Är man sin egen lyckas smed? Uttrycket betyder väl egentligen att man är ansvarig för att göra det som behövs för att komma dit man vill i livet. Det som i USA gärna kallas self-made man. Idealtanken att ha börjat med två tomma händer och därefter byggt upp hela sitt liv. Lite som djävulen alltså. Jag försöker läsa Paradise lost på en liten smartnalleskärm. Engelskan är krångelgammal. Så, jag har inte kommit så långt än. Men berättelsen börjar med att djävulen satt sig upp mot gud, gått till strid och förlorat. Nu står han inför uppgiften att bygga upp hela sin värld, tillsammans med de som slagit på hans sida. De funderar hur de skall gå till väga.

En efter en reser dig sig upp och agerar rådgivare.

Svavlet osar, deras nya hem stinker, men de skall göra det till sitt. De skall ta det i besittning, och som hämnd skall de börja fresta människan, guds stolta skapelse. De skall leda henne i fördärvet, korrumpera henne inifrån, tala till hennes sämsta sidor och lägsta drifter. Så, tänker de sig, skall de hämnas krigets förlust.

Jag menar, vad har vi människor att säga till om, egentligen? Grekerna såg sina gudar som ett gäng bångstyriga, oregergliga, supande och nyckfulla härskare. Sådana som lekte med oss vanliga dödliga enligt eget behag. Kristendomens gud och djävul (i sig nästan allsmäktig) verkar vara inne på samma spår. Management by perkele, som vi säger i Finland.

Jag undrar om vi inte borde vara varandras lyckas smeder. Jag skrapar dig på ryggen om du skrapar mig. Jag tror att vi visserligen har behov för individualism, men i grupp. Människan är en social varelse, och det går mycket bättre för den enskilda individen när den samarbetar med andra. Att göra hela jobbet själv är helt enkelt inte särskilt effektivt. Det är mest utmattande och frustrerande.

Tror jag.

Johanni

#Blogg100