Tvådje våningen

Ljuset faller snett in genom fönstret. Det lyser upp dammet som virvlar. Vi är på andra våningen, eller tvådje, som jag sa på den tiden. Det är längs med femmans linje.

Inte så hemskt långt bort från synvillan, SVTs hus i Göteborg. Nära synvillan fanns också en hållplats, där en korvmoj stod. En sån där jag köpte pucko och en halv special.

Jag är ensam hemma, det är eftermiddag. Mamma har gått ut, antagligen till butiken.

Jag hoppas de inte skall skrika efter henne.

Finnhora, stick hem.

Det är någon annans lägenhet, inte min. Jag bor inte där. Det är en liten lägenhet, två rum och kök, som ligger i dunkel, inga lampor ät tända. Jag känner doften av filt, och en soffa. Jag står på golvet i storarummet och ser på dammstoftet som blir gyllene av solens strålar.

Kan hon ha fått låna den? Eller kanske har hon satt mig där hos en vän helt tillfälligt, för att gå till jobbet?

Att försöka minnas ändrar genast på minnet. Jag lägger till detaljer, tar bort andra.

Det är ett kort fragment som jag burit med mig hela livet. Det har ingen betydelse, det finns ingen hemlighet att upptäcka. Minnet är helt slumpmässigt.

Jag har ingen aning varför just det fastnat.

Minnet är konstigt på det sättet.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s