Egen spegel

Untitled

Jag kom fram till att hon hade rätt. Jag var en fegis. Jag vågade inte höja rösten. Inte säga ifrån. Jag ville helst bara sjunka genom jorden, bli osynlig.

Att bli konfronterad med en av sina livslögner är aldrig en rolig upplevelse. Hellre ser man ju tågen gå, vattnet flyta förbi. Det som är jobbigt består av två saker. För det första att tappa ansiktet. Att skämmas, känna ånger, bli uttittad och avslöjad.

Men det andra är värre.

För ditt liv byggs upp av sanningar, minnen, uppfattningar. Om ett fundament hotar att rasa, ja då vet ingen hur mycket som dras med i fallet.

Det andra, och enligt mig värre, är insikten om att du måste förändras. Det finns inga utgångar, spegeln på väggen är obeveklig. När en del av dig, något du vant dig vid, plötsligt kläs av och befinnes otillräckligt, då börjar slingrandet.

Skylla på det ena. Skylla på det andra.

Avleda uppmärksamheten.

Allt till ingen nytta.

För det är inte de andra du måste övertyga.

Det är dig själv.

Och det är betydligt svårare att ljuga för sig själv om man blivit ertappad på bar gärning. Om den egna reaktionen, handlingen och orsaken blottläggs.

Det är definitionen av att måla in sig själv i ett hörn.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s