Hon ser ut över vattnet. Hon ler. Allt annat, men inte detta.

Långsamt löser knutarna upp sig. Sakta sjunker tempot.

Hon känner doften. Doften av trygghet. Den är lite fuktig, med en arom av tallbark. När hon var liten tänkte hon att den doften skulle kunna göra henne till miljonär. Hon fantiserade om olika flaskdesigner. Namnet var självklart. Skogsro.

Hon hade varit lite orolig. Alla nybyggen, asfalteringen, åren som gått. Tänk om doften förändrats?

Det hade den inte.

Doftminnet är starkt, kanske för att det är så osynligt. Det kopplas till ett minne, en plats, en tid.

Det kommer plötsligt, du kan inte värja dig.

Kanske finns dofterna i en annan dimension. Kanske är det glimtar av denna parallella värld vi ser då vi doftminns.

Grannens gård är tom. Ingen hemma.

Bra. Det är bättre så. Bättre att ha hela utrymmet ledigt. För det som hon måste göra är så svårt.

Hon ryser till, och slår bort tanken.

Bäst att ta en sak i taget.