Nietzsche och jag

IMG_2348

Jag vill gärna tänka att det var för att komma ut ur min bekvämlighetszon som jag startade skrivandet av Den Dagliga Dosen 2007. Receptet var enkelt.
En bitter sanning om dagen, en självinsikt. En reflektion. Allt detta ville jag pröva på. Då hade jag redan bloggat länge, men kände att det jag skrev ofta var inlindat i ordrackerier, eller var subtilt diffusa. Jag har alltid tyckt om att skriva, att uttrycka mig i ord. Att leka med dem. Jag hade försökt med bloggformen, men aldrig känt att jag fått till det. Orden inne i mig såg inte rätt ut när de hamnade på bloggsidan. Jag var frustrerad. Undrade om det var feghet.

Jag ville se om ärlighet varar längst.

Jag kom en bit på vägen. Läs, och kommentera gärna.

Men, en sanning om dagen är också rätt mycket. Det gick en tid, sedan gick det inte riktigt längre.

Ibland kom det en text som verkade vara öppen, men egentligen inte var det. När jag ser på texterna nu är det en sak som är slående.

Det är svårt att komma undan sitt eget beräknande.

I alla fall för mig.

Det har jag väl gemensamt med Nietzsche. Idag började jag läsa en bok om honom. Jag tog cykeln ut förbi Hanaholmen (som förresten renoveras som bäst och är stängt, visste du det? Det visste inte jag. Öppnar våren 2017 igen). Jag bredde ut filten i skuggan alldeles vid vattenbrynet och började läsa.

Det gick lätt. Jag kom snabbt till kapitel tre, sedan var jag tvungen att ta en paus och njuta av sommarvärmen, den klara himlen, och den lätta sjöbrisen.

Nietzsche såg sitt liv som ett projekt. Han skulle leva det, och reflektera över det. Reflektionen var det viktiga, det som gav honom mening.

Vi slåss med demoner, insikten om alltings meningslöshet, det han kallade ledan. Det är bara människan som kan uppleva leda. Som har fantasi nog.

Sinnet förleder sig själv med att reflektera. Konsten är vårt sätt att handskas med ledan. Den håller oss sysselsatta, och den stimulerar oss.

Det oerhörda, det var Nietzsches grej.

Och en besatthet av självreflektion. VI är fångar i vårt eget medvetande.

Sen kommer motorbåten i hög fart och jag ser ut över havet.

Där är fullt av båtar. Stora och små.

Alla ser de ut att vara på väg nånstans. Men egentligen är de inte det. De är bara ute och nöjesåker. Målet är fullständigt sekundärt.

Allt som betyder något är själva resan.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s