Så, vi har kommit så här långt. Vi har tagit oss ut ur skogen, ner från träden. Vi har bytt en grotta mot två andra. Vi har tid över för reflektion, konst, och varandra. Tiden då vi frös är över. Tiden då vi var middagsmål är över. Den gula lägerelden har ersatts av en blåflimrande. Vi är inte längre isolerade. Det du vill ha är inte bort från mig. Egentligen räcker det till och blir över. Aldrig har så många haft det så bra som nu.

Nu står vi på höjden av vår kultur. Härifrån bär det av nedåt. Liksom otaliga civilisationer före oss tror vi att just vi står utanför tiden. Att det som nu finns kommer att bestå.

Om något är säkert, om vi ska lära något av historien är det just detta. Ingenting består.

Den som påstår något annat ljuger, eller förstår inte bättre.

Vi har skapat ett samhälle i spinn. Beståndsdelarna som bidrar till sönderfallet finns runt omkring oss.

Det är inte (är det någonsin?) ett yttre hot. Samhällen faller sönder inifrån. De fräts upp. De äts upp, när de på toppen blir alltför giriga, eller alltför arroganta.

Undergången kan fördröjas, genom att rikta uppmärksamheten åt annat håll. Det kan ge lite andrum. Jag vet inte om rytmen med civilisationers födelse, uppgång och fall följer någon slags naturlagar. Det vore konstigt, eftersom samhällen är sociala konstruktioner. Något vi själva har skapat, och kan påverka.

Kanske är det något som finns inne i oss. Ett skapande genom destruktion.

Vi har kommit så här långt.

Vi kommer inte mycket längre.