Vi kunde vandrat hela den natten och ändå inte blivit klokare. Kanske gjorde vi det. Mitt minne har börjat svika. Jag ser det för mig, men kanterna är frätta. Som rosten en gammal bil. Det var natt, och måsarna skrek, det måste ha varit tidig vår. I mina näsborrar: doften av våt asfalt.

Mina tankar, uppe bland stjärnorna.

Orden har fallit bort, vi rör våra munnar ljudlöst. Kanske var det vi sa inte så viktigt som jag då trodde. Jag tänkte att vi kunde rätta till saker genom att benämna dem. Likt en skapare skulle vi kunna forma vår omgivning bara genom att namnge allt vi såg.

Vi hade vandrat och benen var trötta. En avtrubbad känsla spred sig upp i kroppen, med ett litet pirr inuti sig.

Fortfarande låg staden tyst. Gula gatlyktor vajade. Katter och tidningsutdelare syntes i ögonvrån.

För tillfället hade tiden stannat. Vi hade gått ur den. Lämnat den bakom oss som ett andra skinn. Eller en regnjacka som tålmodigt väntar på nästa regn. Förr eller senare kommer det alltid.

För den som orkar vänta.

Vi hade det där bandet. Det var nog inte bara inbillning.

Världen låg bokstavligen för våra fötter. Utan ansträngning kunde vi lyfta på förlåten och titta in. Vi hade den förmågan. Bara i ögonblick då vi samlade våra krafter till en gemensam kraftansträngning.

Det låg inget ont uppsåt i detta.

Inget behov att skada, eller mobba.

Någonstans: första spårvagnens tunga klonkande över trötta växlar.

Allt detta, och lite till.