Jag vill.

Jag vill berätta.

Det är svårt.

Livet kommer emellan.

Hunden behöver promenad.

Lejonen spelar.

Rapporten skall in.

Jag vill.

Jag vill skapa.

Det är svårt. Diskmaskinen skall tömmas.

Maten skall lagas. Tidningen skriker efter att bli läst.

Hela tiden. Någon annanstans.

Svårt att fånga. Svårt att landa.

Viljan slåss med drömmen som bundsförvant. Behoven segrar.

För drömmen är seg, men svag.

Den har inga skarpladdade vapen i sin arsenal. Bara vaga löften.

Och sådana står sig slätt mot vardagens arméer. Dagar som rullar in, slår mot stranden, och ebbar ut.

Tankar som glider förbi, gäckande.

Sen är det dags att arbeta igen.

Arbetet håller mig skärpt, och stimulerad.

Arbetet hindrar mig.

Ibland är det bra att bli hindrad.

Ibland behövs en utmaning. En skenmanöver, som avleder uppmärksamheten. Bara för ett ögonblick.

Ibland är ett ögonblick allt som behövs.

Hjärnan lurar gärna sig själv. Den är tvetydig på det sättet.

Jag klagar inte. Hjärnan är en formidabel bundsförvant. Hellre på min sida än på motståndarens sida.

Snart nog har bisatserna hopat sig till en sista, ogenomtränglig försvarslinje. Om allt annat failar, stall.

Och nog fungerar det också. Det reflekterande sinnet väntar bara på möjligheten.

Och så har ögonblicket glidit mig ur händerna.

Rentvättad som en baby.

Med hela världen för mina fötter.

Då kommer natten.