Ser deras ansikten. hör inte vad de säger. ser deras blickar, dras till samma punkt. Oundvikligt. Som vattnet i ett badkar när proppen dragits ut. Finns inga andra ställen för vattnet att ta vägen.

Suget är kraftigt.

Drar med sig kvistar och tvivel. En ensam stövel snurrar förbi. Den är blå.

Känner värmen från deras kroppar. sammansvetsade som en.

Men också, mitt inne i virvelvinden, rädisan. Medvetenheten om att detta är fel. Fruktansvärt fel.

För barn kan vara grymma. Men de är inte korkade. De förstår samtidigt när gränsen passerats. De vet att de går för långt.

Så varför fortsätter de? Är vi alla grymma om vi får chansen? Är det kraften i massan som lockar med dem?

Kanske.

Men kom ihåg, vattnet har ingen annanstans att ta vägen.

Något vill ut.

Och i den gomblicken fungerar nog inte flera sektioner av hjärnan. De är förbikopplade.

Och lilla stjärnan gräver. Jord under naglarna. Ett tyst kvidande.

Jag ser det i ögonvrån. Människorna som går där förbi. Oseende. Är inte de vår berättelses riktiga skurkar?

Jag bara frågar.

Johanni

#Temablogg52

#Blogg100