Dagen efter, och det känns. Kroppen är tung, och tankarna går lite långsamt. Igår tog jag ut reserverna, idag behöver batterierna laddas. Det där med återhämtning och paus blir allt viktigare, känns det som. Inte för att det finns mer tid över för att vila, men för att kroppen kräver det. Jag sitter framför skärmen, vet att jag borde göra vissa saker, men se nej, det är helt omöjligt. Jag borde skriva klart nyheterna, jag borde fylla i reseräkningarna. Istället sitter jag och slösurfar, skivar mejl, letar efter berättelser att dela i sociala medier.

Jag tror det är en mänsklig reaktion. Vi kan inte, och ska inte, arbeta oavbrutet. Ibland måste det till en paus.

Det kan bara vara svårt att ge sig den tiden. Det känns lite som fusk. Eller som en genväg.

Som om mycket jobb i sig är bra, och det normala.

Så är det ju inte, egentligen.

Ändå.

Det är lockande att mäta sig själv i termer av framgång. Hur många mails skickade, hur många länkar delade, hur många deltagare registrerade. Trot att jag inte tror på de måttstockarna ligger de altid nära till hands. Som att jag försöker bevisa mitt värde genom att jobba ashårt.

Det är ju rätt korkat, egentligen. Ingen kräver, eller förväntar sig det av mig.

Jag gör det helt på eget initiativ.

Varför?

Kanske delvis för att jag njuter av farten. Det ska hända mycket, hela tiden. Under ytan skall katastrofen ligga och lurpassa. Vi ska inte ha full kontroll, allt ska inte vara minutplanerat. Vi ska ha möjlighet att improvisera, och hitta nya lösningar.

Flera bollar skall helst vara i luften samtidigt. Och idéerna kommer. Allt som kan göras. Allt som bör göras. Allt vi redan gör.

Imorgon kör vi igen.

Godnatt kamrater, som Igge brukar säga.