Så står man där, och undrar hur det gick till. Försöker återskapa stegen som ledde just hit. Men var börja? De är ju så många. Solskenshistorier som blir skräckhistorier. En utmålad framtid som är en tom kuliss.

Men verkligheten där bakom, den är inte fullt lika tom.

Sneda hyllor, lådor av skräp.Ouppringda telefonabonemang. Vi kunde ha tagit av var som helst på vägen. Vi kunde ha tryckt på stoppknappen.

Men vi är så förbenat nyfikna. Vi glömmer att det ens finns någon knapp.

Vi tror att här och nu är allt som gäller.

Nej, det säger jag dig. Det lönar sig inte.

Kanske är det en mänsklig ovana, men den leder inte till något gott.

Bättre då att satsa framåt, och tänka att nästa gång..nästa gång träffar jag säkert rätt.