Jag ser ut över sjön. Solen glittrar i vågorna som slår mot stranden. Det är ett ljud jag hört i snart 50 år. Vågorna, strandklippan, fågelkvittret, skogen bakom huset. Det är min barndoms somrar. Något som inte går att köpa för pengar.

Här ser allt likadant ut. Det är bara jag som förändrats. Som åldrats.

Mitt förhållande är kluvet.

Jag njuter av att vara här.

Jag har alltid haft mardrömmar om detta ställe.

Om att det försvinner, brinner upp, säljs. Om att hela bygden blir en turistfälla, eller ett industriområde. Om reguljär lasttrafik på sjön. Om en död sjö, drabbad av miljögifter. I mina drömmar har jag sett detta gå åt skogen otaliga gånger.

När jag var liten såg rädslorna annorlunda ut. Då såg jag alltid vargarna komma runt hörnet och hinna ikapp mig från kvällskissandet.

Det var en djurisk, djupt liggande skräck.

För att kunna vara här måste jag släppa stället. Jag måste kunna lämna det bakom mig, för att slappna av tillräckligt, så att jag kan njuta av att vara här igen.

Det kom en många års paus, mycket beroende på det vanligaste av alla orsaker. Bråk i släkten.

Det har gått över. Situationen har löst sig.

Här sitter jag igen.

Jag och hunden.

Jag ser platsen med andra ögon nu. Länge var det en fristad, mitt eget Finland. Nu är det en plats som behöver omvårdnad. Taket blev bytt, en skorsten lagad. Nu behöver brädfordring bytas ut, fönster ersättas, verandan göras om.

Det finns en lång lista, och inte särskilt mycket pengar. På gott och ont är det samtidigt hela släktens ansvar.

Att komma överens är inte alltid lätt.

Flyttfåglar skymtar på andra sidan sjön, ett v-streck. De är för långt borta för att jag ska kunna se vad de är.

Vår nyaste fågelholk har äntligen fått invånare, ett livligt flugsnapparpar. Förra året stod holken tom.

Bakom huset uppe i skogen kuttrar skogduvor.

Någonstans hoar göken.

Det är fortfarande en idyll. Jag känner ingen stress här. Minnen, dofter och smaker avleder uppmärksamheten.

Alla som har, eller har haft, ett sommarställe, vet vad jag menar.

Jag sitter i gula rummet och gör upp långa listor. På allt som borde göras. På allt som måste göras.

Det är lugnande. Det är så konkret.

När det blir tråkigt tar vi en promenad, hunden och jag.

Sedan räfsar jag lite löv, fixar med gasgrillen. Funderar på vart nästa två fågelholkar skall sättas upp. Undrar lojt om det vore skönt med en bastu. Tänker att vattnet är för kallt ännu.

Äter lunch.

Lyssnar på kluckade vågor.

Tar en siesta.

Vaknar av fågelkvitter och en gnällande hund. Den vill något, oklart vad.

Är jag som inflyttad från Sverige utan rötter i Finland? Är det därför jag har ett så ambivalent förhållande till sommarstugan?

Kanske.

Samtidigt är det en nostalgisk och lite naiv tanke om det enkla livet. Landet som en söndagstillvaro, sova länge, äta, samtala, simma, läsa.

Inte så många måsten.

Jag läser i tidningen om en oro att de som växer upp fastvuxna i skärmar kommer att ha svårt med sitt förhållande till naturen. De känner den inte, vilket gör det svårare för dem att försvara den, att förvalta den. Det sägs att Finland har en enorm sommarstugebas som förfaller, där nya generationer inte vill ta över. De ser inte charmen eller tjusningen med landet.

Så är det kanske.

Samtidigt. Det har funnits tider då jag tänkte på allt annat. Resa, upptäcka, undersöka, jobba. Nyfiken är jag fortfarande. Samtidigt trivs jag här. Just här, just nu.

Jag kommer hit. Jag tar hand om stället, så gott jag kan. När familjen vill komma med är de alltid välkomna. När de inte vill eller hinner far jag själv. Just nu är det möjligt.

Det gäller att ta vara på chanserna.