Utan att tveka har jag gått ut genom dörren. Jag har stängt den varsamt bakom mig (en vill ju inte lämna brända broar i onödan) och gått rakt ut. Jag har andats in dofterna. Känt solen värma mig. Jag har hört de stressade fåglarna sätta igång med sitt värv. Sett grönskan spira och slå ut. En neongrön kulör som skulle se grällt osannolik ut på en målning.

För vi har våra bilder, tankar om hur det skall se ut. Om något avviker, är det fel på det avvikande, inte på normen.

Jag följer med strömmen. Vi vallfärdar. Fyller skrymslerna. Fyller våra tankar.

Just i sista ögonblicket hände det. Som vatten i öknen. Det finns många tömda reservoarer att fylla. Vi springer inte, men inom oss brinner en eld lika hetsig som i fåglarnas pickande hjärtan.

Jag tar språnget, och det är naturligt. Övergången är omärklig. Det finns ett extrabatteri som kopplar på vid såna här tillfällen. En instinkt som tar över.

Jag är vid medvetande, men jag sitter inte i förarsätet. Min lott är att se på, och lära, och njuta av skådespelet.

Min lott är att leva.

Din också.

Systrar och bröder. Våren är här.