Blicken

IMG_1214

Så går tiden. Det som en gång byggdes upp faller ner. Vi som såg staden växa kunde aldrig se den ebba ut. Vi trodde den andades, vi trodde den var vid liv.

När en artär klipptes av föddes en ny. Så ringlade sig staden kvar genom åren, med ständigt nya armar ut i omgivningen.

Vi såg det ske, men vi var blinda. Farten fick ögonen att tåras, och i mellanrummen smög något mörkt in. Något som inte tålde dagsljus, men som trots det var starkt.

Starkare än limmet vi trodde satt fast oss.

Starkare än minnets kitt.

för inne i stormens öga

är det lugnt

och

ingen har bråttom

men

ingen ser heller

utanför vortex. världen där ute är blurrig

liksom

pixelerad

och vi är avslappnade, med handen på höften. Redan på väg.

Vi ville så mycket

och det är oss förlåtet. För

det var inte ondska som drev oss

det var begär, kåthet. Kärlek.

Låt ingen annan säga annat. För de vet inte

de tror på sagor

på blåa berättelser

på mannen i slips som ser allvarlig ut

men inuti är en hav av moln

och pigga blickar

som vi inte ens anar, vi som ser så mycket, som följer med.

Vi som går mitt på gatan

med ansiktet mot solen

som avlagda hatthyllor, rofyllda

helt utan lim

med ögonen mot

universum

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s