Kylan kommer smygande, den lurkar i skuggorna.

Den väntar, tålmodigt. Förstärkningen kommer, det är alldeles säkert. Den har kanske förlorat kriget, men det här slaget känner den sig segerviss kring.

Än är allt inte förlorat.

Än kan den bitas. Visa sina klor.

Sprida sina vita vingar över oss alla.

Att tala om naturen som ett levande och medvetet väsen är lockande.

Det är lika lätt att ge djur mänskliga egenskaper. Ond, god, söt, beräknande.

Det finns forskning som antyder att det finns djur som har medvetande.

Är det samma sak? Nej, det tror jag inte. Eller, jo, samma sak, men på en annan nivå. Det är väl fullt möjligt att djur har medvetande, och att träd och växter kan ”känna” saker. Vi lär oss mycket kring detta nu. Det gör dem inte ”mänskliga”.

Hittills har det varit bekvämt att ta för givet att bara människor tänker, och känner. Jag menar, visst är det svårare att äta något som har ett själsliv. Redan det att ge griseknoen, eller gåsen, ett smeknamn gör att den smakar annorlunda. Den får mänskligare drag. Vi ser på den annorlunda, och förhåller oss annorlunda.

Om det nu visar sig att både grönsaker och djur känner, och tänker, vad ska vi då ta oss till?

Det upprepas ofta att döden försvunnit från vardagen för de flesta av oss. Likadant är det med matindustrin. Vi äter, men vill inte alltid veta hur maten kom till. Videon som visar vardagen på slakterier finns att tillgå, men de är jobbiga att se på. Bilder på djur som behandlas illa, filmer från rävfarmer med djur som inte mår bra används av djurvänslobbyn. Vi har sett dem. Men vi väljer att inte se dem, inte egentligen. Eller snarare, vi väljer att inte dra konsekvenserna av det vi sett.

I det ögonblicket forskare kan påvisa att djur har ett medvetande tror jag det blir betydligt tuffare att ignorera.

Vi är ju inte helt hjärtlösa, det är vi väl inte?