Jag cyklar genom stan idag. Solen skiner på alla och envar. Löven är osannolikt neongröna. I en park byter gubbar om. De skall spela parkfotboll. Längs stranden går mammor i par med barnvagnar. Hela Väiski är full av fotbollsspelande människor i alla åldrar.

Fåglarna sjunger. Unga par sitter utspridda i gräset och softar.

Utan brådska trampar jag på. Jag tänker att detta är en vacker stad, i en vacker tid.

För en liten stund är hemskheterna, dödandet, våldet, och hatet frånvarande.

För en liten stund känner jag mig lycklig. Detta finns fortfarande. Vi finns fortfarande. Jag tar några andetag, och känner våren.

På skolgården samlas de ettor som deltagit i planeringskursen. Det är vårmarknad, tomat- och chiliplantor säljs, världsmusik spelar i bakgrunden. Föräldrar, vänner, släkt kommer och köper god linssoppa och lite plantor. Alla intäkter går till UNICEF. Människorna ler och småpratar. Vi vet.

Vi vet att sommaren är på väg.

Och det känns bra.