Hemma i Göteborg gick jag alltid stolt och inte så lite självmedveten till mina hemspråkstimmar i finska en gång i veckan. Det var en hederssak. Det var långt att gå, i en annan skola. Där knatade jag på, i väder som väder. Man fick inget betyg, det var inget måste. Jag missade mycket sällan en timme.

Jag kunde inte tala språket, jag kunde inte skriva språket, jag visste egentligen mycket lite om kulturen. Och något hemspråk var det sannerligen aldrig. Vi talade svenska hemma, och det gör vi fortfarande. Jag gick stolt därför att jag identifierade mig så starkt med vad jag trodde var det finska. Så satt jag där på timmarna och vad vi gjorde minns jag inte längre. Jag minns att en del av mina lärare hade en doft av alkohol runt sig. Flera av dem kändes som lite udda utanförskapsfigurer, övervintrande vinddrivna existenser som inte alltid var riktigt närvarande. Några av dem skulle ha platsat bra i en Aki Kaurismäki-film. Jag ska återkomma till Aki.

Vi satt i små dunkla rum. Läraren och jag. Jag kände mig mycket finsk.

Inför en påsk skulle vi göra påskhälsningar. Rita, färglägga och skriva en hälsning. Jag hade väldiga problem med att skriva och stava mig till iloista pääsiäistä, så mycket så att jag fortfarande minns just den frasen, 35 år senare. Vi höll på i vad som kändes som evigheter med detta. Jag ville så gärna.

Nån finska lärde jag mig aldrig på dessa lektioner. Inte blev jag så mycket klokare på den finska kulturen heller, men för mig blev de en slags livlina. Jag kände mig hopkopplad med något. Tråden var tunn och trasslig, men jag kunde känna den. Den var min. Lite som en hemlig trädgård. Du vet, en sån där du kan gå till om livet blir jobbigt. För jobbigt, det kunde det bli.

Varje sommar åkte vi till Finland. Vi tillbringade största delen av tiden i insjöfinland. Det var alltid solsken, vattnet var varmt, det var sommar i luften och sommar i sinnet. Du vet, såna där barndomssomrar som Astrid Lindgren var duktig på att skildra. Jag skulle kunna ha lärt henne ett och annat, med de barndomens somrar som jag nu minns.

Ibland störtade våldsamma åskväder fram över himlen. Vi satt inne i skydd för regnet och stormen och tittade på ett storslaget skådespel. Brasan sprakade muntert och kryddade barndomens doft. Vi hade berg bakom oss, sjön framför oss, och det finns häxblod i familjen, så åskvädren tyckte om att gå runt runt. De var mycket intensiva. Liksom hela tillvaron.

Mina kusiner från Finland och mina kusiner från Mexiko var ofta där. Och deras respektive familjer. Vi barn talade ett påhittat språk som glatt blandade svenska, finska, engelska, och spanska. Vi hade sällan tråkigt. Jag ingick i en grupp, jag var sedd och accepterad. Inte konstigt om det skapade starka band till Finland. Det gjorde det hos oss alla. Men av barnen som lekte där i paradiset under somrarna på 70-talet det blev till sist bara jag, som inte ens är född här, som kom att bo i Finland. De övriga letade sig till San Diego, Sydney, Washington eller Tipperary.

De tre finska ord jag kunde riktigt bra var aurinko, makkara, sauna. Det klarar man sig faktiskt rätt långt med.

• Matbussen kom två gånger i veckan, och stannade precis utanför dörren. Den doftade fantastiskt. Den innehöll allt man kunde önska sig. Mormor bedömde om vi varit snälla, och om vi fått godkänt hände det att hon lät oss välja en godispåse. Valet stod mellan fazers bästa och pihlaja.
• I en brun blommig metallburk med tättslutande lock förvarade hon belöningar, dominokex. Minnet är starkt, varje gång jag äter ett Dominokex idag kommer jag ihåg ögonblick ur barndomen.
• Kvällar då vi blev hungriga kunde hon steka fattiga riddare, något som jag gillar mycket till denna dag.

Hon kallade dem fattiga, men vi hade ofta grädde och sylt på dem. Jag visste inte att det hette rika riddare, men jag visste att jag tyckte om dem. Lika mycket som kakaon och bullabiten som serverades sent på kvällen i stearinljusets sken, efter ett flera timmar långt bastubad. Bastun var en ritual, bära ved, rensa aska, binda vasta, värma upp. Enligt dåtidens bastutekniska rön, som min mormor följde mycket noggrant var bastuns optimala temperatur 80 grader. Man fick under inga omständigheter kasta bad vid förstasittningen, då öppnade sig inte porerna på rätt sätt. Däremot gick det bra att imundiga sig jaffa medan man svalkade sig på bastutrappan efter badet, före man steg in i bastun igen. Tiden var ett radband av likadana dagar. Sommaräventyr. Skogen. Sjön. Blåbär, hallon. Myggor. Sånt som sätter spår för livet.

Tungsinnet, den existensiella ångesten, kylan och mörkret. Allt det där utövade en oemotståndlig lockelse på mig. Ju längre österut, desto bättre. Det skulle gärna snöa och vara smällkallt. Man skulle känna kylan bitas, och sedan inte känna den längre. Hundar skulle skälla i periferin. Kyrkklockor klämta. Ljuskällorna skulle vara nakna och bilen sakna all form av värme. Maten enfärgad. Människorna skulle vara kärva. Fåordiga. En doft av rök skulle tränga igenom alltihopa. Sätta sig i hårbotten. Livet skulle vara hårt, på riktigt. Döden, döden skulle vara ständigt närvarande i skuggorna, i kylan. Det normala sinnestillståndet var melankoli. Musiken gick i moll. Himlen skulle ligga låg, grå och tung över våra hukade huvuden. Med sisu och envishet skulle tillvaron besegras, bemästras.

Jag var ett glupskt barn, jag sög i mig allt detta som en svamp.

När jag var liten visste jag en sak med säkerhet. Jag hörde inte hemma här. Jag hörde hemma där.  Göteborg var en tillfällig boning. I Sverige bodde man på hyra. Där bodde svenskar.

Det fanns ett annat liv, ett bättre liv.

Det låg österut. Långt österut.

Alltid när jag var nere, deppig, mobbad, trött fanns det en sak som piggade upp.

Tanken på Finland.

Det är inte bara mig ni får. Jag har med mig mina nojor. Jag bär dem i ett elegant etui.

jo, det stämmer att de brukade vara fler, men..ja du vet, en vårstädning, och ett tu tre var de inte fler.

Många hade ju hängt kvar av bara farten. De gömde sig i blickens utkanter, kan man säga. En slags känsloparasiter, som gick på sparlåga.

Och jag, ja, jag hade andra fiskar att steka. Större och otympligare skelett i garderoben som upptog min tid. Du vet hur det är, man slår sig på tummen och det gör ont, men så trampar man på en spik och plötsligt gör tummen inte alls ont längre.

Så där höll det på, och åren gick.

Jag blev närmare bekant med flera av mina inflyttade demoner. Inte så att vi blev vänner, men vi lärde oss att respektera varann. Vi gav varandra livsutrymme, om man säger så.

Det var kanske fel, men jag frågar dig, vem av oss gör inte så? Låt hen kasta den första stenen.

Låt ringarna på vattnet bli en signal för dem som väntar i blickens utkant att nu är festen över.

Nu börjar något nytt.

Och nojorna är inte bjudna.

De får stanna hemma, instängda i sin smala burk av silver, med en finurlig låsmekanism.

För, du kan aldrig lämna dem helt bakom dig. Men du kan stänga in dem. Åtminstone i kortare perioder.

Och ibland är det allt som behövs.

Villrådig hur jag skall göra kastar jag tärning. Låt någon annan bestämma. Jag vill bara ha roligt. Låt någon annan ta konsekvenserna. Det är lätt att ge upp kontrollen. Alla dessa beslut. Allas förväntningar. Och listorna med viktiga saker som aldrig tar slut, som bara blir längre.

Jag tänkte länge att gränsen mellan normalt stressad och galen var en fråga om definition. Att vi hela tiden balanserar på en vass egg, ofta omedvetet. Vi susar fram i våra liv, och ser inte monstren och avgrunderna just till höger och just till vänster om den väg vi far. Vi är lyckligt omedvetna.

Och det gör oss starkare. Att inte låta rädslan och ångesten ta över gör oss starkare. Jag förstår nu att tanken om att de som släpper taget om tillvaron och låter sig omhändertas inte alls har valt en lättare väg. Visst, de behöver inte fatta alla de där dagliga besluten. Behöver inte fungera enligt omgivningen förväntningar. Men de har istället släppt in demonerna. De stannade upp, såg, och blev förskräckta. Paralyserade.

När monstren är insläppta är det mycket svårt att få ut dem igen. De tycker om närheten. De tycker om värmen. De är omättliga.

Priset för att släppa taget är högt.

Det är inget en gör lättvindigt.

Galenskap är ett svart mörker, inget chict att kokettera med. Galenskap är frånvaro. Den är som mardrömmar, utan utgångar, utan slut. Det är också ett sjukdomstillstånd, inget du kan skaka av dig och skärpa till dig för att komma ur. Det bara verkar så från utsidan.

Det provocerar, för det känns som en flykt från ansvar. Som att någonstans på vägen kunde personen gjort ett medvetet annat val. Liksom alkoholisten ofta skuldbeläggs. Att sluta nu bara, det är upp till dig. Galna människor och alkoholister känns lätt som smitare, som får ta konsekvenserna av sina val.

Som om det gick att välja.

Den föreställningen har nog bara människor som inte har en aning.

You cant hide what you aint got. easy. but wait, there is more? what if? maybe, after all, we could take a peek? entering the beacon, brave and close. releasing the curtain, flexing the muscles. Yes, on second thoughts, i think it can be done. I think it SHOULD be done. My cousin the signed one handling, throwing and spinning the ball.

With that in mind the spinoff becomes a logical conclusion. We highballs and tethered data packs we might conquer this place.

We can dance, but we cannot sing. Our clothes are coming off. My mind, it is still wandering. Closing in on the gaps. Minding the reflection, sensing rather than hearing, the rip in time approaching.

Looking the other way never looked better.