Ja, det är klart att det finns ett mörker i mig. Finns det inte i dig? I mörkret bor allehanda säkert som inte tål dagsljus. Nångång trodde jag att stället behövde dammas av och rensas ut. In med lite fairy och skura, ta fram ljuset. Lite som att jag tyckte man alltid och i alla sammanhang skulle vara fullständigt ärlig, no matter what. Det var inte så lyckat, kan man säga…

För, handen på hjärtat, är du inte också lite fäst vid dina demoner? Du känner dem väl, ni har vandrat länge tillsammans. Jag börjar förstå tanken om att man ska vårda sina fiender. De triggar dig, ger dig ork, lust att kämpa. De representerar allt du inte tror på, eller respekterar.

Ett liv utan mörker skulle bli…ja…sterilt?

Idén att mörkret skulle komma utifrån är för mig absurd. Vi bär världen inom oss. Vi består av både mörker och ljus. Deras växelspel ger livet sälta. Mörkret är förstås också farligt, tro inget annat. Jag talar inte om något dadda-med leksaksmörker. Inget man leker med, eller slentrianmässigt slänger sig med, för att verka cool.

Jag talar om ångest, depression, gränser. Utsatthet. Tillfällen då du inte vet om du kommer att klara dig. Veckorna efter att ha blivit lämnad. Tiden efter beskedet om den obotliga sjukdomen. Telefonsamtalet du aldrig ville få.

Mörkret är svart, med långa taggiga tentakler. Mörkret är förföriskt, med tomma löften.

Och ja, jag menar att vi bivit dem vi är också tack vare detta mörker. Det är en del av oss, det är en del av att finnas till. Det är inget att längta efter. Inget att bjuda till bords.

Man skämtar inte om den sortens mörker. Lika lite som man ska förneka den.

För mig handlar det om att bemöta det. Hantera det. Göra mitt bästa.

Och lita på att livet bär.