Min kollega Rosa Maria Torres besökte Finland i höstas. Hon är expert på livslångt lärande, och har rest runt stora delar av klotet för att besöka skolor. Hon är bland annat intresserad av läromiljöer, och deras effekt på inlärning. Vi tog en tur till Borgå för att besöka Akan, Folkakademin. Det som lockar i Finland är bland annat de höga PISA-resultaten, även om hon (liksom jag och många andra) är kritisk både till mätmetoder och innehåll. Innan besöket hade hon googlat och läst på om flera olika grundskolor. Hon berättade att ett par av dem var rätt duktiga på att marknadsföra sig själva. De var moderna, med innovativa metoder och öppna läromiljöer. Så hon var nyfiken. Hon ville se det med egna ögon.

Det hon såg motsvarade inte beskrivningarna.

Det var intressant att diskutera med någon som har en annan bakgrund och ett annat perspektiv. Hon köpte inte den finländska framgångssagan kring vårt utbildningssystem. Hon sa: visa mig. Visst hittade hon många bra saker också. Det här handlar inte om att avslöja en myt, eller hävda att någon ljuger.

Det här handlar om självbild, behovet av att se framgångsrik ut kontra vardagen. Den som är mindre glamorös. Den som innehåller kompromisser, snåla resurser, och dåliga dagar.

Vi går ut och fikar på ett trendigt ställe i centrum. Rosa Maria är nere. Hon berättar att det känns som att man inte vill veta av hennes expertis längre. Hon anses passé, för gammal. Och ändå är hon lika skarp som alltid. Hennes samlade erfarenhet är värdefull. Hennes nyfikenhet är smittsam. Men kanske är det så, säger hon, att när man är 64 räknas man inte längre.