Jag såg dem inte mycket den våren. De liksom försvann under radarn på något sätt.

Och visst ska jag erkänna att jag inte speciellt sökte upp dem heller. Det var en…motstridig tid. Rutiner blir till vanor, vanor blir till mönster, och plötsligt är de saker som fick dig att skapa rutiner inte där längre. Men vid det laget är mönstren så djupa att du inte så där bara går och ändrar dem.

Hon hade börjat på ett nytt jobb, det minns jag. Hon verkade glad, om än lite avlägsen. Det är ju så svårt det där. Att veta när man ska lägga sig i och när man ska se bort. Jag menar, vi fattar väl alla våra egna val, eller? Hon mådde ju inte bra i relationen, det såg man ju. Hennes minspel var, nej alttå hennes blick…äh, hon såg torr ut helt enkelt. Som tom på den livskraft jag beundrat så när vi lärde känna varann. Men du vet, människor förändras. Ett tag är dom si, sen är dom så, och du såg aldrig riktigt när det hände. Kanske smög det sig på? Kanske jag är mitt inne i en sån fas just nu? Vad sa du att du hette? Kan jag få se några papper tack? Jag säger inget mer förrän du vidar mig pappren. Visa mig. VISA MIG.

Johanni