Bra ändå att det gick som det gick. Kanske det inte finns något ödesnöre som förbinder oss med världens gång, men nog ser det ibland ut som om vi ändå hängde fast på något sätt. Så mycket är slump att det kan väl inte vara en slump?

Att se mönster där inga finns är en mänsklig ovana, något evolutionen lärt oss. De som inte ser mönstren ser inte heller länge dagens ljus. För i en sådan värld är alla katter grå. Alla sitter och väntar på Den Stora Utdelningen. Vi tänder ljusen och knäpper händerna. Med tvättade halsar backar vi mot dörren. Det finns inga andra. Vi hör det i oss. Vi fäster snöret frivilligt.

Ty det är lättare att ledas än att leda, inte sant?

Gånger som denna vill jag helst tänka på annat. Låta de subatomära systemen ta över.

Lita på bron som bär.

För jag är inte min broders väktare. Jag vandrar blott i hans skugga. Jag ser, men säger inte. Jag kan, men vill inte.

Över mig sjungs inga sånger. Det är inte heller meningen.

De bitarna är för länge sedan passerade.

Nu dansar vi till en ny rytm. Det specifika är oväsentligt. Se hellre mönstret. Det som upprepas.

Det som skimrar.

Det vi äger, när allt annat försvunnit.

Nedåt. Nedåt.

Ut på stigen. Genom dofterna.

Ensilage.