Motvilligt låter han motorn slockna. Han vet att den kanske inte startar igen. Han vet inte var han är. Han väntar. Hon sa att hon skulle möta honom här. Han måste spara på bränslet.

Och han får inte dra till sig mer uppmärksamhet. Det har varit alldeles för mycket av den varan redan.

Allt började så oskyldigt. En dålig dag. Ett förhastat ord. Plötsligt: livet tar en ny bana.

Han har redan börjat glömma det gamla. Det är sån han är. Här och nu, det får han (oftast) grepp om. Allt annat, det är såphalt. Allt annat, det är sånt han inte litar på.

Han vet att han inte kan lita på sig själv heller.

Fan, det finns ingen här i världen man kan lita på. Det är bara att fortsätta framåt. Som om.

Att göra något annat ändrar inte på utgångsläget.

Men nu. Nu fick hon gärna komma.

Där finns det ändå något. En gnutta hopp. En annan att dela förbannelsen med.

Han gör sig inga illusioner. Deras delade ögonblick är lika bestämda av omvärldens förakt som av inre drivkraft. Men, eftersom han inte gör sig några illusioner om den här tillvaron räcker det.

Det räcker mer än väl.

Han nynnar tyst för sig själv. För att få tankarna att gå. Nej, för att få tiden att gå.

Det mesta är ju just så. Väntande.

Omedvetet slår han fingrarna i en rytm mot panelbrädan.

Det ska gå. Det kan gå.

Då ser han henne.

Johanni

#Blogg100