Onsdag. Går på gatorna i Oslo. Det regnar. En kvinna sjunger hest om halleluja. Hon sitter på gatan på en liten filt. En man står på knä med händerna i en bedjande gest framför sig.

Några a-lagare raglar förbi, högljutt glada.

Annars mest ungdomar som har bråttom hit och dit.

Från många av butikerna, modern musik och dovt dunkande trummor. En del har rea, andra inte. De flesta är kedjor av ett slag som också finns hemma.

Snabbmatskedjorna är även de samma som hemma. Tidningarna skriver om Panama-pappren och undrar vilka av de 200 norrmän som finns på listorna som gjort sig skyldiga till brott. Regeringen lägger fram förslag som skall försvåra familjeförening för nyanlända.

Sparkrav gentemot den offentliga sektorn leder till uppsägningar på bland annat statliga radio och tv-bolaget NRK.

Kort sagt. Detta kunde lika gärna vara Helsingfors. Och Finland.

Så fort det kom hithän.

Ibland känns det som om bara vi gör dumma beslut, drabbas av masspsykos, deprimeras. Tyvärr är det ett globalt fenomen. Kortsiktighet, osäkerhet, rädsla.

Det är stapelvaran för många politiker idag. Deras svar blir att svinga mot utsatta grupper, att peka finger för att rikta uppmärksamheten åt annat håll. Förenklingar. Och denna idé om att försämringarna är oundvikliga. Det är ju också ett sätt att skjuta ifrån sig ansvaret.

Allt detta får mig illamående.

Här lever vi, mitt i allt detta. Och låter oss deprimeras. Tyngas ner. Förföras av budskapet att detta måste vara så här.

Låter oss lamslås till skygga får, lättare att hålla i fållan. Låter uppgivenheten ta över.

Det är destruktivt. Det är självuppfyllande. Det är korkat.

Därför har jag börjat sätta mynt i de tiggandes pappersmuggar.

Det är inte att rädda världen. Det är inte för att må bra.

Det är för att kunna se mina medmänniskor i ögonen.

Johanni

#Blogg100