen. Staden förändrar alltid utseende totalt när dimman kommer. Och jag kan inte låta bli att försöka fånga den på bild. Ser alltså lite extra uppmärksamt ut genom rutan då vi kommer in mot centrum.

Och så ser jag den.

Ut dimman skymtar en bil fram. Krockad. Den har kört upp, antagligen i ganska hög fart, på trottoaren och kört in i en lyktstolpe. Framrutan är krossad, och motorhuven har ett djupt V. Det där måste ha gjort ont tänker jag. Krockade bilar syns aldrig inne i stan, har du tänkt på det? Också den här kommer säkert att vara borta innan dagen är över.

Vi har kört kanske 150 fram då ÄNNU en krocka bil dyker upp. Detta har jag aldrig sett förut. Det är ännu en personbil, lite större än den förra. Estniska plåtar.

Men det mystiska är att vänster bakruta krossats. Som om någon brutit sig in i bilen, antingen för att stjäla den, köra från hamnen (kanske en kilometer) och sedan krocka, eller överge den.

Eller, så har någon brutit sig in EFTER att den lämnats här, vind för våg.

Fantasin sätter, förstås, genast igång. Biljakt? Uppgörelse i undre världen? Jag menar, man har ju sett några filmer. Och oskyldigt sammanträffande? Nae, jag tror inte det kommissarien.

Vad som verkligen har hänt?

Det får vi nog aldrig veta…

Johanni

#Blogg100