Det spelar ingen roll hur fort du springer. du hinner aldrig fram. det är inte meningen. själva poängen ligger i att du springer. målet finns inte. vi ser på hamstern som springer i ett hjul och ler snett, ser den inte att den inte kommer någonstans?

man kunde med rätta ställa samma fråga till oss. gång på gång gör vi om samma misstag. vi lär oss helt enkelt inte. eftersom vi har kort minne känns varje gång som den första, och det gör tillvaron uthärdlig. förutom då du drabbas av total recall. och ser alla dumma och onödiga fel som leder till dumt och onödigt lidande.

lidandet är på riktigt. och vi kan inte helt undkomma det, ens i den bästa av världar. sån är existensen. men all denna dumhet, girighet och kortsynthet gör mig förbannad. vi säger ibland nedlåtande att någon är navelskådande, och menar att hen bara ser inåt. det är lite ironiskt med tanke på att vi som ras gärna och ofta väljer att inte se längre än nästippen. kanske är vi lata. kanske är löftet om omedelbar belöning så lockande att vi inte kan hålla oss.

konsekvenserna är tyvärr omfattande. vi förstör planeten vi bor på. vi har ihjäl varann över löjliga saker. vi strävar efter grannlåt och kliver gärna över lik. och jag undrar om vi måste bete oss så här. om det ligger i vår natur. eller om vi själva har gjort och fattat dessa val. om vi med vett och vilje fäller trädet vars högsta gren vi sitter på. är mänskligheten så arrogant? jag skulle gärna svara nej, men jag är ärligt talat inte säker.

en kort titt i facebook-strömmen bekräftar. vi lemlästar, förnedrar, hotar eller dödar allt och alla som inte behagar oss. det är en grymhet som vi bejakar som släkte. Och i detta ligger fröet till vår egen undergång. Eller? har jag fel?