En liten bit till.

Vad är det som får mig att orka? Vilken del av hjärnan är det som sätter gränsen? Vad är det som skall till för att passera den, och sätta en ny? Vilka krafter finns i reserven, nästintill omöjliga att ta ut? Varför sparas så mycket?

Jag har tänkt att det är lathet. Kanske är det något annat. Kanske är det instinkt. Kroppens sätt att försvara sig, att spara på krafterna tills det verkligen behövs.

Den förklaringen kan jag lätt leva med.

Men jag, som triggas av tävlingar, som ändå gillar att mäta, som kan gå den där extra milen för att få ihop dagens stegmål, jag vill lura instinkten.

Min kropp mår bra av att röra sig. När jag gör det, känner jag kraften som finns inne i mig. Livskraften. Men jag slår av på takten. Rädd för att bli andfådd.

Latheten är i maskopi med instinkten. De är ett formidabelt radarpar. Svåra att överlista.

På kvällen blir jag ofta hungrig. Oftast förfaller jag och äter något. Ty köttet är svagt.

Jag tror att jag inte egentligen faktiskt behöver mer näring så sent på kvällen. Men, det är ju så gott.

Och gott blir lätt en vana. Kroppen förväntar sig mer av samma vara.

Jag vill ju lyssna på min kropps behov. Men tänk om den ljuger, och sjunger sköna sånger om sådant den vill ha, men som inte alls är bra för mig? Lurar jag mig själv, eller är det kroppen som lurar mig?

Vem är det egentligen som bestämmer här?