Utan tvivel kunde vi ha kommit undan med mord den sommaren. Det var något med luften. Eller så var det kemin som uppstod då vi träffades. Vi var ostoppbara. Det uppstod en energi som jag inte upplevt förr eller senare. Vi blev våra egna kraftverk.

Allt var uppenbarat. Allt var vårt.

Och vi visste om det. Vi njöt av känslan, vi tog ut svängarna.

Ingen av oss var elak. Det handlade inte så mycket om makt, som att känna sin egen förmåga. Kanske vet du vad jag menar. Kanske har du varit där själv.

Det är en tid då allt synkar. Alla vet att tiden är ändlig. Men ingen har bråttom någonstans.

Det är att veckla ut vingarna.

Och också att våga ta för sig.

Ibland säger jag slentrianmässigt att ungdomen är bortslösad på de unga.

Det är först med livserfarenheten livet får sin sälta, och sin tyngd.

Det är inte helt sant. Det är lite mer av en efterkonstruktion, för att skyla över missdåden, och släta över åldrandet.

Vi vill alltid stå i centrum. Alltid ha en förklaring till hands. Även då ingen tittar.

Vi tittar ju själva.

Nattliga promenader. Berusande dofter.

Kåthet.

Avgaser och té. Skalor av grått.

Vänskap. Livet som bultar i trötta tinningar.

Telefonsamtal som inte tar slut.

Vågskvalp.

Susande träd.

Johanni

#Blogg100