Med huvudet högt

Göteborg
Hemma i Göteborg gick jag alltid stolt och inte så lite självmedveten till mina hemspråkstimmar i finska en gång i veckan. Det var en hederssak. Det var långt att gå, i en annan skola. Där knatade jag på, i väder som väder. Man fick inget betyg, det var inget måste. Jag missade mycket sällan en timme.

Jag kunde inte tala språket, jag kunde inte skriva språket, jag visste egentligen mycket lite om kulturen. Och något hemspråk var det sannerligen aldrig. Vi talade svenska hemma, och det gör vi fortfarande. Jag gick stolt därför att jag identifierade mig så starkt med vad jag trodde var det finska. Så satt jag där på timmarna och vad vi gjorde minns jag inte längre. Jag minns att en del av mina lärare hade en doft av alkohol runt sig. Flera av dem kändes som lite udda utanförskapsfigurer, övervintrande vinddrivna existenser som inte alltid var riktigt närvarande. Några av dem skulle ha platsat bra i en Aki Kaurismäki-film. Jag ska återkomma till Aki.

Vi satt i små dunkla rum. Läraren och jag. Jag kände mig mycket finsk.

Inför en påsk skulle vi göra påskhälsningar. Rita, färglägga och skriva en hälsning. Jag hade väldiga problem med att skriva och stava mig till iloista pääsiäistä, så mycket så att jag fortfarande minns just den frasen, 35 år senare. Vi höll på i vad som kändes som evigheter med detta. Jag ville så gärna.

Nån finska lärde jag mig aldrig på dessa lektioner. Inte blev jag så mycket klokare på den finska kulturen heller, men för mig blev de en slags livlina. Jag kände mig hopkopplad med något. Tråden var tunn och trasslig, men jag kunde känna den. Den var min. Lite som en hemlig trädgård. Du vet, en sån där du kan gå till om livet blir jobbigt. För jobbigt, det kunde det bli.

Spår för livet

it's a gonna rain
Varje sommar åkte vi till Finland. Vi tillbringade största delen av tiden i insjöfinland. Det var alltid solsken, vattnet var varmt, det var sommar i luften och sommar i sinnet. Du vet, såna där barndomssomrar som Astrid Lindgren var duktig på att skildra. Jag skulle kunna ha lärt henne ett och annat, med de barndomens somrar som jag nu minns.

Ibland störtade våldsamma åskväder fram över himlen. Vi satt inne i skydd för regnet och stormen och tittade på ett storslaget skådespel. Brasan sprakade muntert och kryddade barndomens doft. Vi hade berg bakom oss, sjön framför oss, och det finns häxblod i familjen, så åskvädren tyckte om att gå runt runt. De var mycket intensiva. Liksom hela tillvaron.

Mina kusiner från Finland och mina kusiner från Mexiko var ofta där. Och deras respektive familjer. Vi barn talade ett påhittat språk som glatt blandade svenska, finska, engelska, och spanska. Vi hade sällan tråkigt. Jag ingick i en grupp, jag var sedd och accepterad. Inte konstigt om det skapade starka band till Finland. Det gjorde det hos oss alla. Men av barnen som lekte där i paradiset under somrarna på 70-talet det blev till sist bara jag, som inte ens är född här, som kom att bo i Finland. De övriga letade sig till San Diego, Sydney, Washington eller Tipperary.

De tre finska ord jag kunde riktigt bra var aurinko, makkara, sauna. Det klarar man sig faktiskt rätt långt med.

 

  • Matbussen kom två gånger i veckan, och stannade precis utanför dörren. Den doftade fantastiskt. Den innehöll allt man kunde önska sig. Mormor bedömde om vi varit snälla, och om vi fått godkänt hände det att hon lät oss välja en godispåse. Valet stod mellan fazers bästa och pihlaja.
  • I en brun blommig metallburk med tättslutande lock förvarade hon belöningar, dominokex. Minnet är starkt, varje gång jag äter ett Dominokex idag kommer jag ihåg ögonblick ur barndomen.
  • Kvällar då vi blev hungriga kunde hon steka fattiga riddare, något som jag gillar mycket till denna dag.

Hon kallade dem fattiga, men vi hade ofta grädde och sylt på dem. Jag visste inte att det hette rika riddare, men jag visste att jag tyckte om dem. Lika mycket som kakaon och bullabiten som serverades sent på kvällen i stearinljusets sken, efter ett flera timmar långt bastubad. Bastun var en ritual, bära ved, rensa aska, binda vasta, värma upp. Enligt dåtidens bastutekniska rön, som min mormor följde mycket noggrant var bastuns optimala temperatur 80 grader. Man fick under inga omständigheter kasta bad vid förstasittningen, då öppnade sig inte porerna på rätt sätt. Däremot gick det bra att imundiga sig jaffa medan man svalkade sig på bastutrappan efter badet, före man steg in i bastun igen. Tiden var ett radband av likadana dagar. Sommaräventyr. Skogen. Sjön. Blåbär, hallon. Myggor. Sånt som sätter spår för livet.

Glupskt barn

Birds meal
Tungsinnet, den existensiella ångesten, kylan och mörkret. Allt det där utövade en oemotståndlig lockelse på mig. Ju längre österut, desto bättre. Det skulle gärna snöa och vara smällkallt. Man skulle känna kylan bitas, och sedan inte känna den längre. Hundar skulle skälla i periferin. Kyrkklockor klämta. Ljuskällorna skulle vara nakna och bilen sakna all form av värme. Maten enfärgad. Människorna skulle vara kärva. Fåordiga. En doft av rök skulle tränga igenom alltihopa. Sätta sig i hårbotten. Livet skulle vara hårt, på riktigt. Döden, döden skulle vara ständigt närvarande i skuggorna, i kylan. Det normala sinnestillståndet var melankoli. Musiken gick i moll. Himlen skulle ligga låg, grå och tung över våra hukade huvuden. Med sisu och envishet skulle tillvaron besegras, bemästras.

Jag var ett glupskt barn, jag sög i mig allt detta som en svamp.

När jag var liten

Göteborg
När jag var liten visste jag en sak med säkerhet. Jag hörde inte hemma här. Jag hörde hemma där.  Göteborg var en tillfällig boning. I Sverige bodde man på hyra. Där bodde svenskar.

Det fanns ett annat liv, ett bättre liv.

Det låg österut. Långt österut.

Alltid när jag var nere, deppig, mobbad, trött fanns det en sak som piggade upp.

Tanken på Finland.

Nojornas etui

etui

Det är inte bara mig ni får. Jag har med mig mina nojor. Jag bär dem i ett elegant etui.

jo, det stämmer att de brukade vara fler, men..ja du vet, en vårstädning, och ett tu tre var de inte fler.

Många hade ju hängt kvar av bara farten. De gömde sig i blickens utkanter, kan man säga. En slags känsloparasiter, som gick på sparlåga.

Och jag, ja, jag hade andra fiskar att steka. Större och otympligare skelett i garderoben som upptog min tid. Du vet hur det är, man slår sig på tummen och det gör ont, men så trampar man på en spik och plötsligt gör tummen inte alls ont längre.

Så där höll det på, och åren gick.

Jag blev närmare bekant med flera av mina inflyttade demoner. Inte så att vi blev vänner, men vi lärde oss att respektera varann. Vi gav varandra livsutrymme, om man säger så.

Det var kanske fel, men jag frågar dig, vem av oss gör inte så? Låt hen kasta den första stenen.

Låt ringarna på vattnet bli en signal för dem som väntar i blickens utkant att nu är festen över.

Nu börjar något nytt.

Och nojorna är inte bjudna.

De får stanna hemma, instängda i sin smala burk av silver, med en finurlig låsmekanism.

För, du kan aldrig lämna dem helt bakom dig. Men du kan stänga in dem. Åtminstone i kortare perioder.

Och ibland är det allt som behövs.

Livsreformer

monsterfonsterAtt bryta ett mönster. Inte så lätt. Mönstren är invanda. Trygga. en del av oss själva. Och vad finns där, utanför ramen? Osäkerhet. Risken att bli sårad. Att ha fel. Att misslyckas.

Varför vilja gå dit, när värmen här räcker till så bra?

Varför ändra sig?

Vi lever i och med ständig förändring. Den som inte förändras dör, säger vi lite slarvigt.

Den som förändrar dör också.

Vi skapar positiva konnotationer till förändring. Vi kallar det inte entropp, vi kallar det möjligheter. Reformer.

Gud vad många reformer jag levt igenom redan. Man kunde bli trött för mindre. Förändringar görs alltid med samma motivation. För att effektivera och förbättra. Men, förändringen är alltid temporär. Sedan kommer näste våg. Och nästa.

Det är svårt att hantera, så det talar vi inte så mycket om. Istället säger vi att nu skall saker göras annorlunda, och då blir allt så mycket bättre.

Vi säger inte sanningen. Att inget nånsin blir klart. Att det inte kan bli klart.

Visst, vi kanske upprepar det till synes så fyndiga påståendet att det är resan som är målet. Och ändå tror vi att vi mångång är framme. Att alla dessa reformer, förändringar och försakelser skall leda till någon slags belöning. Lön för våra mödor.

Well, wake up kid. Det är inte världen vi lever i.

Om vi skall bryta mönster skall det inte vara med förväntan att få en belöning.

Om vi skall bryta mönster skall det vara för att en liten bit osäkerhet, en liten chansning, får oss att känna oss levande.

Där inte allt är förutbestämt, där inte allt är säkert och tryggt. Där finns livet. monsterfonster

Händelsekedjor

uggelVad trodde han egentligen skulle hända? Han måste väl ha insett konsekvenserna? Eller? Kan någon vara så blåögd att han inte förstår orsak och samband? Hon tänkte ofta om honom att han spelade ett spel. Att han inom sig satt och skrattade åt dem allihopa. För de spelade ju med.

Det lät honom fantisera. De till och med uppmuntrade honom.

Som om det skulle hjälpa.

Ibland var hon förbannad. Deras mjäkighet, deras undfallenhet.

Hon kunde gå in mitt ibland dem med huvudet högt. Det var inte hon som gjort bort sig. Nolat sig.

Andra dagar, de dåliga dagarna, var det inte lika lätt att peka finger.

Den enda som såg henne då var spegelbilden. Och den var inte nådig.

Kände inte förbarmande.

Hon visste redan innan hon slog upp ögonen vilken typs dag som väntade.

Ögonen. Alltid denna forskande blick. Alltid den där längtan. Melankolin som han tyckte sig se. De stora vidderna.

Ibland var de grå, ibland blå med stänk av grönt.

Visst hade hon tänkt tanken. Tid hade ju gott om. Visst hade hon också undrat. Undrat om färgen överensstämde med vilken sorts dag det skulle bli. Vilken person som skulle titta fram.

Men hon kunde lika lite avgöra om det fanns ett samband som hon kunde kittla sig själv.

Vi har alla våra blinda punkter.

Tillstånd då önskningarna målar över faktum. Hon visste det. Du vet det. Jag vet det.

Ändå fortsätter vi.

Vi kan inte annat. Farten är redan så hög. Insatserna likaså.

Du kan inte byta språk mitt i, inte byta roll.

Det finns en förväntan på dig, och grupptrycket är konkret.